Malma station av Alex Schulman

Alex Schulmans senaste roman har varit efterlängtad av många, inklusive mig. Jag har verkligen tyckt om böckerna han hittills skrivit om sin familj och med inspiration från sin familj (utom the one that must not be named, Att vara med henne etc.) men det känns kul att han nu kommer med en bok som står mer på egna ben.

¨Malma station utspelar sig på ett tåg till – japp – Malma station. Fem personer reser – en pappa och dotter, ett krisande par och en ung kvinna. De reser dock inte samtidigt – en resa sker på 70-talet, en tidigt 2000-tal och en kring nutid. De har med varandra att göra, men läsaren vet inte riktigt hur än. Det blir dock tydligt ganska snabbt hur det hänger ihop, men jag måste erkänna att jag rörde ihop det. Kanske är jag lite för trött på kvällarna för tidsperspektiv som hoppar fram och tillbaka.

Hur som helst. Historierna som lett fram till att dessa fem personer reser till Malma station berättas, lite i taget. De berättar om barndom och ensamhet och är så hemskt vemodiga och jag blir gråtfärdig flera gånger och lovar mig själv om och om igen att min egen dotter aldrig ska känna sig oönskad, eller övergiven, eller ensam eller shame:ad. Bitar av dessa historier spårar ur något. Jag förstår att det är för att skapa någon form av chock hos läsaren, men det kanske hade kunnat göras lite mer subtilt.

Det är alltid intressant att fundera över varför människor är som de är, och det är just det denna roman handlar om. En liten händelse kan påverka något långt fram i livet, en hastig ogenomtänkt reaktion, eller något ett barn råkar höra som hen inte borde. Det dysfunktionella som Schulman gjort sig känd för finns i allra högsta grad med här, och det är ju engagerande men kommer kanske inte riktigt fram så bra som i tidigare romaner. Det är lite för stökigt och det vackra språket Schulman har blir här svulstigt på samma sätt som Gardells prosa kan vara.

När jag lade ner boken kändes den som en solklar fyra, men nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker. Det har gått ett antal veckor nu eftersom jag är så plågsamt långsam med att få ur mig blogginlägg och ju mer jag tänker tillbaka desto mer inser jag att efter de tidigare mästerliga romanerna såsom Glöm mig och Bränn alla mina brev var Malma station något av en besvikelse. Den är inte dålig – den är bara inte lika bra.

Boken kan man köpa här.

The darkest evening (Vera Stanhope, #9) av Ann Cleeves

Senaste boken om Vera släpptes i september och jag insåg att jag låg efter med en titel. Sådant är ju faktiskt en trevlig överraskning, det var rätt lång väntetid på bibblan så jag hann med denna innan jag ens var i närheten av att komma först i kön.

Böckerna om Vera är inte som andra deckare, även om de vanliga elementen finns med. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör dem annorlunda – förutom huvudkaraktären förstås, som inte liknar någon annan polis. Cleeves säger själv ”I write like a reader” och det kanske är det som gör det. Reflekterande och lite… konstnärligt?

I The darkest evening landar vi på vinterns första snöiga dag i Northumberland. Vera är på väg hem när hon på grund av det hårda vädret missar att svänga av mot sin stuga, trots att hon tror att hon skulle hitta hem med förbundna ögon. Hon får syn på en övergiven bil vid sidan av vägen, dörren står öppen så hon kliver ur för att kolla läget. Någon förare finns inte i sikte – däremot ett litet barn under året som sitter fastspänd i sin stol i baksätet.

Vera tar förstås med sig barnet och fortsätter att köra försiktigt framåt tills hon når en herrgård. Där har hon varit förut – det är hennes släktingar som bor där, men de har inte haft kontakt på länge. Hennes pappa växte upp i huset, men sedan hans bortgång har banden varit brutna. Nu har hon dock inget val annat än att knacka på, där en fest är i full sving. Ingen vet då att det ligger en död kvinna i trädgården. Det är dags för herrgården – Brockburn – att visa upp sina hemligheter.

Jag är tokig i Vera som karaktär. TV-serien med Brenda Blethyn är alldeles strålande, och hon och de andra poliserna har nu ”blivit” karaktärerna i böckerna i mitt huvud. Det är inte svårt att föreställa sig Vera i Brenda Blethyns tappning, med oljerock och sydväst (typ), likt snöovädret storma omkring i skogarna runt Brockburn för att ta reda på vad det är som hänt – och framför allt, varför.

