På Chesil Beach av Ian McEwan

Jag har aldrig läst något av Ian McEwan – inte ens Atonement, när filmen kom och alla blev så förtjusta (jag har inte sett filmen heller) och liksom Fiktiviteter hade jag nog mina fördomar om honom. De visade sig vara ogrundade och det var ju trevligt, när jag nu plockade upp På Chesil Beach som just också blivit film. Eftersom framsidan är så vacker och den inte är så våldsamt lång tänkte jag att detta kunde vara en lagom inkörsport till en författare som så väldigt många älskar, ändå! 
 
Det är 1962, och Edward och Florence har just gift sig. De sitter i avskildhet och avnjuter sin bröllopsmiddag på hotellet på Chesil Beach på engelska sydkusten där bröllopsnatten ska spenderas – och de är ju så lyckliga! De passar så bra ihop! Och åh, så fint deras äktenskap ska bli!
 
Det är bara det att de måste ta sig igenom den där bröllopsnatten först. Nervositeten stiger hos dem båda, särskilt hos Florence,  och kommer snart upp i nivåer som främst liknar panik. 
 
Det är så hjärtskärande tragiskt med små komiska inslag – men framför allt är det väldigt intressant att läsa om det psykologiska spelet människor emellan – de minsta små rörelser eller yttranden skapar vågor hos den andra personen och så är allt igång ännu en vända – och så, naturligtvis, tystnad. 1962 kunde man inte prata med varandra om sådant här, och som förlaget mycket riktigt skriver: ”Hade deras bröllopsmiddag skett fem år senare hade den fått en annan utgång.” – för så är det, förstås, att tiden då boken utspelar sig spelar otroligt stor roll. 1962 stod vi och darrade på kanten till en revolution, och allt hade blivit betydligt lättare för Edward och Florence om det hade varit 1967, det är väl ett som är säkert. 
 
Fantastiskt välskrivet, mycket välkomponerat och uttänkt och så ypperligt raffinerat. Jag njöt i stora drag, även om man gärna vill slita tag i bägge två och få lite ordning på dem – det är underhållande och jättejobbigt på en gång. Skickligt, tycker jag! Boken finns att köpa här eller här. Har någon sett filmen, förresten? Hur var den? 

He said / She said av Erin Kelly

Vi bestämde oss för tema Richard & Judy’s Book Club med Bokbubblarna inför augustiträffen (som sker imorgon kväll) – alltså frivillig bok ur deras listor utan särskilt mycket restriktioner. Jag gick in på deras Summer 2018-lista och blev väldigt nöjd när en bok jag redan köade till på biblioteket fanns med i samlingen – nämligen He said / She said av Erin Kelly, som verkligen börjar bli en av mina absoluta favoritförfattare. Och jag blev sannerligen inte besviken på boken trots höga förväntningar, heller. Så otroligt intressant berättat. 
 
Jag ska försöka berätta lite koncist om den utan att spoila något – here goes. 
 
Kit är smått besatt av solförmörkelser, sedan hans pappa tog med honom och hans tvillingbror Mack på diverse resor över hela världen för att bevittna dem. När Laura, vår ena huvudperson och berättare, träffar honom i 20-årsåldern får han med henne på tåget, och 1999 reser hon med honom till Cornwall för att förhoppningsvis se den stora förmörkelsen – ni minns säkert.
 
Tyvärr är det molnigt, och mitt i det stora antiklimaxet efter att skuggan passerat kommer Laura på en man och en kvinna in flagrante. Det är uppenbart för henne att det är en våldtäkt hon bevittnar, men mannen förnekar att det skulle vara något sådant och sticker sedan iväg genom folkmassan. Kit jagar efter och till slut får polisen på plats på festivalen tag på honom, men han fortsätter att förneka och under rättegången som följer blir det Lauras ord mot hans. 
 
Flera månader efter rättegången dyker offret – Beth – upp hemma hos Laura och Kit. Hon verkar djupt tacksam, men snart börjar saker och ting ta en helt annan vändning – och när vi träffar Laura och Kit lever de praktiskt taget gömda, under andra namn och viktigast av allt, helt utan närvaro på sociala medier. Eller? 
 
