Vera Svansons dagbok för hjärtekrossare och bästistjuvar (Vera Svanson, #3) av Moa De Bruin

Jag har följt Moa sedan väldigt många år tillbaka, när hon bloggade som Spiderchick och nu som författare. Böckerna om Vera Svanson är helt underbara.

Vera är elva år och skriver dagbok om sitt liv, som är kantat av bästisen Lise Berg, storebror Sebastian som är Youtuber och vill hoppa av skolan, lillasyster Olivia som är mycket pratsam och ställer till med både det ena och det andra. Pappa som är galen i tacos i alla former och mamma som är impulsiv och blir smått besatt av olika saker i varje bok. Just nu – romantik. Och så är det moster Bibban, som är hobbypolis och startar utredningar om… ja, det mesta.

Och pojkvännen Hugo, förstås. Vera och Hugo är mycket kära, men i denna boken har Hugo för det mesta sin kusin Otis på besök – och han är då inte särskilt trevlig att umgås med.

Just denna bok läste som jag som e-bok, men det är Clara Henry som läser in böckerna. Jag har lyssnat tidigare och hon gör det så otroligt bra, så jag kan varmt rekommendera en lyssning.

Tidigare böcker:

  1. Vera Svansons dagbok för tacoälskare och Halloweenfantaster
  2. Vera Svansons dagbok för vloggstjärnor och lifehackberoende

Boken kan man köpa t.ex här!

The Country Girls (Country girls, #1) av Edna O’Brien

Hur har jag missat Edna O’Brien? Det är då ett mysterium – men det var ju lyckat att jag sökte på Irland eller något åt det hållet på Storytel för att få lite inspiration för juni månads land på Kaffe & Kultur, för då dök denna upp som heter Två flickor på Irland på svenska.

Caithleen och Baba växer upp på den irländska landsbygden och jag tror att det är femtiotal när vi träffar dem som fjortonåringar. Av någon anledning placerade jag handlingen många år längre bak i tiden – kanske för att det lantliga livet dels är lite tidlöst och dels lite konservativt. Baba är veterinärdotter, eldig och ofta elak, Caithleen har det inte lätt därhemma. Hennes pappa är svårt skuldsatt och när hennes mamma reser bort för att bo hos sin syster drunknar hon tragiskt. Caithleen tvingas flytta in hos Baba och hennes familj.

I byn finns även den gifte, grånande Mr Gentleman – så kallad eftersom ingen kan uttala hans riktiga efternamn, du Maurier. Han är kultiverad och artig har ett mycket tvivelaktigt intresse av fjortonåriga Caithleen. Flickorna börjar på ett klosterinternat och så småningom flyttar de till Dublin tillsammans.

Tankarna går inte helt osökt till Maeve Binchy – berättelser om kvinnor där narrativen inte är det minsta besvärliga och där man inte behöver analysera och dra slutsatser och fundera på eventuella undertoner eller dubbla budskap. Det är en bra berättelse, berättad med ett fint och okomplicerat språk, och som får mig att genast vilja läsa mer. Som tur är finns det mer – detta är del ett i en trilogi. Nästa bok heter Girl with green eyes och fanns som tur var på biblioteket, och den avslutande delen heter Girls in their married bliss.

Av någon anledning verkar bara just del ett ha nyutgivits i Sverige, då Natur & Kultur släppte pocket och ebok 2020. Man får väl hoppas att det finns planer på de övriga också, för Edna O’Brien förtjänar verkligen att läsas.

Boken kan man köpa t.ex här.

Just nu – juli 2022

Den första lördagen i varje månad lägger några av ex-Kulturkollo-arna upp en Just nu-lista. Jag är ett par dagar försenad men det är trevligt att reflektera så jag hänger på ändå. Fler listor finns hos Anna, Ulrica, Helena och Linda.

Just nu läser jag absolut inte så mycket som jag skulle önska, men betydligt mer än jag hade trott. Så det är väl en rimlig ekvation ändå. På min Goodreads Currently Reading återfinns The Summer Place av Jennifer Weiner, The No-Show av Beth O’Leary och Girls burn brighter av Shobha Rao.

Just nu lyssnar jag mest på poddar. Och Sommar i P1, men även den som podd. Favoriten är Eftermiddag i P3, men i semestertider är det inte riktigt detsamma. Flashback Forever, Recensörerna och Fördomspodden är några andra jag gillar.

Just nu tittar jag på Young Royals, ganska precis ett år efter alla andra. Glömde bort att jag tänkte se den förra sommaren men så sommarpratade Edvin Ryding som spelar huvudrollen i fredags och jag blev plötsligt väldigt sugen. Annars ser vi om säsong 3 av Alla mot alla eftersom vår bebis älskar Filip och Fredrik.

