Rasmus, Pontus och Toker av Astrid Lindgren

Det känns som om Rasmus, Pontus och Toker är en av de största doldisarna i Astrid Lindgrens utgivning, men jag har alltid älskat den. När jag var liten var biblioteket i Hunnebo väldigt litet och inte så väl påfyllt – och hade öppet kanske sex timmar i veckan. Detta var en av få böcker som intresserade mig, så det blev ju att jag lånade den varje sommar. Tillsammans med Pigge Lunk av Gösta Knutsson och några andra titlar som flyr mitt minne just nu.

Målgruppen här är mer i stil med den som läser Kalle Blomkvist än den som läser Pippi och Emil, så att säga. Yngre ungdom, kanske man skulle kalla det idag. Det är lite humor och trevligt familjegnabb och lite – ganska mycket, faktiskt – spänning. Jag upptäckte när jag läste att jag kunde vissa bitar utantill, så den har uppenbarligen fastnat även om det var tjugofem år sedan sist.

Rasmus och Pontus är såta vänner och kompanjoner i AB Förenade Skrot. Skrothandel är betydligt mer intressant än skolan, och just nu har de även, under namnet Räddningskåren för Kärlekens Offer det viktiga uppdraget att skydda Rasmus storasyster Patricia från Västanviks störste player, Joakim von Rencken, som avverkar flickor i rasande takt och när han är färdig med dem klistrar han in deras foton i en realisationskatalog. Så fräckt!

Toker är Rasmus högt älskade släthåriga tax, och utöver Patricia finns pappa polisen och den väldigt roliga modern i familjen. Det är nu dags för karneval i stan, på dagtid går familjer dit tillsammans men på kvällarna är det på Lusknäckarmalmen som det händer. Här händer det grejer, såsom svärdslukning. Rasmus och Pontus lyckas bli indragna i en ganska allvarlig situation med just en svärdslukare och det blir en riktigt rafflande historia. Supermysig läsning, men definitivt med nerv!

Den fina nyutgåvan från 2004 finns att köpa här.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Jag inbillar mig att jag har läst jättemycket av Christoffer Carlsson – för det känns så. I själva verket har jag bara läst Den osynlige mannen från Salem, Järtecken och så nu Brinn mig en sol. Varför jag inte kommit längre än så i hans utgivning är faktiskt något av ett mysterium för jag tycker att han skriver fantastiskt bra.

Spänningsromaner är som bäst när de handlar mer om relationer människor emellan och miljöerna i vilka de rör sig än om mord och blod och rättsmedicin. Carlsson är kriminolog som de flesta säkert vet, och skulle säkerligen kunna skriva extremt korrekta sådana böcker också – men här är det intressantaste definitivt det som händer runt brotten.

Samma natt som statsminister Olof Palme blir skjuten i Stockholm mördas en kvinna i den lilla byn Tiarp utanför Halmstad. Polisen Sven blir ansvarig för att reda upp fallet och få fatt i Tiarpsmannen, samtidigt som Sverige är i chock efter Palmemordet och han har en son hemma, Vidar, som ska guidas i livet.

I nutid har vår namnlöse berättare just flyttat hem till barndomens Marbäck. Det är meningen att han ska skriva klart en bok, men det går sådär. En kväll sätter han sig på den lokala puben ett tag och träffar där en gammal skolkamrat – nämligen Svens son Vidar, som vi träffade i Järtecken (det tog mig pinsamt lång tid att komma på detta). Genom detta samtal förflyttas vi 35 år tillbaka i tiden. Vad var det egentligen som hände?

Och vem är berättaren, egentligen? Vi får bara reda på att han kallades för Malen när han gick i skolan, då han gillade att läsa böcker. Vilken är hans drivkraft?

Det är en fröjd att läsa en så här välskriven roman. Jag försökte hålla nere takten lite grann – man vill ju inte att sådana här böcker ska ta slut – men det är lättare sagt än gjort. Fantastiskt bra.

Boken finns att köpa här.

Mind the gap, Dash and Lily (Dash & Lily, #3) av David Levithan och Rachel Cohn

Böckerna och senare serien om Dash och Lily är så himla mysiga, och här är nu tredje delen i serien. (Läs vad jag skrivit om bok ett här, bok två här och tv-serien här, om du vill.) Titeln avslöjar att handlingen är förlagd till London, och omslaget bekräftade detta. Förstås!

Dash har börjat plugga i Oxford – en sådan där möjlighet som man omöjligt kan stå över. Lily har i sin tur tagit ett sabbatsår för att utveckla sitt företag, dels inom hundrastning men även med tillverkning av olika ”hundmodeprylar” – hon har blivit riktigt stor som ”dogfluencer” och folk känner igen henne vart hon än går. Till och med i England, visar det sig.

Lily bestämmer sig för att resa till England och överraska Dash när han meddelar att han inte tänker komma hem till New York till jul – han ska fira med sin farmor i London istället. Nu blir det naturligtvis inte riktigt som Lily tänkt sig.