Kit träffar vi när han ska resa till Färöarna för att se en förmörkelse. Laura är hemma, gravid med tvillingar, och de blir första gången sedan de träffades som han reser utan henne – de har varit i såväl Turkiet som Zambia på förmörkelsejakt. Vi följer dem båda under några rafflande dagar med flera flashbacks och det är så tätt, så smart och så otroligt spännande. Det är alltid en stor risk att resa iväg på förmörkelser, för trots att de lever praktiskt taget gömda så vet de som utgör ett hot att de är ”eclipse chasers” och att det alltid finns vissa platser på jorden där man bäst ska kunna se fenomenet. Åh, ja, det är så nagelbitande. 
 
Missa inte, vad du än gör – jag gissar att den kommer på svenska snart, men tills dess kan man köpa den här eller här på engelska. 

Smakebit på söndag, 19 augusti 2018 – Dead if you don’t av Peter James

 
Godmorgon! Jag vaknade tidigt och eftersom jag ska upp tidigt från och med imorgon var det lika bra att kliva upp. Kaffet är klart och jag har en plan på ett nytt mindre stickprojekt – och jag har nya Peter James i min hand! Hämtade den tidigt i veckan men har inte hunnit öppna den, förrän nu – och det är såklart därifrån dagens Smakebit kommer. Det är inledningen till första kapitlet jag bjuder på idag så Roy Grace får jag vänta på ett litet tag till 😉 Håll till godo! 
 
 
 

”The small white ball skittered over the numbers on the spinning roulette wheel, passing 36, 11, 30. Tappity-tap. Tappity-tap. It ricocheted off a diamond-shaped bumper. Tappity-tap. Danced. Rattling around the rim; hopping ove the numbers 12, 35, 3 and catapulting back onto the rim. 

 
Kipp Brown watched it in silent concentration. His nerves were tightropes. This was the moment, as the rotations steadily slowed. The moment when time froze. 
 
‘No more bets,’ the croupier announced, like a recording on a timed loop. It was pretty pointless; Kipp had no more left to bet. It was all there in those neat towers of chips spread across the baize. Covering his regular numbers, his lucky numbers and a couple of random ones, too. 
 
All there. 
 
The school fees. The mortgage. The hire-purchase payments on his cars. 
 
Tappity-tap. 
 
 
The dumb ball had no idea just how much was riding on where it landed; no knowledge of just how much money Kipp Brown, the only punter at this table on the high-value floor, had bet on this spin of the wheel. It didn’t know just what this particular spin of the roulette wheel meant to Kipp. Nor did the bored-looking female croupier. 
 
So much was riding on just six of the thirty-six black and red numbers. So much.” 
 
Ur Dead if you don’t av Peter James, Macmillan: 2018 
 
Fler Smakebitar finns att hitta hos Astrid Terese! 
 
 
 
Idag är sista dagen av Europride och Kulturkalaset i Göteborg och det blir nog två litterära salonger med Lars Gårdfeldt på Stadsbiblioteket, med Sam Holmqvist och Fatima Bremmer. Skulle gärna vilja ta ett sista semesterbad också men det ska bli ruskigt dåligt väder senare idag, så får se om mitt badsällskap uppstiger i tid för förmiddagsdopp 😉 
 
Önskar er en fantastisk söndag! 

Linnea i målarens trädgård av Christina Björk och Lena Anderson

 
Min kusin Emma hade denna när vi var små, och det var tack vare den som jag blev nyfiken på både Monet och hans trädgårdar. Monets tavlor har jag sett på diverse museum – bland annat Göteborgs konstmuseum, faktiskt – men trädgårdarna är inget man bara ramlar över. Därför var det extra roligt att en utflykt till Giverny och trädgårdarna ingick i Frankrikeresan jag gjorde under årets semester! 
 
Och det blev förstås väldigt roligt att reseledaren läste hela Linnea i målarens trädgård för oss på bussen dagen innan vi kom dit! Även de som hade noll intresse av vare sig Monet eller trädgårdarna fick upp ögonen och trots den oerhörda hettan väl där tror jag att alla tyckte mycket om besöket. Här kan du se massor av bilder, om du vill! 
 
Boken handlar om Linnea som får chansen att resa med en äldre vän till Paris och därifrån göra utflykter – två, faktiskt – till Giverny och trädgårdarna. Hon får lära sig massor om konst och impressionism och faktiskt även träffa ett av Monets styvbarnbarnsbarn! 
 
