Funny Girl av Nick Hornby

Nick Hornby är en av mina favoritförfattare, men just Funny Girl har blivit liggande i evigheter. Kanske helt enkelt för att den inte fått så fantastiska recensioner, och jag ville väl inte bli besviken. Dock betydde ju detta att jag inte gick in i läsningen med jättehöga förväntningar, och det var nog nyttigt. Inte för att det är en dålig bok, men jag blev inte alls så engagerad som jag brukar bli av Hornbys böcker och den kändes väldigt utdragen.

Barbara Parker bor i Blackpool med sin pappa, efter att mamman stack med en annan man när hon var liten. Det är tidigt sextiotal när Barbara vinner titeln Miss Blackpool, men hon inser snabbt att det betyder att hon måste vara kvar i Blackpool i ett helt år till för att uppfylla sina plikter som Miss för staden.

Och det vill hon ju absolut inte. Barbara ska bli den nya Lucille Ball, och ska hon bli det måste hon flytta till London. Sagt och gjort – en vacker dag tar hon tåget ner, ordnar med boende och arbete och har turen att träffa precis rätt personer för att hon ska hamna rätt. Innan hon vet ordet av har hon bytt namn till Sophie Straw – ett mer kommersiellt gångbart namn – och spelar huvudrollen i en tv-komedi vid namn Barbara (and Jim). Ironiskt nog vill producenterna ha ett helyllenamn på kvinnan i paret och det blir då just Barbara.

Sedan är det en väldig massa sidor om tv-produktion och fester, konflikter och kärlek. Det absolut bästa med boken för mig är berättelsen om Swinging London på sextiotalet, berättelserna om de homosexuella som under inga omständigheter kan vara öppna med sin läggning då det fortfarande var kriminellt på den tiden – och den värme och humor som Hornby alltid förmedlar. Dessa bitar gör att boken absolut är läsvärd, men man får hålla sina förväntningar på rimlig nivå.

Boken finns att köpa t.ex här.

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

Tolv hjärtan till jul av Jenny Bayliss

Jag läser inte så mycket chicklit och feelgood nu för tiden, men 2020 kändes ju ändå som året då man behövde vräka på med julmys, så jag lyssnade på Tolv hjärtan till jul. Tyvärr låg den uppe som en följetong i tolv delar, vilket alltid är irriterande när boken ju finns i sin helhet. Men nog om det.

Kate flyttade hem till Blexford för att ta hand om sin pappa för fyra år sedan. Det skulle inte bli långvarigt, men nu är hon där ändå. Hon arbetar som textildesigner för Liberty på frilansbasis och bakar åt det lilla kafét som barndomsvännen Matt har hand om, The Pear Tree Café, i byn.

Hennes kompis anmäler henne till ett dejtingprojekt – Tolv hjärtan till jul – där deltagarna ska gå på tolv dejter under veckorna som leder fram till jul. Kate är inte jättesugen, hon trivs bra med singellivet men går till slut med på att ställa upp ändå. Hela Blexford blir förstås engagerade i dejtandet och det blir en berg-och-dalbana, med allt från en dejt som inte dyker upp (men som dyker upp ändå, lite senare), till en dejt som är gay, en smått katastrofal matlagningskurs och en bil som vägrar starta i snöstorm.

Det är mysigt, det är roligt, det är varmt och med välrundade karaktärer, tycker jag. Givetvis otroligt förutsägbart, ni vet hur man bara vet att så fort en person introduceras så kan man räkna ut på en gång vilken roll hen kommer att spela i berättelsen. Men ibland gör det inte så mycket. Det är snö, glitter och romantik jag är ute efter i en julroman – men det måste finnas en bra story också. Och det lyckas Bayliss bra med.

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 3 januari 2021 – Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

Det blev en liten bloggpaus här på en vecka. Det var varken planerat eller annat, men jag har väl inte direkt känt för att sitta vid en skärm – imorgon börjar jag jobba igen och då blir det ju tillräckligt med skärmtid ändå. Men är det söndag så är det, och jag har just börjat på Dubbelporträtt av Agneta Pleijel här på eftermiddagen. Den har jag väntat mycket ivrigt på, så det ska bli riktigt kul att fortsätta.

