Terapeuten av Helene Flood

Min ena bokcirkel valde Terapeuten till vår bok för september månad. Jag hade hört mycket om den och förväntade mig något alldeles fantastiskt, men tyvärr föll den lite platt för mig. När en titel säljs in som ”spänningsroman” hoppas jag på att bli lite skrämd och få klura lite, men jag tyckte aldrig att det blev särskilt spännande och det kändes som om upplösningen hintades om lite väl starkt.

När vi diskuterade i bokcirkeln visade det sig att upplösningen inte uppfattades likadant av alla. Jag vill inte gå in på det, men det som kändes totalt självklart för mig var absolut inte självklart för andra. Det är ju detta som gör bokcirklar så otroligt intressanta.

Hur som helst. Sara är terapeut och specialiserar sig på barn och ungdomar på sin privatpraktik hemma i huset. Maken Sigurd är arkitekt och de renoverar för fullt i sitt stora fina hus som de nyss ärvt. En morgon vaknar Sara till ett telefonsvararmeddelande från Sigurd, där han berättar att han enligt planerna anlänt till stugan där han ska åka skidor med vänner hela helgen. Några timmar senare ringer vännerna från sagda stuga och meddelar att Sigurd inte alls dykt upp – och så inleds mysteriet. Var är Sigurd? Lever han? Om inte – vem är skyldig?

Sara börjar höra konstiga ljud när hon är ensam hemma. Hon är säker på att hon inte är ensam i det stora huset, saker dyker upp och försvinner, kylskåpsmagneterna flyttas, och hon känner sig iakttagen. Kan hon, som är expert på den mänskliga hjärnan och dess beteende, lita på sig själv?

Jag tycker att boken hade blivit mycket bättre om den hade tagit en av två möjliga scenarier som det finns underbyggnad för – nu gjorde den inte det och det blev helt enkelt ett antiklimax för mig. Men det känns som om jag är en minoritet i att tycka att den var lite väl flat – så det kanske är mig det är fel på 😉

All the lonely people av Mike Gayle

Mike Gayle och jag blev bekant genom hans lad-lit under tidigt 2000-tal, men under de snart tio år som jag varit hemma i Sverige igen har jag glömt bort honom lite grann. Men så hade Norstedts den goda smaken att översätta och ge ut hans förra roman, En halv värld bort förra året och jag påmindes om hur mycket jag tycker om honom. Hans senaste böcker är lite djupare och allvarligare än de tidiga, men de har fortfarande samma humor och värme som förr. Det känns tryggt.

Gayle har själv västindiskt påbrå, och så även flera av hans karaktärer. Här träffar vi Hubert Bird, som lämnade Jamaica på femtiotalet för att det var i England som jobben fanns. Han fick kämpa hårt på tuffa jobb för att hanka sig fram, i ett fortfarande rasistiskt och segregerat samhälle, men hade stöd och vänskap omkring sig och träffade sitt livs kärlek i en brittisk kvin, Joyce, vars familj stötte bort henne då hon valt en svart man. Det blev de två mot världen, så småningom med två barn och relativt god levnadsstandard.

Men nu är Hubert gammal och ensam och lever för telefonsamtalen från dottern i Australien på söndagarna. Ja, och katten Puss också. Hans dotter är orolig för sin pappa, att han ska vara ensam, så Hubert har resolut uppfunnit ett gäng andra pensionärer som han lever loppan med på trädgårdscentra och bingo. Men det finns inga vänner, inte på riktigt.

En dag knackar den nya grannen på dörren – singelmamman Ashleigh med sin lilla dotter Layla i följe. Just den dagen ska dottern Ruth ringa från Australien så Hubert skickar iväg dem, men några dagar senare behöver Ashleigh desperat hjälp med barnvakt och Hubert ställer upp. Och det blir – som de bevingade orden säger – början på en underbar vänskap. Och mer därtill – de beslutar sig tillsammans för att få ordning på ensamhetsepidemin i Bromley.

Hemligheter och lögner uppdagas, och det blir en oväntad period framöver. Det är både roligt och lite spännande, ibland gräsligt sorgligt och ibland lika hjärtevärmande. Emellan kapitlen om Ashleigh och Hubert kommer berättelsen om Huberts liv i kronologisk ordning – hemskt och vackert, allt på en gång. En jättefin roman om vänskap över generationsgränserna, om familj, kärlek, ursprung och känslan av ett hem.

Come together (Jack & Amy, #1) av Emlyn Rees och Josie Lloyd

Jag köpte Come Together i en välgörenhetsbutik i Golders Green för cirka sjutton år sedan, och har säkert läst den fyra-fem gånger under åren i London – man kan inte ha något större bibliotek när man bor i kollektiv och flyttar runt då och då 😉 Nu upptäckte jag för några veckor sedan att en tredje bok kommit i serien, och bestämde mig för att det kunde vara skoj att läsa om från början. (Den andra boken handlar om Jack och Amys kompisar.)