Det är en helt underbar berättelse – denna gången fick jag ju inte se på bilderna, men Lena Andersons illustrationer är ljuvliga. Jag upptäckte även att det blivit film av Linnea, som jag måste försöka se. Missa inte denna – ett riktigt bra presenttips också. Har översatts till flera språk dessutom! 

Snart semesterslut…

…men vilken semester det har varit! På måndag börjar jag jobba igen, det känns som om jag har varit ledig i flera månader och det känns bara roligt att börja igen. Det känns inte så roligt att gå upp så våldsamt tidigt, men att komma åter i rutiner, att börja träna igen, fixa matlådor och planera veckor och… ja, det blir bara bra! Denna första veckan börjar dessutom min nya chef, och så har vi stor fest på fredag för att fira att vi funnits i fem år. 
 
Men först ska Europride och Kulturkalaset avslutas, det har varit Way out West, det har varit långsamma dagar, det har varit fullpackade dagar, jag har firat 36 år på planeten och bloggen har firat 10 år på blogg.se – vilket jag naturligtvis kom på typ ett på natten och orkade då inte gå upp och skriva något. Jaja. Det har gått bra alla andra år…! 
 
Här kommer en liten bildkavalkad sedan sist jag gjorde ett sådant här inlägg. Har nu planer på att bli bättre på det vardagliga bloggandet – inte bara på söndagar – för även om detta är en blogg om böcker och annan kultur har det även alltid varit en personlig blogg och jag vill fortsätta kombinera detta för det är så himla roligt. 
 
 
Jag startade Way out West med att göra exakt precis detta, och gå på fel spårvagn. Jojo! Kom dock inte så långt bort, en liten kovändning vid Sahlgrenska bara… 
 
 
Först ut för mig var Grizzly Bear. Vi satt i gräset och hade det skönt – jag har bara hört någon enstaka låt av dem tidigare men var imponerad! Vädret var dessutom helt fantastiskt vilket höll i sig hela dagen – alltid roligt på festival, förstås. 
 
 
En Fuck Trump Burgare till sen lunch – vagnen hade mycket snygga stickers i fönstret! Och burgaren var också god. Friterad halloumi och BBQ-sås var godare ihop än jag kunde tänka mig. 
 
 
Jag har knappt hört St. Vincent tidigare men det var riktigt bra. Vilken scenshow! Lite läskig, men effektfull… och jag gillar musiken. Och solskenet, som sagt 😉 
 
 
Och Patti Smith! Alltså, denna fantastiska kvinna. Hon hade, som ni ser, gjort sig illa i handen och spelade förstås inte gitarr själv, men det gjorde ingenting – det var så fint. En blandning av gamla godingar och ett par covers och lite poesi – och så mycket värme och glädje. En riktig höjdpunkt för mig. 
 
 
 
Ja. Vad säger man? Sjukt kul att ha sett Iggy Pop och det var väldigt bra – rösten håller verkligen – men vilken tok. En särskild höjdpunkt var när han lyckades spotta på sig själv, får jag säga. 
 
 
Jag är inget större fan av Arctic Monkeys – tycker att de är ganska tråkiga och inte alls så bra som de får cred för (vilket förstås kan vara för att det är något jag inte fattar, men jag vet inte var i storheten skulle vara) – men såg ändå fram emot att se dem. Men, så pretto och tillrättalagt. Gäsp. Till och med bilderna på skärmarna var i motljus och svartvitt och jag är ledsen men jag tycker inte att de har rätt att vara sådär. Vilket förstås är den gamla indiesnobben i mig som talar, men inte ens de värsta prettobanden på 90-talet höll på såhär. Gäsp, som sagt, men en rund avslutning på första dagen. 
 
 
Redo för dag 2! Såhär mycket smink har jag inte haft på hela semestern 😉 

 
Först ut – Timbuktu! Jag matchade medvetet (inte) scennamnet med mina örhängen 😉 Det var rätt skoj att lyssna på Jason Diakité även om det inte är något jag lyssnar på privat, så att säga, han har ju massor av driv och engagemang i alla fall. 
 
