Denna Poirotnovell läste jag på julaftonskvällen – jag läste dock inte hela samlingen för i ärlighetens namn blir jag lite trött på Poirot. Han är lite för mycket… Poirot, ibland.
En Mr Jesmond, som arbetar som någon sorts agent åt en prins från Mellanöstern, ber Poirot att lösa ett mysterium åt prinsen. För att kunna göra det måste han åka till en lantegendom vid namn Kings Lacey och fira julen där, under täckmantel av att vilja uppleva en äkta engelsk jul (bah, som om!).
Deltagarna i firandet är en salig blandning människor, och Poirot förstår ganska snart att det är något fuffens på gång när han får en lapp på julaftonskvällen där ”någon som vill honom väl” varnar honom för att äta av plumpuddingen.
Samtidigt håller ungdomarna i huset på med ett bus – de tycker inte att Poirot verkar vara någon riktigt advokat, och bestämmer sig för att fejka ett mord för att se vad han går för…
Det är charmigt, klurigt och lagom trevligt, såklart. Jag kommer alltid att föredra Miss Marple framför Poirot, men jag kan tolerera honom mer och mer.
I och med läsningen av denna prickade jag av punkt sju på Läs en novell!-utmaningslistan!
Stories from the city, stories from the sea 