Rum: en roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund

Jag läste och uppskattade Tid – livet är inte kronologiskt för nästan exakt två år sedan – nu var det dags för Rum, som man väl kan säga är en sorts uppföljare. Jag tycker att den är bättre – premissen är hemskt intressant och boken är väldigt snygg, även i e-boksformat – dock tror jag att somliga teckningar verkligen inte blir gjorda rättvisa som e-bok. Jag får gå och bläddra i en riktig en dag. 
 
Premissen då, ja – här målar Alex och Sigge sina egna världskartor. Här finns Evolutionspsykologins djungel (Sigge), Kvällstidningsudden (Alex), Partipolitikens savann (Sigge), Monty Python-stäppen (Alex). Och massor mer, förstås. Boken är uppdelad i olika avsnitt, såsom Vilsenhet och Hoppfullhet, och i varje avsnitt reser vi i text till några olika platser som hör hemma i den delen av ”världen”. Jag gillar verkligen upplägget. 
 
Jag har lyssnat på podden av och till i några år – en period höll jag upp för jag blev så dödligt trött på allt vad poddar hette, men när jag började lyssna igen var det Alex och Sigge jag längtade mest efter. Jag gillar blandningen av hysteriskt roligt och gravt allvarligt i podden, och detsamma gäller verkligen deras böcker också. Det är högt och lågt vad gäller känslor och observationer och jag som verkligen gillar vardagsbetraktelser älskar ju detta. 
 
Ett litet utdrag som jag var tvungen att instagramma i helgen: 
 
 

(ur ett av Sigges kapitel) 

 
Varmt, brutalt, rysligt och hysteriskt roligt. Allt på en gång i en enda salig blandning. Strålande, tycker jag. Jag har läst vissa kritiker som gnäller över att mycket är upprepat från podden, men det är faktiskt inte mycket jag känner igen. Kanske kommer mycket av materialet från perioden då jag inte lyssnade – eller så gör det helt enkelt inte så mycket. 
 
Och jag rekommenderar alltså att läsa boken i tryck – nog för att de läser sina ljudböcker mycket bra, men kartorna är så himla fina. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

Monster av Joakim Lundell (med Martin Svensson och Leif Eriksson)

 
Jag kommer ihåg att jag ramlade över Joakim Lundells blogg och/eller YouTube-kanal, någon gång kring 2010 eller sådär. Skräckblandad förtjusning är väl ett sätt att beskriva den upplevelsen, följt av någon sorts moderskänslor. Någon måste ju ta hand om honom. 
 
Detsamma känner jag när jag läser hans självbiografi – den är fruktansvärd. Inget barn ska behöva fara så illa eller behandlas så illa – eller hamna så otroligt snett i livet som denne killen gjort. Det är svårt att greppa – särskilt som en del av boken beskriver ruskig behandling av ett litet barn, och andra mer i detalj beskriver de vansinnesdåd som skett under Joakims liv som YouTuber, som del av PR-förhållandet med Hanna Widerstedt, som del av Kungarna av Tylösand… och så vidare. 
 
Är det ett mästerverk? Nej. Är den läsvärd? Definitivt. Jag tror att det nog faktiskt är dags för ett nytt kapitel i denna trasiga killes liv, och kan inte annat än önska att allting blir bättre för honom nu, som vuxen. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Kung Liljekonvalje av dungen av Maria Lang

Dina Richardsson träffar sin bästa väninna Anneli Hammar på shoppinggatan i Skoga dagen före Annelis bröllop. Den senare ska gå in i blomsteraffären för att hämta sin brudbukett, men hon kommer aldrig ut. Eller in, om man ska tro föreståndarinnan Fanny Falkman därinne. 
 
Brudgumman Joakim Kruse hyr rum hemma hos Christer Wijks mamma Helena – Christer själv är också hemma till bröllopet, då Anneli är guddotter till Wijks. Kruse, Annelis mamma och styvfar och ja, alla andra också, blir såklart fruktansvärt oroliga. För hur kan någon bara gå upp i rök? Har hon helt enkelt stuckit från bröllopet, blivit utsmugglad ur butiken av någon? 
 
Till sist hittar Christer Anneli död, blodig med en bukett liljekonvaljer i handen. Hur kan detta ha gått till? 
 
Jag tycker att det är lite märkligt att inte ha med varken Puck eller Almi Graan i en Lang-deckare, men det är ju trevlig och lätt läsning ändå. Lagom hemskt, vackra miljöer – och de där lätt klaustrofobiska som småstäder får mig att känna… 
 
 
Boken verkar inte finnas att köpa ny längre, men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek! 