Jag tyckte inte riktigt att denna flöt på riktigt lika bra som de andra gjort – vilket löjligt nog kan ha med att göra att utgåvan jag fick tag på från biblioteket är en amerikansk pocket som är ungefär som en mindre veckotidning att hålla i. Mjuk och sladdrig, så jag blev liksom inte sugen på att plocka upp den. Dock är den fint skriven och förstås knökad med jul och julstämning – och en hel del längtan efter London. Som jag ofta säger, jag saknar verkligen inte att bo i London men det är en helt fantastisk stad ändå. Underhållande och gullig.

Boken finns att köpa här. Det blir spännande att se om Netflix gör serier av de följande böckerna – jag hoppas verkligen det, det blev himla bra med första!

Återvinningscentralen av Ulrika Linder

Återvinningsstationen på bilden har ingenting med Återvinningscentralen i Ulrika Linders bok att göra, men visst finns det likheter. Det är tydligen något med återvinningsplatser som gör att folk plötsligt blir ohyggligt lata och inte kan slänga saker på rätt plats. Jag tycker att det är så himla konstigt – om man nu orkar ta sig dit kan man väl lika gärna skärpa sig och sortera det sista också?

Det är sådana frågor som Ulrika Linder ställt sig själv under alla år arbetandes på återvinningscentralen, så vitt jag kan förstå. Här finns underbart roliga observationer – både i Linders härliga teckningar men även i form av foton. Ja, det är inte utan att man undrar vad folk håller på med…

Sedan finns det förstås väldigt universella saker med arbetsplatser – återvinningscentraler eller något helt annat. Galago beskriver boken såsom följer: ”Med en stor dos humor, uttrycksfulla teckningar och absurda foton ger Ulrika Linder ett unikt vittnesmål från Prylsveriges kyrkogård.” – och det är en utmärkt beskrivning. Fascinerande, underhållande och stundvis lite läskigt.

Boken finns att köpa här.

Veckan som gått – 14/2021

Denna vecka har bjudit på otroliga solnedgångar. Det är så att man kan bli religiös! Här är en till, från kvällen därpå.

Så fint!

God mat åt alla möjliga håll. Johannes hittade nedsatta röda vinbär en dag som gjorde sig toppen i yoghurt. Grön smoothie – äntligen! En köpe-räkmacka en dag när teknik och det mesta annat var besvärligt (men som slutade i lycka). Ett stekpannebröd från igår morse när jag fick en märklig rush av energi, och capellini med tomatsås och mozzarella från igår kväll. Mumsigt.

Jag fick en Amy Winehouse-mugg i mitt påskägg och igår hjälptes vi åt att avslutade kroppen på min Ankers Sweater. Den blev mycket riktigt färdig och nu är det ”bara” ärmarna kvar. Den blir jättefin! Men det är så tungt att sticka i tjock ren ull, från och med nu vill jag inte röra något annat än baby merino.

Jag spanar på blommor så fort jag får chansen. Träd och buskar är fortfarande mest kala, det har varit såpass kallt – men det börjar ändå likna något. Vi var i skogen igår (nå, skogsområden åtminstone) och en och annan buske började få små gröna blad.

Vi var ute i nästan två timmar igår och det var fantastiskt skönt – men ganska kallt efter en stund. Man hoppas ju på att det ska vara varmare än det faktiskt är, men det var väldigt skönt att komma in till filt och fika efteråt ❤

Smakebit på søndag, 11 april 2021 – Because of you av Dawn French

Idag tror och hoppas jag att väderappen har blivit galen, för annars ska vi tydligen förvänta oss någon form av snöyra inom en timme. Jag måste säga att jag klarar mig gott utan mer snö denna vår (även om vi förskonades förra helgen). Men igår var det en riktigt härlig vårdag som bjöd på en långpromenad, så gott.

Veckans Smakebit kommer ur Because of you av Dawn French, som härligt nog hamnat på långa listan för Women’s Prize for Fiction 2021. Jag älskar henne för både sina komiska roller (såsom The Vicar of Dibley) och arbetet med Jennifer Saunders, men hon är även otrolig på att uttrycka sig i mer allvarliga ordalag, dock aldrig utan humor.

Because of you börjar med en berättelse om millenniumskiftets natt och två par som är i färd med att få sina första barn. Dock lämnar bara ett av paren sjukhuset med en bebis – men inte riktigt av den anledning man kan tänka sig. Jag har bara hundra sidor kvar eller så, men vill verkligen inte berätta för mycket så smakbiten kommer från första kapitlet.

Try to imagine two more different couples than these. You can’t. They are as opposite as it gets. Oil and water. Salt and sugar. Always and never. Lost and found.

As midnight came and went, so too did Julius’s hope of Anna giving birth exactly then, with the bongs and firecracks of the new millennium heralding the baby’s arrival.

”Any chance you could push a bit harder, babe?”

”I hope you’re joking, you weapons-grade twat,” Anna panted.

”Course!” Julius chuckled.

(He wasn’t joking.)