Mycket underhållande, lagom spännande, strålande bra.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

  1. The Crow Trap (Kråkfällan)
  2. Telling Tales (I lögnernas spår)
  3. Hidden Depths (Dolda djup)
  4. Silent Voices (Döda talar inte)
  5. The Glass Room (Glasverandan)
  6. Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
  7. The Moth Catcher
  8. The Seagull

Dör för dig av Ann Edliden

Vilma har lämnat Briljantgatan i Västra Frölunda (typ en kvarts promenad hemifrån mig!) för att flytta till Stockholm tillsammans med sin kille (en avdankad flickidol) Niklas – allt för att inte fastna och bli som sin mamma. Innan hon vet ordet av har hon blivit anställd som assistent och bff till Tess Dunckel, en privilegierad influencer som driver eget sminkmärke och tycker sig själv ha kämpat hårt – men nog har hon haft en del till godo genom sina rika föräldrar som är kända kulturprofiler och bor på Östermalm.

Nu ska Tess bli folkkär, och Vilma ska med på tåget. Visst är det glitter och glamour av och till, men långt ifrån alltid. Under en resa till franska rivieran med Tess familj händer något som binder Tess och Vilma samman ännu tightare, för nu har de en hemlighet som till varje pris måste stanna mellan dem.

En otroligt rolig och välskriven satir över influencervärlden. Jag tyckte att jag kunde identifiera precis vilka som varit förlagor till många av karaktärerna, men författaren själv kommenterade förklarande på Bloggbevaknings inlägg och vi ska visst inte vara så snabba att läsa in sådant alls. Men det kan ju vara lite kul att på egen kammare låta sig tänka så om några karaktärer, t.ex en poddarduo som jag verkligen vill tänka mig som Edvin Törnblom och Johanna Nordström.

Numera är jag inte så särskilt insatt i influencers i det allmänna facket Löwengrip/Bianca/Kenza/Margaux – men lite grann här och där kan man ju inte låta bli att snappa upp och detta känns som en knivskarp satir som dessutom är mycket smart och underhållande. Influencers, privilegium, klassklyftor och samtiden i stort. Mycket bra av Edliden! (Jag var även mycket förtjust i hennes förra roman, Någon annans tidsfördriv.)

Boken kan man köpa här.

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.

The Family Remains (The Family Upstairs, #2) av Lisa Jewell

Våren 2020 kom The Family Upstairs av Lisa Jewell. Det var en hemsk tid i mitt liv, och en fängslande spänningsroman var precis vad jag behövde för att få en stunds respit här och där. Nu har uppföljaren kommit – The Family Remains. Jag visste inte ens att den var på gång så det var en trevlig överraskning. Det är en riktig bladvändare, och jag hade turen att hinna ligga en hel del i soffan en helg med den i knät.

En tidig morgon hittar en grupp personer som letar skatter på Themsens stränder ett paket som visar sig innehålla mänskliga kvarlevor. DCI Owusu kallas till platsen, och när han skickat benen på analys visar det sig att de har en koppling till den ouppklarade händelsen för trettio år sedan, när tre personer hittades döda på köksgolvet i ett stort hus i Chelsea.

Rachel Rimmer får ett samtal en tidig morgon om att hennes man Michael har hittats död i källaren i sitt hus på franska rivieran. Polisen vill att hon kommer dit, men hon vill absolut inte behöva svara på deras frågor om Michaels förflutna.

Lucy Lamb har äntligen flyttat tillbaka till London tillsammans med sina barn. De bor hos hennes bror, men är på vippen att köpa sitt första egna hus när brodern försvinner. Han var då, för trettio år sedan, besatt av en ung man – och nu vill han till varje pris leta upp honom. Han reser långt bort och gör sig okontaktbar.

Många mysterier alltså, som är sammanvävda på Lisa Jewells smarta sätt. Krypande spännande, och här liksom i första boken är relationerna människor emellan det absolut intressantaste. Det är komplicerat och besvärligt, skavigt och fullt med minst sagt otrevliga händelser i det förflutna. Snyggt.

Boken kan man köpa här.

Smakebit på söndag, 6 november 2022 – Marple: Twelve new stories av diverse författarinnor

Men hur kan det ha gått två månader sedan jag var med och Smakebitade sist? Jag förstår verkligen inte var tiden tar vägen. Sedan dess har vi fått en ettåring och en fyrtioettåring i familjen, hösten har kommit och mörkret är här. Jag har inte så ont av det egentligen, men hade absolut föredragit om vi slapp hålla på att ställa om klockorna.