Veckans topplista v. 43 – Exotiska platser

 
Johannas deckarhörna skriver: Idag hade jag tänkt att topplistan skulle ta oss med till de aningen exotiska böcker som utspelar sig på platser vi inte läser om så ofta. Idag letar vi oss bort, mot det okända. Till främmande länder, under ytan eller ut i rymden – det blir spännande att se var vi landar.  
 
Mina fem blir som följer: 
 
  1. Vända hem av Yaa Gyasi, som delvis utspelar sig i Ghana vilket är en mycket främmande plats för mig. 
  2. I Utan dina andetag av Karin Aspenström befinner vi oss främst i Indien och den fick mig absolut inte att vilja resa dit. 
  3. Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul som förstår utspelar sig i Afghanistan var otroligt exotisk, fascinerande och skrämmande. 
  4. Irland kanske inte låter så exotiskt, men jag har aldrig varit där och känner mig väldigt dragen till västra Irland, som verkligen ser ut som ett sagolandskap för mig. Anne Enrights Den gröna vägen utspelar sig dels där och dels på ett antal andra platser som är mer eller mindre exotiska – såsom Mali, till exempel. Riktigt bra bok. 
  5. Jag minns bilderna från Vasilijkatedralen på yoghurtpaketen när jag var liten, och jag minns att vi lärde oss just ordet ”lökkupoler” tidigt i lågstadiet – varför kan jag inte svara på, men Moskva har länge varit en intressant plats för mig. Simone de Beauvoirs lilla novelette Misstag i Moskva utspelar sig där och är en riktig liten godbit. 

Memorys bok av Petina Gappah

 

 
I en kåkstad i Zimbabwe växer Memory upp, med sina syskon, sin rastlösa och sökande mamma och sin betydligt tryggare pappa. Memory är albino och det är problematiskt såväl fysiskt som psykiskt. Hon behöver ofta få vård, och det är alltid hennes pappa som följer med till sjukhuset. En dag blir hon tillsagd att ta på sig sin julklänning och följa med föräldrarna in till stan. Där lämnas hon över till den vite mannen Lloyd, och det är som misstänkt för mordet på honom som vi träffar henne, på livstidsavdelningen på ett fängelse där hon sitter och skriver ner sin historia i anteckningsböcker som ska postas till en amerikansk journalist. 
 
Memory är inte som de andra kvinnorna. Hon är välutbildad, har fått gå i fin flickskola. Nu hoppas hon på att få sitt fall omprövat. Hur kom det sig att hon hamnade hos Lloyd från början? Och hur dog han egentligen? Memory minns bara att hon hittade honom. Minnen spelar (förstås) en stor del i berättelsen, liksom andra begrepp som inte är definitiva – klass, interaktion, fördomar, vidskepelse. Dessutom blir det riktigt spännande i slutet – berättaren är ju inte allvetande – spännande och hjärtskärande. 
 
Detta var min första bok av Gappah, även om jag har hennes novellsamling Sorgesång för Easterly på vänt och har börjat så smått, och just laddade ner hennes senaste, Rotten Row – jag ser verkligen fram emot att läsa mer. Mycket skickligt, fantastiskt fint språk och en riktigt intressant berättelse. 
 
 
Läs gärna mer hos enligt O, Kulturloggen, Ms Hisingen, …och dagarna går, Lyrans Noblesser, Fiktiviteter. Boken finns att köpa här eller här. 

Down under av Johan Ehn

 

 
Även Johan Ehn hade jag nöjet och äran att lyssna till på Bokmässan, i samtal med bl.a Hampus Nessvold om den (o)moderna mansrollen. Mycket intressant. Detta är hans debutroman, som till stor del är självbiografisk. 
 
1997 bestämmer sig Jim för att det är dags för en förändring. Hans farbror med familj bor i (på?) Nya Zeeland, och dit skall han styra sin kosa. Nu, äntligen, ska han kunna vara sig själv. Börjar jobba och skapar sig en egen tillvaro. Men så blir det förstås inte – när familjen lyckas få reda på att han är homosexuell blir han utslängd – faster släpper av honom utanför ett vandrarhem och han får klara sig själv. 
 
I kombination med denna berättelse får vi flashbacks till Jims barn- och ungdom och hans kamp för att få reda på vem han faktiskt är. 
 