 
Fantastiskt god falafelrulle till lunch. Bästa vitlökssåsen på länge! Vi stod inne hos Naturskyddsföreningen och fick en liten föreläsning av en kille som hette Anton vilket resulterade i att 67% av oss blev medlemmar. Jag har tänkt på hur jag kan göra något för vårt hav på sistone utöver att jag är marinfadder åt WWF (ja, i mammas namn om vi ska vara ärliga men vem räknar) och då känns det ju fint att vara med där. Bra lobbyverksamhet av Anton. Bli medlem du med! 
 
 
Sedan fina, fina Miriam Bryant på en blomsterdekorerad scen. Jag tycker så himla mycket om henne! Göteborgskt chosefri (ja, jag generaliserar lite men det finns så många bra göteborgare som är som henne), vansinnigt rolig och full av passion. Jag hoppades på att hon skulle göra Ett sista glas, Sven-Bertil Taubes variant på den irländska folkvisan The Parting Glass – och till slut kom den, när vi redan börjat gå bort mot andra scenen och ännu en av mina husgudinnor… 
 
 
…Lily Allen! Det blir ju lite märkligt när hon är ensam på scen – en sådan här scen behöver lite mer folk, så att säga. Men hon är rolig, om än kanske lite spänd, och spelar alla mina favoriter utom Alfie. Publiken var lite sval men livades upp av Fuck You, förstås. Jag njöt! 
 
 
Tack SJ, jag vill att ni och jag är vi så länge ni ger mig gratis kaffe. 
 
 
I skymningen underhöll Fever Ray. 
 
 
Avslutade på bästa möjliga sätt – vid vattnet och Linnétältet med Popsicle. Som, förutom i somliga höga toner, låter precis som de gjorde då det begav sig. En fantastisk dryg timme ❤ 
 
 
 
Dag 3 startade med Markus Krunegård som drog skojiga skämt om vädret i Göteborg (just då var det uppehåll…). Min största behållning med den konserten var ju Miriam Bryant, förstås. De gjorde samma duett som de gjorde på hennes spelning (O A O A E vi förlorade) och det var fint. 
 
 
Little Jinder har något jag gillar och det är kul att ha sett och lyssnat på henne på riktigt, även om jag inte lär börja lyssna på henne privat heller. 
 
 
 
Jag har knappt hört Fleet Foxes tidigare, men oj vad bra de var! Verkligen sprängfyllt med talang och musikkärlek här. Och det var nu det började regna… åh, milde himmel, vad det regnade! 
 
 
Jag har nog aldrig varit så genomblöt i hela mitt liv – åtminstone med kläderna på  men man håller ju sig vid någorlunda gott mod ändå! 
 
 
Thåström fick avsluta detta kalaset för mig – det regnade så fruktansvärt mycket att Arcade Fire fick klara sig utan mig – och det gick nog bra ändå! Otroligt roligt att ha sett Thåström, det var mycket stämningsfullt och en riktig höjdare altogether. Och efter en smått besvärlig hemresa var det fantastiskt skönt att dra av sig alla genomblöta kläder och krypa ner i en varm säng! 
 
 
Söndagen gick i ett väldigt stillsamt tecken – men på kvällen var det dags för bokcirkel. Vi läste Smuts av Katarina Wennstam denna gången och den fick ganska svala recensioner av de flesta. Min text om den kommer inom en någorlunda snar framtid. Mysigt var det, i alla fall! 
 
 
 
I måndags blev det bad! Mycket härligt förstås. Det börjar bli svalare i vattnet, men det är fortfarande riktigt skönt. Hoppas att den här planen på att bada hela hösten faktiskt håller i sig! Vi har någon teori om att man måste bada minst en gång i veckan för att kunna fortsätta utan hastig chock. Håll tummarna! 
 
 
Lagade mycket god fisk på kvällen – torsk fångad av mamma eller pappa (eller annan deltagare, det är visst svårt att se på filén ;-)), ugnsbakad med pepparrot, citron, smör och dill. Bönorna lade jag direkt i formen från frysen, det blev utmärkt. 
 
 
I tisdags hade jag diverse ärenden men hade även tid att stanna till och håna lite särskrivning. 
 
 
En liten andningspaus på Kopps – dessa lemonader är så himla goda att jag har svårt att inte gå in där om jag har tillfälle. Yum. 
 