Jag läser så mycket jag hinner och har haft ganska bra flow de senaste månaderna, vilket betyder att jag ligger pinsamt mycket efter med texter här på bloggen. Just nu läser jag Marple: Twelve new stories, som är en samling nya noveller om Miss Marple av tolv olika kvinnliga författare – jag känner inte till alla i ärlighetens namn, men gissar att samtliga ägnar sig åt att skriva deckare och spänning för det gör åtminstone sex av de sju som jag faktiskt känner igen.

Veckans Smakebit kommer från Alyssa Coles novell Miss Marple takes Manhattan. Hon har rest till New York tillsammans med brorsonen (eller systersonen?) Raymond och hans fru Joan, eftersom en av Raymonds romaner har blivit pjäs på Broadway. Eller…?

”Well, they’ve certainly got the character dynamics down pat,” Raymond said, and then gave a sort of nervous chuckle. He looked around the shabby theatre and heaved a deep sigh. ”This will make for quite the dinner-party story one day, don’t you think? I’m tempted to say we should all just stretch the truth and say it was a smashing success that lit up Broadway, but I invited all my American friends to opening night so–”

Two things then happened at almost the same time – the electricity surged in a sharp stab of light, then went dark, and a chilling scream, straight out of a fifties monster film, filled the entire theatre from floor to rafters. The fading echoes of the terrifying sound still lingered as the lights slowly blinked back on.

”What happened?” Joan cried out.

Miss Marple stayed quiet, determined to go see what could be divined from the unpleasant situation that surely awaited them.”

Ur Alyssa Coles Miss Marple takes Broadway, ur antologin Marple: twelve new stories utgiven av HarperCollins 2022.

Ha en fantastiskt trevlig novembersöndag! Fler Smakebitar kan du hitta hos Betraktninger.

The It Girl av Ruth Ware

För tio år sedan började Hannah Jones på Oxford, och blev kompis och rumskamrat med April Coutts-Cliveden. De kom från helt olika bakgrunder, Hannah en ganska enkel sådan, April dotter till en stenrik finansman. De formade ett litet gäng tillsammans med fyra andra – Will, Emily, Hugh och Ryan, och de sex blev oskiljaktliga under första terminen. I slutet på andra terminen gick Hannah in i Aprils rum och hittade sin vän mördad.

En vaktmästare, John Neville, dömdes för mordet då han setts i närheten av deras trapp på kvällen, och då han betett sig allmänt udda inne på college-området under terminerna som gått. (Jag har aldrig varit inne på ett Oxford-college, men jag har tillbringat en del tid som besökare på Trinity College i Cambridge och gissar att det är uppbyggt på ungefär samma sätt – en stor gräsmatta i mitten, och smala gamla trappuppgångar runt om med ett antal rum/små lägenheter i varje. Delade kök, toaletter och badrum.) Och så var det väl avklarat, kan man tänka. Tio år senare dör John Neville i fängelset.

Nu bor Hannah i Edinburgh med sin man. De väntar sitt första barn, och Hannah jobbar i en bokhandel. Ett ganska lugnt liv, som då och då avbryts av någon true crime-fantast eller poddare eller journalist som vill skriva om Aprils öde. Hannah tackar alltid nej och har lärt sig att radera alla mejl som kommer i det ärendet, trots att hon hemsöks av tankarna på April varenda dag. Men en dag dyker en journalist upp på hennes jobb. Han är vän till en i det gamla gänget, och har fått tag på nya bevis som pekar på att John Neville faktiskt var oskyldig.

Det gamla kompisgänget har haft sporadisk kontakt, men nu blir det dags att ta upp kontakten igen, för att verkligen prata igenom det som hände.

Jag gillar verkligen bitarna som handlar om Oxfordtiden innan mordet. Dark academia at its finest! Mycket underhållande och lite obehagligt. Delarna i nutid är lite segare, för boken är längre än den egentligen skulle behöva vara. Eventuellt hade nutidsdelen inte behövts alls, även om tanken på att en oskyldig man suttit fängslad i ett decennium förstås bringar lite andra aspekter till historien.

Jag tyckte, trots att romanen är för lång, att det var riktigt bra läsning. Ware skriver flyhänt och snyggt och jag fastnade verkligen för berättelsen – akaporr slår sällan fel.

Boken kan man köpa här.