Det är smärtsamt och ångestfyllt och kryper under huden – men trots det livfull och flytande. Jag gillar inte alla onödiga engelska repliker, det känns inte alls naturligt efter ett tag – men man vänjer sig. Jag förstår ändå inte poängen med det. Men utöver det är det en strålande bok som tar upp viktiga ämnen, och jag tror att John Ehn kan utvecklas och bli ännu bättre. 
 

Vi ses vid Röda Sten av Viveca Lärn

 
Enligt en gammal anteckning läste jag denna 2010 under en sömnlös natt – jag fick lite vaga minnen vid lyssningen, men inte mycket. Men det är klart, det var sju år sedan och en sömnlös natt – det kanske förklarar saken… 
 
I ett landshövdingehus i Göteborg bor Maud och Judit. Maud har varit gymnasielärare men är numera cykelbud och är snabb som bara den, särskilt för att vara snart 64 år. Judit tycker att Maud är så bra på att lyssna – hon håller ju mest på att räkna ekorrar och så. Judits eget liv är betydligt mer intressant – det är nämligen dags för henne att träffa en riktig karl. 
 
Men under tiden hänger hon mest på Kometen med kompisen Dennis, som dricker för mycket och har en konservatorateljé i Haga som han öppnar… ibland. Han är dödstrött på Judits jakt efter en man – och en dag kliver kanske Mannen med stort M in på restaurangen. Love B Edison är nyskild civilingenjör med manschettknappar med monogram på… men det kan man nog ta ur honom. 
 
Jag skriver med jämna mellanrum om hur mycket jag gillar Viveca Lärns skildringar av Göteborg, och precis så var det även denna gång. Jag lyssnade på den i inläsning av författaren själv, och under de första kapitlen råkade jag befinna mig ungefär där de var – till och med på samma spårvagn! En dag var jag dessutom rakt mittemot Kometen när jag lyssnade. 
 
Jag kryssar förstås Read on Location i Höstbingot och det var en ren njutning att läsa. Varmt och roligt med, som alltid, en viss svärta. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Samtal med vänner av Sally Rooney

                                          

 
Jag hade det stora nöjet och privilegiet att lyssna på Sally Rooney på Bokmässan – har varit nyfiken på denna boken sedan jag hörde talas om den i våras någon gång och nu har jag äntligen läst det. Ja – det var ett par veckor sedan faktiskt, jag ligger lite efter här… 
 
Frances och Bobbi var tillsammans som tonåringar – nu är de bästa väninnor och varandras främsta vapendragare. De framträder även tillsammans med spoken word-föreställningar, och efter en sådan i Dublin träffar de fotografen Melissa och hennes man Nick, som är skådespelare. 
 
Snart är en virvlande historia i gång – om kärlek, vänskap, svek, konst och på något vis – att försöka förstå andra människor. Som titeln avslöjar handlar det mycket om samtal och kommunikation människor emellan, såväl konversationer som mail och sms, och jag gillar verkligen formatet. 
 
Jag gillar berättelsen också, men det är så plågsamt på sina ställen. Trots att Frances verkligen är en intelligent och medveten ung kvinna blir jag så irriterad på hennes naivitet ibland. Men vi vet väl alla vad kärleken kan ställa till med. 
 
Språkligt är den också mycket bra, och jag önskar lite att jag hade läst den på engelska istället men jag tog den enkla(re) utvägen denna gången. En omläsning är dock inte omöjlig alls. 
 
Jag kryssar ”En bok om brev eller e-mail” i Höstbingot. 
 
 
Läs gärna mer hos Läsresan eller …och dagarna går. Boken finns att köpa här eller här. 

Gårdagens Bokbubblare

Linda berättar med expertis om gårdagens bokklubbsträff och jag skrattar fortfarande. Har sovit dåligt hela veckan och var dödstrött igår kväll men skrattade praktiskt taget i två timmar på raken och det gjorde ju susen för humöret, minst sagt…! 
 
 

När jag nu fick syn på komaboken på en annan blogg höll jag på att börja gapskratta igen… det var som en vitamininjektion det där, idag är jag som en ny människa! 

42 pandabebisar

 

Nej, nu har det varit tyst för länge här. Så jag passar på att berätta om de 42 pandabebisarna som föddes häromdagen! 

 
Så otroligt fina. De ser ju så himla kramiga ut, men tydligen är de rätt aggressiva djur. Nåväl. Jag ska inte umgås med dem, jag bara tvingar alla att titta… 
 
 
Inte riktigt lika tokigt väder här som i stora delar av landet idag, men det var kusligt mörkt imorse och har varit en lite underlig färg på himlen sedan dess… så jag tror jag stannar inne.