Just nu längtar jag efter att gå och lägga mig. Men ur ett lite större perspektiv så semestern förstås, som nu är tretton arbetsdagar bort.

Veckans kulturfråga v. 26 – Sommarprat

Denna veckan frågar enligt O:

Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Kanske om att världen är liten, om litteratur, om hur livet kan ändras (både till det positiva och negativa) över en natt, om tillfälligheter och impulsiva beslut som förändrar precis allting.

Musik är enklare eftersom det verkar som om jag bara lyssnar på samma artister hela tiden. Det skulle bli Magnetic Fields, Belle and Sebastian, Amy Winehouse, Beatles, Black Box Recorder (som vi har att tacka åtminstone delvis för att min man skrev till mig på Tinder), The Streets och Beach Boys. Och Dire Straits för pappa, Sultans of swing eller Money for nothing. Och Moonlight Shadow med Mike Oldfield för båda föräldrar. Julia med Marit Bergman och Bara om min älskade väntar från vårt bröllop. Där har jag antagligen fyllt musikkvoten med råge!

Babetta av Nina Wähä

Nu känns det som om jag kommer att upprepa vad varenda recensent redan sagt – men det må vara hänt. Jag tyckte att Wähäs Testamente var helt fantastisk, och hade därmed höga förväntningar på Babetta. Förstås. Den blev trevligt nog utsedd till bokcirkelbok för maj, perfekt!

Detta är något helt annat, vilket jag visste från start. Katja reser ner till sin kompis Lou i södra Frankrike enligt den senares önskemål. De två gick teaterlinjen tillsammans och Lou har gjort stor succé som skådespelerska, framför allt i den historiska storfilmen Babetta. Katja gav upp på skådespelardrömmen efter att ha sökt scenskolan många gånger utan framgång och jobbar istället på ett ekologiskt kafé i Stockholm – så när möjligheten att tillbringa sommaren på ett franskt chateau uppstår kan hon förstås inte säga nej. Hon säger förresten aldrig nej till Lou.

Den gamla symbiotiska vänskapen återuppstår snabbt, men jag funderar på om det inte är parasiti snarare än symbios. Redan från start känns vänskapen inte varken hälsosam eller särskilt äkta – det är effektivt gestaltat av Wähä.

Det finns två saker som jag inte riktigt gillar. För det första – en hel drös kapitel som bara analyserar Babetta. Det intresserar mig inte ett skvatt att läsa om en film som inte ens finns. Och det intresserar mig absolut inte att läsa otaliga utläggningar om Lous utseende, kläder, smink, parfym, skor… och så vidare. Dessutom blir jag lite galen på alla kapitel som inleds med att Lou ligger vid poolen och drar handen genom vattnet. Det kanske bara händer ett par gånger, men det känns som femton.

Men visst får det mig att längta till Frankrike. Och visst blir man lite hungrig. Välskrivet är det, även om jag tycker att somligt är tjatigt så är Wähäs språk tilltalande, och nog kommer att jag att läsa mer av henne i framtiden. Just Babetta var inte för mig, dock.

Dock – bonus för det alternativa slutet! Först då väcktes mitt intresse på riktigt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg

Finns det någon som beskriver vänskap och tonår bättre än Ellen Strömberg (icke att förväxla med Ellen Bergström!)? Jag tvivlar på det. Hon har en fantastisk fingertoppskänsla och det är en smärtsam njutning att läsa Vi ska ju bara cykla förbi. Smärtsam eftersom somliga minnen från tonåren såklart bara är pinsamma och jobbiga – njutning eftersom somliga minnen är ljusa och kul och för att boken är så himla bra.

Manda och Malin går vårterminen i nian och det börjar bli dags att skaffa sig varsin romans. De cyklar ständigt runt det lilla samhället där de bor för att hitta något spännande – nästan vad som helst, faktiskt.

Och plötsligt händer något. Den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian. Nu händer det! Väl? Eller?

Som jag så ofta skriver så får jag lite cellskräck av att läsa om små samhällen där alla känner alla, men här har det en god effekt för handlingen och relationerna människor emellan.

Just människorna är så levande i Strömbergs bok. Även birollsinnehavarna känns konkreta även om man inte vet allt om dem, och ibland kan man lista ut saker om dem som inte är uppenbara för Manda och Malin själva. Det blir lite dråpligt ibland. Och lite skämskudde ibland, å deras vägnar. Jag älskar att en karaktär får vara funktionshindrad utan att det är en stor grej alls, och logiken i ungdomarnas tanke om t.ex fester de inte är bjudna på: ”Vi ska ju bara cykla förbi”.