It would’ve made a perfectly nice story. There might even have been some coverage, which could have boosted Julius’s stalling profile. Yes, there might. But the baby didn’t come then. So there wasn’t. And his disappointment was palpable.

Ur Because of you av Dawn French, Penguin: 2020

Jag hoppas att boken går vidare i urvalet för jag tycker väldigt mycket om den – och jag tycker att även humoristiskt skrivna böcker har rätt att ta plats i finrummen.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag ❤

Concrete Rose (The Hate U Give, #0) av Angie Thomas

Det känns som om det bara var något år sedan jag läste den fantastiska The Hate U Give som var Angie Thomas debut, men det visar sig att det var 4½ år sedan. Otroligt. Den har uppenbarligen verkligen stannat kvar i mitt medvetande, vilket är ett mycket gott betyg. En nackdel med att läsa mycket är att somligt ibland, hur bra det än är, ramlar ur minnet efter ett tag.

Concrete Rose är en prequel till THUG, och handlar om Starrs föräldrar, Maverick och Lisa under slutet av high school. Maverick står i centrum av berättelsen – han är son till en gänglegend och vet att han måste ta hand om familjen nu, så han säljer droger å gängets vägnar för att kunna hjälpa sin mamma. Det är lite stökigt, men det funkar.

Tills Maverick får reda på att han är pappa till en liten son. Han är övertygad om att någon annan, mer stadig partner till kvinnan är fadern, men icke. Mamman lämpar av sonen på Maverick, och plötsligt befinner han sig i en situation där han försöker balansera knarkförsäljning, skola och att ta hand om sin son på en gång. Det blir otvivelaktigt en ganska ohållbar situation – men det är lättare sagt än gjort att lämna ett gäng. Lojalitet och hämnd sitter djupt i ryggmärgen, och Maverick måste nu lista ut hur han bäst kan hantera sitt nya ansvar. Dessutom vill han inget hellre än att få vara tillsammans med Lisa, men hon är inte lika övertygad.

Angie Thomas text är lättläst men absolut inte enkel. Det finns ett oerhört driv och en puls i berättelsen som gör att man inte kan sluta läsa, men det är aldrig tungrott även om temana (ja, det böjs tydligen så) är minst sagt tunga. Det som kan vara svårt är möjligtvis att läsa ”gatuslangen” på engelska, men man vänjer sig förvånansvärt snabbt. Jag funderar över hur sjutton man översätter det på ett bra sätt, men jag gissar att jag inte vill veta efter att ha hört om THUG-översättningen som tydligen inte är sådär toppen.

Boken finns att köpa här. Missa inte denna!

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

All girls av Emily Layden

Skolskildringar har verkligen något, tycker jag, särskilt en berättelse om ett år på en prep school för tjejer i New England, så när jag fick nys om denna bad jag biblioteket köpa in e-boken och de var ännu en gång rekordsnabba. Folkbiblioteken är det finaste vi har, glöm aldrig det!

Här får nio elever, i olika årskurser, berätta sin bit om ett skolår. I första kapitlet får vi reda på att någon satt upp stora affischer vid vägen som aviserar att en våldtäktsman jobbar på Atwater Academy, och detta genomsyrar förstås hela berättelsen. En tidigare elev stämmer skolan gällande övergrepp hon utsattes för under sin tid på Atwater, som sopats under mattan. En nutida elev fightas stenhårt i den tidigare elevens ringhörna – men vi vet inte vem det är.

Vid sidan av detta tickar skolåret förstås på, och varje berättare har sina egna problem och tankar. Om att hamna rätt som ny på en prestigefull skola, om prestationsångest, kroppslig ångest, sexuell förvirring, vänskap… och så vidare. Allt som existerar i tonåren, med andra ord, vilket gör att detta definitivt blir en Bildungsroman. Skolan är progressiv och stöttande, tycks det mig, och det är fint att läsa. Man kan ju tänka sig att det inte är givet på en flickskola.

Jag hade kanske väntat mig lite mer mystik och spänning, men man kan inte få allt och det var intressant och bra läsning ändå. Det är något särskilt med internatskolor!

Boken finns att köpa här.

Stilla veckan

Jag fick ett infall förra söndagen, efter att ha sett fantastiska Donsö-bilder på min kusins Instagram, och konsulterade honom gällande boende. Jajamensan, det fanns rum åt oss onsdag-torsdag så jag bokade och meddelade min chef hastigt och lustigt att jag tänkte vara ledig på skärtorsdagen. Ovan är ett gäng bilder som nog sammanfattar det dryga dygnet vi tillbringade i skärgården – promenader, havsluft, god mat, utomhusfika utan jacka och framför allt: miljöombyte!

Inte helt fel att komma hem från en minisemester och fortfarande ha fyra dagar ledigt, heller…!

Påsken har varit lugn och skön. Promenader, god mat, läsning och annat som lediga dagar alltid borde vara fyllda av.

En bra sak med att ha fixat med en massa mat igår är att vi nu kan äta rester och chilla. Det är aldrig fel!