London 1969, månaden är april. Ihållande regn. Wolfgang Fisher lyssnar till sorlet från sina sista besökare på galleriet Marlborough Fine Art. Där visas en retrospektiv av den gamle österrikiske målaren Oskar Kokoschka.

Arbetsdagen är snart slut.

Fischer röker och samlar ihop veckans räkenskaper och korrespondens när det knackar på dörren. En yngre man kliver in. Han tar av sin rock och skakar den, en sky av droppar faller över golvet. Han presenterar sig som Mathew Prichard.

Han vill veta det ungefärliga priset för ett porträtt av sin mormor, målat av Kokoschka. Ja, mellan tumme och pekfinger.

Ur Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, Norstedts: 2020

Mormodern ifråga är ingen mindre än Agatha Christie, vars make vill att hon ska få ett porträtt målat till sin åttioårsdag. Jag tror att det kommer att bli en riktigt fin berättelse och säkerligen ett intressant utbyte mellan de två äldre konstutövarna. Det är en liten behändig bok på 200 sidor, så det skulle inte förvåna mig om jag läser ut den idag, sista dagen på jullovet och allt. Men det är faktiskt soligt och vackert ute, så det måste ju också tas vara på!

Jag hoppas att ni hade en fin nyårshelg. Vi firade hemmavid, jag och maken och min nära vän. God plockmat och massor av bra musik. Andra år brukar vi vara lediga i två hela veckor, i år blev det inte riktigt så mycket – men första veckan är åtminstone lite uppdelad tack vare Trettondagen på onsdag 🙂

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig vecka framöver.

20 snabba om 2020

Bild av Jess Bailey från Pixabay

Hittade en trevlig 2020-lista hos Ugglan och Boken, och man kan väl inte få nog av årssammanfattningar, eller hur? Jag har modifierat den lite grann så att jag faktiskt kan svara på alla punkter 🙂

  1. Bästa kriminalromanen: The Stranger Diaries (Främlingen) av Elly Griffiths
  2. Gav mersmak: The mermaids singing (Sjöjungfrun sjöng sin sång) av Val McDermid
  3. Bästa lyrik: The weight of water av Sarah Crossan
  4. Bästa Göteborgsskildringen: Samlade verk av Lydia Sandgren
  5. Viktigaste ämnet: Samtycket av Vanessa Springora
  6. Bästa karaktär: Emira i Such a fun age av Kiley Reid
  7. Mest inspirerande: Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten
  8. Bästa novellsamling: Jag ser allt du gör av Annika Norlin
  9. Snyggast omslag: One to watch av Kate Stayman-London
  10. Bästa psykologiska spänning: The Ruins av Mat Osman
  11. Obehagligaste: I follow you av Peter James
  12. Bästa historiska: Hamnet av Maggie O’Farrell
  13. Mest oväntade: Station Eleven av Emily St. John Mandel
  14. Bästa omläsningen: Vad händer om man vänder på Paris? av Viveca Lärn
  15. Bästa ungdomsboken: På andra sidan bron av Hanna Jedvik
  16. Intressantaste karaktär: Adunni i The girl with the louding voice av Abi Daré, med bubblaren Ayoola i Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. Spännande att båda är nigerianska romaner!
  17. Mest tänkvärda: Året med 13 månader av Åsa Linderborg
  18. Bästa hyllvärmaren: Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson
  19. Bästa ljudbok: Queenie av Candice Carty-Williams
  20. Bästa miljön: Stormvakt av Kristina Ohlsson

Naturligtvis finns det fler – detta är mina snabba svar. Om jag skulle fylla i listan fullständigt skulle den nog bli ohanterlig 😉

Smakebit på søndag, 27 december 2020 – The Queen and I av Sue Townsend

Årets sista söndag är här, och nog är vi alla redo att säga adjö till 2020. De hotar med snö här i eftermiddag, men än så länge är det bara regn och blåst. Får se vad som händer!

Igår kväll såg vi Drottningen och jag på SVT Play, David Walliams filmatisering av Sue Townsends bok med samma namn. Boken är helt fantastisk men filmen var väl sådär, får jag säga. Jag tror att vi är bortskämda med fantastiska The Crown och The Windsors vad gäller skådespelarinsatser och mask, i det första exemplet och komedi, i det andra. Men som sagt, boken är otrolig och därför bestämde jag mig för att lyssna på den igen idag. Ett gott söndagsnöje till stickningen!