Så himla fint. Missa inte! Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker jag läst av Strömberg:

Jaga vatten
Klåda

För några år sedan hade jag även äran att lyssna på henne i samtal med Kulturens ABC-kvinnorna Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forssberg på Bokmässan. En mycket kort text om det finns här.

Never greener av Ruth Jones

En av mina absoluta favorit tv-serier är BBC:s Gavin and Stacey, som är skriven av James Corden och just Ruth Jones, och sändes mellan 2007-2010. Jag var som så ofta sen på bollen med den, men ibland innebär det ju att man får nöjet att plöja. Och det gjorde jag. Både Corden och Jones medverkar i serien och är fantastiska. (Man kan nu se Gavin and Stacey på BritBox hos CMore och jag misstänker att jag kommer att bli tvungen att se om den för nittiofjärde gången.) Ruth Jones spelar också bartendern Myfanwy i Little Britain.

Hon gör fortfarande en del tv, men har nu också skrivit två romaner och Never greener är den första, som kom ut 2018. Befriande när författare debuterar framåt femtioårsåldern tycker jag.

1987, Edinburgh – Callum hjälper sin storebror på puben som brodern driver när ett 22årigt yrväder vid namn Kate kommer in för att jobba sitt första pass. Elektriciteten dem emellan är ett faktum – men Callum är gift och har två barn med ett tredje på väg. Det blir häftigt och passionerat men slutar förstås i ett krossat hjärta.

Sjutton år senare är Kate gift med Matthew och mamma till femåriga Tallulah. Hon är bejublad skådespelerska, bor i ett vackert hus i västra London och är kanske lite väl glad i att dricka vin. Hennes agent bokar in henne på alla möjliga uppdrag och en dag finner hon sig på tåget på väg till Edinburgh. Hennes mamma bor kvar där, men hon reser sällan dit med familjen förutom pliktskyldigast till jul ibland. Nu ska hon hålla föredrag på en skola – men har ingen aning om att det är skolan där Callum jobbar som biträdande rektor.

Callum lever fortfarande med Belinda, då de lyckades jobba sig igenom krisen efter otroheten. Barnen är stora och karriären stadig. Men när Kate kliver in i hans liv igen är ingenting särskilt stadigt. De får en andra chans – på sätt och vis – men vad ska de göra med den? Och hur skulle konsekvenserna se ut?

Belinda och Matthew får också en chans att framföra sina sidor av vad som händer, och det är klokt. En sådan här historia handlar väldigt sällan om bara två personer och i detta fallet är det minst sex till som påverkas direkt. Karaktärerna är realistiska eftersom de är allt annat än perfekta och det är ett bra driv i berättelsen även om den är lite väl lång med sina drygt 400 sidor.

Kanske hade den gjort sig ännu bättre som tv-serie, faktiskt, nu när jag tänker på saken. Det vore kul om det kunde bli så! Men det är en underhållande roman som gör det den ska. Jag ser fram emot att läsa hennes följande roman (som inte har något med denna att göra) – den heter Us three och kom ut förra året.

Boken kan man köpa t.ex här.

Du kommer alltid ha Paris (Alma, #3) av Hanna Jedvik

Åh, vad jag har älskat att läsa denna trilogi om Alma. Den inleddes med Sommarplåga 2019, som följdes av På andra sidan bron 2020 och nu Du kommer alltid ha Paris.

Alma och Hedvig har tagit studenten och nu ska de ut och resa. Hedvig ser det som en bildningsresa, lite som den grand tour ungdomar företog sig förr som avslutning på sin utbildning – kultur och bokhandlar och performancepoesi. Alma vill mest till havet och är inte så pepp på Hedvigs detaljerade listor och planer. De ska ju leva livet nu!

Hedvig föreslår plötsligt att de ska testa att vara med andra under resan, innan de kommer hem till Göteborg igen, börjar plugga och flyttar ihop. Alma blir helt ställd, även om det är hon som mest dras till de andra de träffar på vandrarhem och annat under resan. Hedvigs förslag skapar spänningar och tvivel tjejerna emellan (vilket jag, som inte förstår öppna förhållanden alls, förstår helt och fullt). Missförstånd och paranoia uppstår och jag tycker så synd om dem båda två som ska vara på livets resa och så blir det så stökigt.

Men jag älskar skildringen av resandet ändå, av städer jag besökt och inte ännu besökt, och hav jag badat i och Frankrike som jag längtar till. Jag är nog för bekväm för tågluff, men skulle älska att göra en riktig långresa med tåg (helst utan byten :D) – det är något lugnande och lockande med det. Jag tycker också om hur handlingen utvecklar sig, för efter ett tag måste något hända – de kan inte bara gå och skava på varann och relationen.