 
 
På kvällen var det Sverige tolkar Bowie på Götaplatsen! Fantastiskt bra, särskilt Ebbots glitterkaftan. Men ja, otroligt stämningsfullt och fint med ett par oväntade tolkningar, såsom en hiphop/rapversion av All the young dudes. Mycket mysig kväll. 
 
 
I onsdags bestämde jag mig för att ta tag i ett par stickprojekt som legat på vänt under sommaren – här är min rosaglittriga tubhalsduk. Den blev bättre än förväntat, jag är så himla nöjd. 
 
 
På väg till Operan och Kulturkalaskonsert med Metta på kvällen. 
 
 
Eine kleine iste får man också passa på att hugga när de råkar finnas tillgängliga! 
 
 
Hej lilla jobbet därborta, vi ses snart! 
 
 
I torsdags var jag och fyllde på mina ögonfransar hos Josefine i Frölunda på morgonen. Så himla nöjd! 
 
 
Fick bråttom hem då jag skulle få en Hemköpsleverans som de tidigarelade. Här är tunneln vid Frölunda Torg. Oklart varför jag fotade men jag gillar verkligen bilden. 
 
 
Hann, då de sedan gav mig en kvart till, rusa in på biblioteket och plocka upp tre beställda böcker, bland annat denna av Anna Suvanna Davidsson aka Apan satt i granen som jag börjat på så smått. Verkar lysande! 
 
 
 
Blev sedan klar med ytterligare ett stickprojekt, en trekantssjal i rosa angora till mamma! Mycket nöjd, även med denna.
 
 
Mats Strandberg i samtal med Lars Gårdfeldt på Stadsbiblioteket tidig kväll. Alltid lika skoj med ett bra boksamtal på bibblan! 
 
 
En trevlig liten middag på kyckling fylld med ädelost och insvept i rökt skinka, fransk potatissallad med sugar snaps och kapris, bakade tomater och oliver gick hem hos alla deltagare. Det är ju roligt att laga mat, men  det har det inte varit när det varit så hett. Nu börjar även den delen av livet komma tillbaks! 
 
 
Igår fyllde jag år! Blev grundligt firad på morgonen med kaffe och frukost på sängen och paket och allt möjligt (och telefonsamtal från de två vi ska tacka för att jag överhuvudtaget fyller år 😉 – sedan var det bad på schemat! Här är lite nypon på vägen. 
 
 
Alltså… det var 17 grader och blåste som bara den. Men ska det badas så ska det! Och det var ruskigt skönt väl i vattnet, det var det verkligen – men faktiskt relativt höga vågor och rejält med kallsupar. Man vet att man lever, så att säga! Sedan mera hav – nämligen Sjöfartsmuseet, som jag alltid har älskat men inte besökt på ett tag – de stänger i höst för renovering i flera år, så jag har verkligen velat komma dit innan dess. Perfekt utflykt en födelsedag, förstås! Här kommer ett helt gäng roliga fiskar och grejer. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mycket intressant utställning om haenyeos – om du hinner ta dig dit innan de stänger den 16 september, missa inte! 
 
 
Sen lunch eller tidig middag på Vigårda. Helt fantastisk burgare, goda sötpotatisfries, peppardressing med riktig fart och en spännande liten sallad. Dit går jag hemskt gärna igen! 
 
 
Mian Lodalen och Lars Gårdfeldt på Stadsbiblioteket därnäst. Jag älskar dem båda och det var en fantastiskt intressant – och väldigt rolig – stund. Lars var dessutom otroligt gullig och promotade bloggen (vilket chockade mig fullständigt, jag var skakis en bra stund och förstås mycket stolt), så om någon kommit hit därigenom så hej hej och visst var det bra? 🙂 
 
 
En mycket trevlig fika på uteserveringen på Evas Paley därefter, med Linda, Anna och Metta. Jag tog ingen bild på varken fika eller damer så här är en betraktande trut istället. 
 
 
Firandet fortskred under kvällen och efter hemkomst, lite plock till kvällsmat och några avsnitt Broadchurch (ser om första säsongen då jag tyckte att J skulle se den, och det är väldigt roligt att se den en andra gång och notera nya saker. Jag vet ju hur säsongen får sin upplösning, så att säga, men det är inte mindre bra andra gången för det. Som sidonot kan jag berätta att jag just nu läser Erin Kellys noveller som baserar sig på Broadchurch-universumet, så att säga, som är riktigt bra – men de börjar så att säga efter första säsongen, så om du inte har sett den ska du inte läsa novellerna ännu) blev det ganska tidigt till sängs, mycket nöjd efter en helt fantastisk födelsedag! 