Bokens premiss är att ett republikanskt parti vunnit makten i Storbritanniens parlamentsval 1992, och kungahuset tvingas abdikera och flytta in i ett subventionerat bostadsområde någonstans i Leicestershire. Här träffar partiledaren och den nye premiärministern Jack Barker kungafamiljen för första gången.

Sue Townsend är en av mina absoluta favoritförfattare, och har så varit sedan jag läste Adrian Mole för första gången i högstadiet. Hon dog alltför ung för sex år sedan, men hennes verk lever vidare och det är verkligen välförtjänt.

The Queen winced as Jack Barker ground his cigarette out on the silk rug. A faint smell of burning rose between them. Jack fought the urge to apologise. The Queen stared at Jack disdainfully. His stomach gurgled. Her picture had hung in his classroom when he was struggling to learn his nine times table. In his boyhood he used to look to the Queen for inspiration.

Prince Charles bent down and picked up the cigarette stub. He looked for somewhere to put it, but, finding nowhere suitable, he slipped it into his pocket.

Princess Margaret said, ”Lilibet I’ve got to have a fag. Please!”

”May we open the windows, Mr Barker?” asked the Queen.

Her accent cut into Jack like a crystal. He half expected to bleed.

”No chance,” he replied.

”Am I to have a house of my own, Mr Barker, or must I share with my daughter and son-in-law?”

The Queen Mother gave Jack her famous smile, but her hands were twisting the full skirt of her periwinkle dress into a knot.

Ur The Queen and I av Sue Townsend, Penguin: 1992

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Gott slut och god fortsättning ❤

The mermaids singing (Tony Hill & Carol Jordan, #1) av Val McDermid

Det är väldigt oklart varför det tagit mig så lång tid att läsa Val McDermid, då jag blivit tipsad om henne i många herrans år, och har lyssnat på henne på Bokmässan med stor beundran och vördnad. Men förra veckan hade jag mycket monotont administrativt jobb för mig, och då passar det väldigt bra att lyssna på ljudbok samtidigt. Sagt och gjort – nu har jag lyssnat på första boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Jag lyssnade på engelska, i inläsning av Saul Reichlin, som gjorde ett mycket bra jobb med dialekter och annat utan att det blev alltför teatraliskt.

Boken utspelar sig i Bradfield, som är en fiktiv stad som McDermid själv säger är en blandning av många olika nordengelska städer. Jag föreställde mig Manchester när jag läste, mycket på grund av att gayscenen är väldigt stor där och den är även viktig i boken – men McDermid säger att Bradfield troligtvis ligger någonstans mellan Manchester och Leeds. Miljöerna är mycket bra, och det är de väl avrundade karaktärerna också.

När fyra unga män med jämna mellanrum hittats sexualmördade i Bradfield går äntligen polischefen med på att de förmodligen har med en seriemördare att göra. Carol Jordan är en av polisinspektörerna i teamet, och när man beslutar sig för att ta in en profilerare, psykologen Tony Hill som är expert på just seriemord, blir Carol utsedd till att vara länken mellan polisens spaning och profilering.

Tony Hill har ett förflutet som hjälper honom i arbetet i det att han förstår sådant som ingen annan förstår – men han är ovillig att ta itu med just de delarna av sitt förflutna. Hans förflutna gör honom inte bara till en skicklig problemlösare, utan även till det perfekta offret för mördaren.

Parallellt med den mer klassiska kriminalhistorien får vi utdrag ur mördarens berättelse om vad som hänt – det är ingående och gräsliga beskrivningar och inget för den känslige. Det blir inte alltid så bra när mördaren får komma till tals men här är det fenomenalt.

Det finns ett helt otroligt driv och en sällan skådad intensitet i texten. Jag kan ibland tappa fokus och intresse när jag lyssnar på krim, men här ville jag aldrig sluta lyssna. Det är alltid härligt att börja på en serie där det finns massor av böcker kvar – ofta får man ju vara så god och vänta ett år på nästa bok. Nu har jag tio till framför mig, och det verkar som om det är samma ypperliga inläsare på allihop.