En så fin avslutning på trilogin, som på sätt och vi gärna fått fortsätta, men som nu får ett slut som känns rätt och ärligt. Jag gillar verkligen det jag hittills läst av Hanna Jedvik och ser fram emot att se vad som kommer härnäst.

Andra böcker av Hanna Jedvik:

Kurt Cobain finns inte mer
Snart är jag borta

Veckans kulturfråga v. 25 – Midsommar

Veckans kulturfråga hos enligt O lyder:

Vilket kulturellt verk om midsommar vill du lyfta fram?

För några år sedan läste jag The all-night sun av Diane Zinna, som handlar om en amerikansk universitetslektor som följer med en student till hemlandet – Sverige, förstås. Och trevligt nog i Olofstorp, i närheten av Göteborg. Resan avslutas med en tripp till Öland för att fira midsommar, och det hela slutar i katastrof. Det är en riktigt bra roman och jag är väldigt förvånad över att den inte snappats upp av ett svenskt förlag.

Röda vita rosen av Mariette Glodeck är en fantastisk roman som jag tydligen läste 2013 – det känns verkligen inte som om det var så länge sedan. Även detta firande spårar ur – det kanske inte är så konstigt att jag föredrar att fira midsommar under väldigt stillsamma omständigheter… 😉

Det känns omöjligt att inte nämna En midsommarnattsdröm av Shakespeare, som jag tycker mycket om. På tal om den kan jag ju slänga in den underbara filmen Döda poeters sällskap där just denna pjäs uppförs.

I Flickorna i parken av Lisa Jewell hålls en stor fest på midsommarafton där en flicka hittas svårt skadad och medvetslös i ett hörn av den stora kommunala trädgården. Ännu en gång – det är säkrast att fira midsommar i stillhet!

För några år sedan tog Spotify fram en lista över de låtar som spelas mest på midsommar. Såhär ser den ut:

  1. ”Sol, vind och vatten” – Ted Gärdestad
  2. ”Sommaren är kort” – Tomas Ledin
  3. ”Sommartider” – Gyllene Tider
  4. ”Ta mig till havet” – Peter Lundblad
  5. ”Vågorna” – Uno Svenningsson
  6. ”Sommarnatt” – Snowstorm
  7. ”En kväll i juni” – Lasse Berghagen
  8. ”Änglamark” – Sven-Bertil Taube
  9. ”Magaluf” – Orup
  10. ”Dina färger var blå” – Tommy Nilsson

Personligen är jag förtjust i Sommarnatt, En kväll i juni och Änglamark men övriga klarar jag mig gärna utan…!

Själsfränden (Emma Sköld, #10) av Sofie Sarenbrant

När jag hade läst ett par sidor i Själsfränden visste jag inte om jag skulle kunna fortsätta. Tydligen stämmer det åtminstone på mig att man blir känsligare för allt som har med barn att göra när man blir förälder – och här står en kvinna på Västerbron, redo att hoppa, med en tremånadersbebis i sele på magen. Ahhhh, jag höll på att krypa ur skinnet. Men spännande från första stund blev det onekligen.

Emma Sköld får som vanligt mycket att stå i. Vem är kvinnan och varför känner hon att det enda hon kan göra nu är att ta livet av sig och sitt lilla barn?

Något jag alltid har gillat med Sarenbrants böcker är tempot. Korta kapitel passar mig bra då jag ofta har relativt korta stunde att läsa ett kapitel eller två på telefonen, lyssna på några kapitel på promenad eller buss, läsa lite fler kapitel i sängen på kvällen. Som jämförelse läser jag just nu en bok där kapitlen är uppåt hundra sidor och då blir läsningen väldigt uppbruten och det blir svårt att få riktigt flyt. Så blir det aldrig i Sarenbrants böcker.

Något som dock alltid händer är att Emma drabbas av elände och att systern Josefin med familj alltid får spela en väldigt stor roll. Nog kan en polis hamna i bekymmer, men nu börjar det gå lite överstyr. Och Josefin kan gärna få pausas i ett par böcker nu. Det blir orimligt att hon alltid är på ”rätt” ställe eller har ”rätt” information – någon annan karaktär kan gärna få ta den platsen framöver.

Men underhållande är det och bitvis nagelbitande spännande. Böckerna slutar alltid på ett sätt som gör att jag vet att jag kommer att fortsätta med serien – och det är ju onekligen lyckat i en deckare.

Tack Bookmark Förlag för recensionsexemplaret! Boken kan man köpa här.