Jack är 27, bor tillsammans med sin barndomskompis Matt i en konverterad pub i västra London och letar mest efter kortvarig kärlek, så att säga. Han försöker försörja sig på sin konst, men det är lättare sagt än gjort och deltidsarbetet i ett litet galleri drar inte heller in många pund. Som tur är Matt a) advokat och b) generös, så Jack klarar sig ganska bra på att få bo gratis och låna kläder av Matt. Han behöver inte tänka så långt framåt, så att säga.

Amy är 25, har egen lägenhet och letar absolut efter långvarig kärlek. Hennes mamma tjatar och hon börjar närma sig bristningsgränsen – som i hennes fall skulle vara att söka till Blind Date, Cilla Blacks gamla dejtingprogram som väl blev Vem tar vem i Sverige.

Vad händer när dessa två, diametralt olika men samtidigt ganska lika, unga Londonsinglar träffas? Det blir mindre förutsägbart än man kan tro.

Boken kom ut 1999, och det är svårt att tänka sig att det är drygt tjugo år sedan och att mobiltelefoner inte fanns alls i samma utsträckning som nu – och i England var de faktiskt lite senare än vad vi var med att mobiltelefonen fanns i gemene mans ficka. Det kan bli lite frustrerande när man läser, för det finns så många problem som hade kunnat undvikas om Jack och Amy bara hade haft varsin Nokia 3310. Men det är lite uppfriskande också, det är det. Och det är roligt och smart skrivet.

Josie Lloyd och Emlyn Rees är gifta och har skrivit flera böcker tillsammans. Jag gissar att de mer eller mindre skrivit vartannat kapitel då Jack och Amy berättar växelvis, men det känns sömlöst och flyter på bra till skillnad från vissa andra författarpar där ute. Det var kul att återbesöka Jack och Amy, och det ska bli roligt att läsa fortsättningen. Jag minns faktiskt inte om jag läst Come Again, som är bok nummer två, förut, men ska ta mig an den inom kort.

Nästan död man (Kommissarie Winter, #9) av Åke Edwardson

Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!

På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.

Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.

Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.

Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.

Invisible girl av Lisa Jewell

Cate Fours och hennes familj har tvingats flytta till en temporär lägenhet ett tag, medan nödvändigt arbete utförs på deras hus i Kilburn. Erbjudandet om ersättning för boendet från försäkringsbolaget var generöst, och Cate tänkte att det kunde vara spännande för henne, maken Roan och deras två tonårsbarn att bo i en lägenhet i fina Hampstead under tiden. Men fint område betyder inte tryggt område, och när Cates dotter känner sig förföljd en kväll och dotterns väninna blir attackerad en annan kväll känner Cate sig helt säker på att hon vet vem det är.

I närheten bor Owen tillsammans med sin faster. Han är några och trettio och har aldrig haft en flickvän, och när han blir avstängd från sitt jobb på en gymnasieskola efter att ha uppfört sig olämpligt mot några unga tjejer när han varit berusad på en fest börjar han fundera på sitt liv. Han söker likasinnade på nätet och träffar på ett helt gäng med killar som honom, ensamma och oälskade och förbannade på hela världen. I gemenskapen finns Bryn, som anser sig ha en lösning på deras problem. Owen vet att det är fel, men kanske är det det enda raka?

En bit bort, i ett kommunalt höghus, bor Saffyre med sin styvfar och styvbror. Hon är bara sjutton år, men har upplevt saker i sitt liv som ingen borde behöva göra och går i terapi hos Roan Fours, den berömde barnpsykologen. Hon har gått i behandling hos honom i två år, men har fortfarande inte berättat varför hon mår så dåligt. När han tycker att det är dags att avsluta behandlingen blir hon djupt besviken och nästan besatt av Roan. Och hon vet saker om honom som han definitivt inte vill ska komma ut.

Som ni säkert förstår kommer dessa tre människor att hamna i varandras liv, på olika sätt. Jag tycker att Jewell lyckas väldigt bra med att disponera denna berättelse, som är rysligt spännande, ur flera perspektiv och med små, små ledtrådar. Det är alltid spännande när det kryper under ytan – den vackra fasaden i Hampstead är en utmärkt plats att utforska detta. Incels och ”toxic masculinity” blir allt större, och Jewell lyckas med att beskriva denna värld, eller en del av den, på ett sakligt sätt. Det blir riktigt intrikat utan att bli för komplicerat, och jag blir lurad och vilseledd flera gånger om. Mycket bra – såhär vill jag att spänningsromaner ska vara.