Det är svårt att ta in att boken faktiskt är tjugofem år gammal – somligt märks, men för det mesta tänker jag inte alls på det. Det är inte lätt att skriva tidlöst nu för tiden, när utvecklingen på så många olika plan är så otroligt snabb.

The QI Book of General Ignorance – everything you think you know is wrong av John Lloyd och John Mitchinson (red.)

Trodde du att Henry VIII hade sex fruar? Eller att jorden bara har en måne? Att världens högsta berg är Mount Everest eller att säckpipor kommer från Skottland?

Just det. Det trodde jag också. The QI Book of General Ignorance slår hål på massor av saker som vi alla trott i hela våra liv, och ger en massa information om saker vi aldrig ens funderat på. Som att tvestjärtar har två penisar, ifall en skulle råka brytas av vid samröre med en tvestjärtskvinna, att man äter hund i somliga bergsbyar i Schweiz och att det finns 613 budord i Bibeln.

QI är ett tävlingslekprogram från BBC, som jag är osäker på om det sänts på svensk TV men är fortgående – de första 13 säsongerna leddes av Stephen Fry, och nu har Sandi Toksvid tagit över för andra hälften av alfabetet – för varje säsong har ett tema baserat på en bokstav. Så kul!

Jättekul och jättespännande bok! Trevligt nog finns massor av avsnitt av QI på YouTube så det är något jag kommer att ägna en del tid åt under min julledighet!

Absolute proof av Peter James

Vilken bok detta är. Jag vet verkligen inte var jag ska börja! Det visste jag knappt när jag började läsa heller – jag ville läsa den som inbunden men den var helt enkelt för tjock och tung för att jag riktigt skulle orka med det. Sagt och gjort – jag bytte språk och format och läste den istället på Storytel, på svenska.

Jag glömmer aldrig när jag läste Da Vinci-koden. Det var strax efter att den kommit ut i pocket i Storbritannien, jag hade besök från USA via Tyskland, en av mina äldsta vänner med kompis som fick sova i mitt rum och jag tog ett rum i kollektivet där den nye hyresgästen ännu inte flyttat in – så det måste ha varit hösten 2004. Sov är en överdrift, jag minns så väl att jag låg vaken praktiskt taget hela natten i en stenhård enkelsäng och kunde verkligen inte lägga ner boken.

Anledningen till att jag tar upp Da Vinci-koden här är att Absolute Proof handlar om ungefär samma sak, men i en annan tappning.

En frilansande reporter baserad i Brighton, Ross Hunter, får ett telefonsamtal en dag. Han tänker strunta i att svara, men beslutar sig av någon anledning för att göra det ändå. Det visar sig vara en man vid namn Harry Cook, som berättar att han har fått absoluta bevis på att Gud existerar. Hunter bestämmer sig för att träffa Cook och får information som han inte kan låta bli att titta närmare på, och det blir en fullständigt galen – men intressant – berättelse på närmare 600 sidor.

Här finns allt från Hunters erfarenheter som krigsreporter i Helmandprovinsen i Afghanistan, till en pengagalen TV-evangelist, till ett par munkar i olika kloster i Grekland och Sussex, en ateistisk vetenskapsmans livsverk, en bedagad komiker i USA och mycket, mycket mer. Vi rör oss från Afghanistan till Glastonbury till Brighton till Kalifornien via diverse andra platser och det är rafflande.

Det är också alldeles för långt och lite för invecklat för min smak. Jag förstår av efterordet att en del av berättelsen relaterar till ett telefonsamtal som Peter James själv fått, och som han och hans fru utforskat genom åren – vilket förstås bara det är väldigt spännande. Jag kan inte jättemycket om legenden kring den Heliga Graal (utöver det jag lärt mig ur Dan Browns bok) men det är ju på något vis kittlande att den kanske finns någonstans, inte alltför långt ifrån oss. Samtidigt är det ingenting som jag direkt lägger någon tankekraft vid – hade jag varit mer aktivt troende och intresserad av potentiella reliker hade jag förmodligen fallit pladask för denna boken.

Dock är inte detta – för mig – ett av Peter James bästa verk. Jag föredrar romanerna om Roy Grace och hans enskilda mer ”vanliga” spänningsromaner. Men – jag tog mig igenom den, vilket inte alltid händer när jag ställs inför 600 sidor text – vilket talar för att det fortfarande är en riktigt spännande story.