Skilsmässan av Moa Herngren

Bea och Niklas Stjärne är ett präktigt och ordentligt medelklasspar med två tonårsdöttrar som bor på Östermalm. (Gäsp.) Han jobbar som läkare och försörjer familjen, hon jobbar deltid på en välgörenhetsorganisation. En kväll tjafsar de om en hyfsat bagatellartad sak, Niklas sticker hemifrån och håller sig borta i flera dagar.

Bea sticker till Niklas familjs sommarställe på Gotland, dit de ändå varit på väg, med döttrarna. Svärföräldrarna har varit som föräldrar för Bea, så det känns som det naturligaste att göra. När hösten väl kommer visar det sig att Niklas inte har någon lust alls att jobba på äktenskapet – han har träffat en annan och vill skiljas.

Moa Herngren skriver bra om relationer, inte tu tal om den saken, men jag tycker inte att detta är en särskilt bra roman. Man måste som bekant inte gilla huvudpersonerna, men jag blir så irriterad på båda två. De får båda berätta ur sitt perspektiv, vilket är tur, för hade hela boken berättats av Bea hade jag aldrig läst ut den. Det känns som om alla hyllar den, men jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Bea är en självupptagen gnällspik, Niklas mesig och klyschig i sitt krisande.

En berättelse om en skilsmässa mellan ett par som varit ihop jättelänge är i sig ganska intressant, men detta är inte intressant för mig. Den är varken lång eller komplicerad men det tog tio dagar att läsa 348 sidor – det är ett tecken på hur trött på den jag blev.

Boken kan man köpa här.

The Pact av Sharon Bolton

Sex lovande, vackra och åtminstone delvis mycket priviligerade ungdomar har haft en vild festsommar efter att ha avslutat sista året i skolan. Universitetet hägrar, och de vet att resultaten från slutproven kommer att vara alldeles lysande. Kvällen innan resultaten och därmed betygen delas ut är det som vanligt fest, och de beslutar sig för att ännu en gång ta sig för en våghalsig lek som de ägnat sig åt under sommaren. Hittills har det gått bra – men denna gången dör två oskyldiga personer som resultat av deras oansvariga påhitt.

Megan, 18 år och på väg mot en strålande framtid tar på sig skulden – mot att de andra skriver på ett dokument där de förbinder sig till att göra henne vilken tjänst hon än önskar sig när hon kommer ut ur fängelset. Tjugo år för mord. Och nu är hon fri, och redo att kräva in skulderna.

Bolton lyckas hålla uppe den psykologiska spänningen boken igenom, vilket imponerar stort på mig. Ofta kan det bli lite transportsträcka mellan de större händelserna och spänningsmomenten, men här är det verkligen en växling mellan låg och hög intensitet av spänning. Jag låg vaken alldeles för länge flera kvällar för att jag bara var tvungen att läsa lite till. Och lite till. Och något kapitel till. Mycket snyggt! Och välskrivet förstås. Bolton är spänningens drottning för mig. Någon har skrivit att det är en ”The Secret History for millennials” och ja, så bra är den.

Boken kan man köpa här på engelska eller här på svenska.

Läst i oktober 2022

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Även i oktober har jag haft ett bra läsflow tycker jag. Månadens land på Kaffe & Kultur har varit Australien, så det har varit en hel del därifrån och mycket har varit bra.

  1. Alex Schulman – Malma Station✯✯✯✯
  2. Marcus Berggren – En bra plats i skallen✯✯✯✯✯
  3. Louise Penny – The madness of crowds✯✯✯✯✯
  4. Camilla Läckberg – Gökungen✯✯✯
  5. Cath Crowley, Fiona Wood och Simonne Howell – Take three girls✯✯✯✯
  6. Erin Kelly – The skeleton key✯✯✯✯
  7. Jane Harper – The lost man✯✯✯✯
  8. Richard Osman – The bullet that missed✯✯✯✯
  9. Kelly Rimmer – Jag utan dig✯✯
  10. Peter James – Picture you dead✯✯✯✯
  11. Christian White – The wife and the widow✯✯✯
  12. Sally Hepworth – The mother-in-law✯✯✯✯
  13. Charlotte Wood – The weekend✯✯✯
  14. Lena Ebervall och Per E. Samuelsson – IB – som i inhämtning Birger✯✯✯

Höga betyg nästan genomgående, så jag har haft tur denna månad. Visst har jag lagt ner en och annan bok som inte sugit in mig – livet är för kort för att läsa halvdåliga böcker. Men det är alltid roligt när man lyckas välja rätt!