Smakebit på søndag, 27 september 2020 – The Ruins av Mat Osman

Ibland hittar man nya titlar på de krångligaste vis. Jag slöscrollade lite på Twitter i förmiddags och såg ett roligt inlägg av Richard Osman (som ju skrivit den otroligt hyllade Thursday Murder Club, jag står först i kön på bibblan) där han taggade sin bror Mat Osman, som ju är basist i ett av mina favoritband of all times, nämligen Suede, och genom att jag klickade på hans profil upptäckte jag att även han skrivit en bok som verkligen låter som något för mig. Jag köpte den således omgående till min Kindle, och dagens Smakebit blir förordet – eller vad man ska kalla det.

I stand stock still, as if I’m full to the brim with petrol, full to the very edge with flames twisting around my feet. The snow falls at night here but this evening is so bible-black that the only sign of the surrounding snowfall is that sound itself has died.

felt on the piano strings, padding in the bass drum

I can see the faint outline of the deck, then all is abyss. I stand, frost crackling under my boots, and spread my arms wide to lean into the wind. The pressure holds me there, precisely balanced, leaning, forward, downhill, into the night.

woodwinds: lacuna, solo

I feel I could dive, swooping between the starburst of fat, soft flakes and the silent pines, over the sleeping lakes and dead roads, all the way to the end of America.

strings: andante, acceso, glissando

I let go…

Ur The Ruins av Mat Osman, Repeater: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Mycket nöje och glad söndag önskar jag er.

Överlevarna av Alex Schulman

Säga vad man vill om vad Alex Schulman skrivit i yngre år – jag har alltid tyckt att han har varit rolig, om än bitsk. Många rasade över hans ”Äntligen!” när Notre Dame i Paris brann, till exempel – jag tyckte att det var jätteroligt. Inte för att jag tyckte att det var roligt att Notre Dame brann – tvärtom – men jag förstod ju att det tyckte inte han heller. Kalla det satir, kalla det ironi, kalla det uppmärksamhetstörst – jag vet inte vilket, men jag vill slå fast att han är en otrolig författare. Hans böcker hittills, förutom möjligen den med den enormt långa titeln som egentligen var en tryckt version av hans Sommar i P1, har varit magnifikt bra. Och det är, glädjande nog, Överlevarna också.

Om man följt Schulman ett längre tag, i krönikor, bloggar, böcker och podd, känner man igen många av händelserna i boken som tagna ur verkligheten. Det förstår man redan i setupen också, för detta handlar om tre bröder med föräldrar med alkoholproblem av olika dignitet, som firar somrarna på torpet i Värmland. Detta vet vi stämmer in på bröderna Schulman i verkligheten. I övrigt är boken fiktion.

Berättelsen börjar i slutet. Vi förstår att bröderna rest till torpet i Värmland för att sprida askan efter sin mor, och att något hänt som gjort att de nu står och ser hur polisbilens blåljus rör sig framåt, mot dem, på grusvägen. Sedan kommer berättelsen i brottstycken. Om hur det gått till att de står där de står, hur veckorna innan varit, och framför allt, hur barndomen var. Kapitlen är ganska korta men väldigt kärnfulla – det finns så mycket att berätta och Schulman lyckas med det på under 300 sidor.

Det finns en sak jag avskyr i baksidestexter och korta kommentarer och det är när böcker lovar att leverera en TWIST. Jag tänker därför inte säga något om det, utan säger istället att du kommer tveklöst att få ett sug efter att läsa om boken igen när du stängt den. Mycket snyggt utfört arbete.

Ett nytt England av Valerie Kyeyune Backström

En ung europeisk mörkhyad kvinna åker till New York för att hitta lyckan. Eller något. Pengar, kanske. Sedan är hon plötsligt någon sorts lyxhustru i Los Angeles, där mannen jobbar jämt men hon själv aldrig jobbar. Hon fixar naglarna och går till frissan och på vernissage och sånt. Och så innan man vet ordet av befinner hon sig ute i öknen på något slags läger eller retreat – eller möjligen sektmöte. Och jag förstår inte hur någonting hänger ihop. Det blir liksom ingenting av det, förutom vissa bitar som är ljuvligt vackert skrivna.

Mikaela Blomqvist har myntat begreppet ung svensk tomhetsprosa på Göteborgs-Postens kultursidor, och det verkar vara ungefär samma typ av böcker som jag meddelar mina kompisar att jag får ”Biskops Arnö-vibbar av”. De handlar liksom inte om någonting, och jag förstår inte riktigt vart författaren vill komma, eller hur hen vill komma dit. Lite sådana känslor får jag av Ett nytt England. Kanske var mina förhoppningar lite för höga på grund av denna mästerliga låt?