Första natten av Mian Lodalen

 
Plockade upp denna finfina kortroman på lättläst svenska och läste över en frukost i Paris, när jag var först ner i matsalen trots att jag inte skulle åka med på dagens rundtur 😉 Är mycket förtjust i Mian Lodalen och allt hon skrivit hittills och så även i denna. En otroligt fin, ärlig och varm text om två unga tjejer som träffas på Tinder.
 
Linda är rädd för vad Mandi kommer att tycka om Lindas hem, om hur mycket hon pluggar och om hennes MS-sjuka mamma, som hon måste hjälpa massor hemma. Mandi tror på den stora kärleken och utmanar Linda kring detta. Så himla fin! Del 2 kommer snart, ser fram emot den – tills dess kan man köpa Första natten här eller här. 

Fejk av E Lockhart

 

 
Jag har läst en hel del om denna och hört en del om den i diverse poddar – allt har inte varit så smickrande, kanske. En förbannad podd lyfte fram hur lik den är The talented Mr. Ripley, till exempel – på gränsen till plagiat om jag minns rätt – och jag läste Ripley ganska så nyss och tyckte riktigt bra om den så jag har varit lite skeptisk. Men så stod den på hyllan på Stadsbiblioteket för ett litet tag sedan och jag plockade med mig den ändå. Det värsta som kan hända med en bok är ju trots allt att man inte riktigt gillar den. 
Så blev ändå inte fallet här. Den är absolut inget mästerverk à la hennes tidigare Kanske är det allt du behöver veta eller Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, men det är helt okej underhållning under en bussresa, så kan jag sammanfatta det. Det är dock ganska rörigt också, eftersom berättelsen är allt annat än kronologisk. Oftast är den helt enkelt bakvänd, men om jag förstod det hela rätt (vilket jag kanske inte alls gjorde) så är det inte riktigt så enkelt heller. Nåväl. 
 
Det handlar om två unga kvinnor, Imogen och Jule. Båda är på sätt och vis på rymmen – den ena från en stor ärvd förmögenhet, den andra från sitt förflutna. Så småningom blir de bådas identitet på sätt och vis en och densamma, genom alla möjliga strapatser, flykter och äventyr i Europa, på Marthas Vineyard, i Karibien och i Mexiko. Det är rafflande, det är det, men som sagt – det är allra mest rörigt. 
 
Lockhart är dock en skicklig författare och jag kommer att fortsätta att följa hennes författarskap – men detta var inte helt och hållet något för mig. Blir du sugen ändå finns boken att köpa här eller här. 

What to say next av Julie Buxbaum

Julie Buxbaum skrev den strålande Tre saker jag inte vet om dig som jag läste förra våren – visste inte att ännu en kommit ut och blev således mycket glad när jag hittade den i bibliotekets hylla – även om det slutade med att jag läste den som e-bok, ty det är smidigast när man är på semester. Även om jag nu packade uppåt femton böcker också. Harkel. 
 
Även här möter vi en tonårstjej som förlorat en förälder – men här är det Kit Lowell, som har förlorat sin pappa i en bilolycka. När det är dags att gå tillbaks till skolan känner hon plötsligt att hon inte kan sitta och äta lunch med sina vanliga kompisar – hur skulle de kunna förstå? Istället sätter hon sig med David Drucker, som har suttit vid sitt lunchbord ensam i 622 dagar på Mapleview High School. Han samlar på fakta om sina skolkamrater i en anteckningsbok som är något av en bibel för honom – som ni förstår befinner han sig någonstans på autismspektrat. Han har nyligen lärt sig ett nytt fakta om Kit och inleder därför konversationen på enklast möjliga sätt för han har ju inte fel: ”So, your dad is dead.” 
 
Detta blir början på en oväntad och ovanlig vänskap – vi följer Kit och David i alternerande kapitel, Kit bearbetar sina upplevelser så gott hon kan och ber David om hjälp med att ta reda på vad som egentligen hände vid pappans olycka, om någon omständighet har gått osedd, men det är inte helt lätt att arbeta med sin sorg med en mamma därhemma som helt går upp i sitt arbete, och som liksom Kit har hemligheter. Och de gamla vännerna är både hjälpsamma och inte – det är inte så lätt för dem heller att förhålla sig till situationen. David vet att han är med om något alldeles nytt, men förstår kanske inte riktigt hur han ska tackla sina nya situationer. Och när ett par mobbare tar hans anteckningsbok, där det finns texter och fakta om såväl skolkamrater som lärare, bryter helvetet löst. 
 
Jag är så himla förtjust i såväl Kit som David. Kan inte så mycket om NPF-diagnoser att jag egentligen kan kommentera, men det känns för mig som lekman som om David är en väldigt trovärdig karaktär. Och älskvärd! Han är helt underbar. 
 
Boken finns att köpa här eller här – jag rekommenderar den varmt. 

How the trouble started av Robert Williams

Jag plockade upp denna i engelska YA-hyllan på mitt lokala bibliotek för några veckor sedan – på vinst och förlust, om man säger så, jag hade aldrig hört talas om författaren förut och fick inte ut så mycket av baksidestexten heller – ni vet, ibland står det liksom ingenting på utländska pocketböcker, förutom ett kort citat och så en massa blurbar. Men jag är väldigt glad att jag valde den, för det var en speciell läsupplevelse. 
 
Vi träffar Donald Bailey när han är sexton år. Vi vet att hans mamma flyttade dem till en annan stad för några år sedan, och vi vet att Donald på något sätt varit inblandad i en tvåårings död. Vi vet dock inte vad som hände – alltså, how the trouble started. Därför är det inte så konstigt att säkert de flesta läsare går på Donalds mammas linje och tror det absolut värsta när han börjar spana på småbarn på en skolgård, blir vän med en ung pojke och börjar ta med honom till ett ödehus, för att läsa och berätta hemska fantasiberättelser om vad som hänt i huset, och varför det spökar där. 
 
Sakta men säkert växer berättelsen om vad som hänt fram, och läsaren utmanas i takt med detta. Det handlar om ansvar, om moral – och framför allt, om minne. Om hur barns minnen kan påverkas, om hur vuxna kan få barn att berätta det de ”vill” höra eller det de tror är sanning, och om hur barn till slut inte vet vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. 
 
En riktigt, riktigt bra och viktig bok som jag tänker mycket på fortfarande, såhär ett par veckor senare. Jag har även hört mycket gott om författarens debut, Luke and Jon, som jag ska passa på att läsa när tillfälle ges. 
 
How the trouble started kan du köpa här eller här. 

Under två timmar av Hanna Landahl

Staffan har tappat sin status. Han bor i en villa på Hisingen – som ni vet är jag förtjust i lokalanknytning och just dessa gator och spårvagnshållplatser kan jag ganska bra – med frun Anna och två söner, han jobbar på Migrationsverket och allt är väl ganska bra egentligen. Men han passar inte riktigt in, och han är övertygad oma tt största anledningen till det är att han inte tränar. Löptränar, allra helst. Till och med svärfar är ute och springer i tid och otid – nu måste det bli ändring på detta. För att motivera sig blir han peppad av vännen Henke att anmäla sig till Göteborgsvarvet – och han ska klara det. Under två timmar, dessutom. 
 
Det blir ingen lätt väg – och inte bara för att det är tufft att gå från otränad till att springa Göteborgsvarvet. Staffan tar till knep och korsar linjer som han aldrig kunnat tänka sig att överträda, och det är både plågsamt och hysteriskt roligt att läsa om. Dessutom får man sig en tanke eller två om makten på myndigheter – märk väl att jag absolut inte tror att Staffans agerande är något som faktiskt sker i verkligheten, men ni vet – man tänker ett steg längre! 
 
Det är en charmig bok som har mycket som jag gillar – och något som är extra charmigt om än lite småtöntigt är Staffans förälskelse i Håkan Hellström. Det är något visst med vuxna som är så inne på och i musik och kulturen däromkring – berättelsen om när Staffan sitter på en spårvagnshållplats utanför Ullevi och lyssnar på Håkan är både beklämmande och hjärtevärmande. 
 
Jag tyckte riktigt mycket om denna, och blir även påmind om att jag länge tänkt läsa författarens debut. Men Under två timmar ska du inte missa, och den finns att köpa här eller här.