Jag hoppas att Kyeyune Backström skriver mer skönlitteratur, för jag gillar henne som debattör och skribent. Jag förstår bara inte riktigt bokens poäng.

Jag borde sagt det först av Annika Wall

Detta är Annika Walls debutroman, och den blev snabbt en av sensommarens stora snackisar. Jag lyssnade på den till största delen, mycket bra inläst av Hanna Dorsin. Den har blivit hyllad till höger och vänster, och jag undrade lite om det var något fel på mig som inte tyckte att det var årets bästa bok – det var lite av en lättnad att lyssna på Mellan Raderna häromdagen och inse att det inte bara är jag!

Sofia-Kristiina och Kristian har varit gifta i sisådär tjugo år när Kristian kommer hem en dag och meddelar att han vill skiljas. Det enda Sofia-Kristiina – eller Fia – kan tänka är: ”Jag borde sagt det först”. Kristian sörjer sin fallerade karriär som popstjärna och Fia skulle ju egentligen ha blivit konstnär men så kom barnen och så blev det något helt annat av det hela. Fia söker tröst i sina väninnor och i sin gigantiska samling av porslin och Kristian vill mest bara sitta i sin studio med dörren låst.

Tematiken är bra, och språket likaså – det är humoristiskt och mörkt, om en duktig flicka som blir en duktig fru och som till slut tröttnar. Men jag blir lite galen på allt prat om saker. Porslin och glas och möbler, det tar aldrig slut. Ibland trodde jag att jag hade råkat spola tillbaka ljudboken av misstag och hörde samma passage igen, om hur Fia tittar på sina saker. Jag förstår att det är en sorts copingstrategi för henne men jag tycker att det blir tjatigt.

Sedan hade jag önskat mig lite mer nyansering på karaktärerna. Vi får visserligen lite bakgrund på Fia och Kristians relation, men för min del hade han gärna fått komma fram lite mer – han kan ju inte ha tillbringat tjugo år med att vara mansbebis, hur skulle Fia då ha stått ut? Likaså väninnorna känns lite schablonartade.

Men det är helt okej underhållning! Jag är bara inte lika såld som alla andra på just denna, men läser gärna mer av Annika Wall längre fram. Om jag förstått rätt kommer en uppföljare till denna, och jag tror att Fia kan bli intressantare efter att ha genomgått bok ett, så att säga.

Nådastöt (Kommissarie Gamache, #2) av Louise Penny

Louise Penny är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap. Jag vet inte varför det har tagit mig så lång tid att bekanta mig med kommissarie Gamache och invånarna i Three Pines, för beskrivningarna av dem är ju ganska precis vad jag gillar när jag vill läsa deckare i trevlig miljö. Och en trevlig miljö får jag sannerligen i Québec.

Vintern har kommit till Three Pines, och några dagar efter jul går den årliga curlingturneringen av stapeln på byns sjö. Plötsligt, efter att en av de mer seniora damerna i laget, har ”tömt boet” görs en gräslig upptäckt då en av åskådarna ligger förkolnad på isen, efter att ha tagit i en strömförande stol framför henne. Ingen har sett hur mordet gick till och det finns inga spår, inga ledtrådar och inget motiv. Inte för att någon i byn tyckte om den avlidna så särskilt, tvärtom hade hon mest under sin korta tid i Three Pines ställt till med bekymmer och upprörda känslor. Men vem kan ha mördat henne?

Gamache och hans team gräver i offrets bakgrund och hittar mörka hemligheter. Parallellt med detta utreds mordet på en äldre hemlös kvinna inne i staden. Flera saker pekar på att de två offren kan ha något gemensamt – men hur hänger det samman? Gamache blir tvungen att inte bara ta reda på hur detta kan ha gått till, men måste även hålla koll på sin egen rygg. Han visar sig ha egna fiender och bistra vindar sveper inte bara genom det kanadensiska vinterlandskapet utan även genom honom själv.

Det är alldeles lagom spännande och jag är mycket förtjust i Pennys karaktärer. Särskilt de tre äldre damerna i Three Pines, som kallas ”de tre gracerna” är underbart tecknade. Det är trevligt att träffa konstnärerna Clara och Peter i Three Pines igen, liksom Olivier och hans partner som driver pensionatet och bistron i staden. Jag ser nu att det finns 16 böcker i serien hittills, så för en gångs skull behöver jag inte hårdransonera för att inte läsa för mycket för fort och bli utan i ett år tills nästa kommer.

Slutet är otroligt skickligt och jag förstår varför Penny jämförs med Agatha Christie – mästerligt bra.