Stories from the city, stories from the sea

 

I Smuts följer vi en familj, en sådan där lyckad en, som bor i Stockholm. Pappa Jonas är advokat och anlitas för att vara tv-kommentator i en rättegång gällande koppleri, mamma Rebecca är någon sorts chef på tv och briljerar i sin karriär. Dottern Emma (som är största behållning i karaktärsgalleriet, utan tvekan) är 14 år och på väg in i vuxenlivet med buller och bång. De bor tjusigt och lever tjusigt – fasad och yta är oerhört viktiga. Men under ytan bubblar givetvis en hel massa som inte syns. Jonas lever ett oerhört obehagligt dubbelliv, Rebecca lever i en extremt stark förnekelse och Emma råkar ut för en sorts slutshaming som jag aldrig tidigare hört talas om. (Vi diskuterade detta och lite relaterade saker med bokcirkeln och tack och lov kände ingen igen sig – men saker och ting förändras förstås med åren.) 

 

Det märks att Wennstam är journalist och det är inte nödvändigtvis så lyckat när det ska skrivas skönlitterärt. Man kan argumentera för att det är bra att ta upp sådana här viktiga ämnen – människohandel och mäns automatiska ”rätt” till kvinnors kroppar – i en spänningsroman för att budskapet ska nå ut till flera, men jag tvivlar på att det fungerar. Om någon inte tror på att det existerar tror de inte mer på det för att det förpackas såhär. 

 

Det jag har svårt för med Smuts är alla schabloner och klichéer – det är väldigt kvällstidningsaktigt, det där. Alla är sådana stereotyper (utom Emma, som sagt, hon är en strålande skriven karaktär) att det smäller om det, alla män är riktiga svin (inte en enda är bara lite lagom grisig utan alla är praktgaltar utom Emmas lillebror) och det är riktigt tjatigt faktiskt. 

 

Jag har även lite svårt för beskrivningen av en person som är solklar missbrukare – vi måste komma ihåg att det inte är självvalt (även om det i somliga fall naturligtvis krävts en hel del för att komma dit) och att personer som är fast i ett missbruk, vare sig det är kemiskt eller emotionellt eller sexuellt, behöver hjälp. 

 

Jag beundrar Katarina Wennstam. Hennes reportageböcker är fantastiska, hennes Sommar i P1 var mycket bra och hon gör en massa viktigt arbete för kvinnors rättigheter och kvinnorätt. Men jag är inte så säker på att jag tycker att hon ska skriva skönlitterärt – för mig blir det inte bra. 

 

Boken finns för den hågade att köpa här eller här. 

                                 

Detta boktips fick jag från Fredrik Strages Fans – ni vet hur förtjust jag är i intertextualitet – och det blev en lite skumpig resa att ta sig igenom. Den svenska biblioteksboken visade sig vara en gigantisk tegelsten som jag inte ens kunde läsa i sängen för den var så tung (ja, jag blir genast klen i armarna när jag lägger mig ner) – försökte få tag på en vettig e-bok men lyckades inte där heller, men hittade en ljudbok på Storytel, inläst av författaren. Hurra! Sedan insåg jag dock att det var en förkortad version, men resonerade som så att om författaren har läst in den är han nöjd med förkortningen, och även att det som är bortklippt antagligen är en massa fruktansvärt dåliga (men roliga) låttexter som huvudpersonen skriver. Därmed blev det alldeles ypperligt att lyssna på den förkortade versionen, som ändå var ganska många timmar lång. 

 

Men, det ska sägas – även jag, som bott i Storbritannien i ett antal år och hört och jobbat med de flesta dialekter, tyckte att det var en riktig utmaning att förstå Russells riktigt breda dialekt. Han pratar dessutom lite smågrötigt, så om du tycker att det är svårt med dialekt så lyssna sakta till en början. Men missa för all del inte, för detta är en riktigt bra bok. 

 

Liksom i How the trouble started möter vi en ung man, som en gång utpekats för att ha gjort något fruktansvärt. Och även här är modern ensamstående, då pappan blev förälskad i en banjo och drog när Raymond Marks, som huvudpersonen heter, var liten. Han har stort stöd och utbyte av sin mormor som önskar att hon gift sig med Jean-Paul Sartre – eller John Paul, som hon kallar honom – hon är änka, eftersom morfar ramlat ner från taket när han skulle ställa in parabolantennen för att få in porrkanaler. Som ni hör finns det definitivt ett stort mått humor här. Herregud, vad jag har skrattat åt vissa bitar. 

 

När vi träffar Raymond är han på väg till Grimsby, där han ska börja på sitt första arbete på en byggarbetsplats. Vi träffar honom helt och hållet genom breven han skriver till Morrissey (ja, den gamle svinpälsen men när boken skrevs var han fortfarande snäll), som han beundrar något alldeles gränslöst, och det är för Morrissey som han berättar om allt som händer och framför allt, om allt som har hänt. Det är snabba ryck och vansinniga svängar, det är väldigt mycket tidsmarkörer från 80- och 90-tal och det är väldigt brittiskt, särskilt nordengelskt. Jag älskar det, förstås. Rakt igenom. 

 

Boken verkar svår att få tag på (hittade en engelsk häftad här dock) men ljudboken är verkligen inte dum när man väl får ordning på huvudet. Värt att nämna här är även att det är Willy Russell som skrivit pjäserna Blodsbröder, Educating Rita och Shirley Valentine, som vi alla nog hört talas om. Jag planerar att åtminstone läsa Shirley Valentine snarast möjligt, då det inte är längesen den gick på Lorensbergsteatern med Maria Lundqvist (ni vet, Sally) i huvudrollen. 

 

Jag tänkte mest att det skulle vara kul att läsa dessa berättelser ur ett klassikerperspektiv, väl medveten om att jag nog skulle vilja hoppa över diverse ganska osmakliga texter som innefattar barn och annat, och det var just så jag läste och det är så jag tar dem. Vissa av novellerna är fantastiskt bra ur ett litterärt perspektiv, vissa andra närmast fnissframkallande och vissa får mig att längta tillbaks till Frankrike. 

 

Venusdeltat fick utgöra krysset i Sommarbingot som handlar om värme för man kan lugnt säga att det hettar till hos de flesta karaktärer här. När jag skrev om den i gruppen var det många som kommenterade att de läst den för längesen, men om du inte har gjort det kan du köpa den här eller här. Jag måste ändå säga att jag rekommenderar den som modern klassiker – jag tycker att det är trevligt om klassikerkanon får innefatta alla möjliga genrer och denna hör hemma där. 

 

Som kuriosa – första gången jag kom i kontakt med Anaïs Nin var i Jewels fantastiskt fina Morning Song, någon gång på gymnasiet. Lyssna gärna här! 

 

 

 

 

Ett litet hål i mörkret nominerades till Augustpriset för barn och ungdomar 2008, och kanske var det nomineringen som fick mig att läsa den – jag lockas inte särskilt av baksidestexten, nämligen. Och jag kan inte säga att jag riktigt förstår nomineringen heller, för jag tycker inte att detta är en särskilt bra bok. Något den dock gör är att berätta om sorg på ett ganska optimiskt sätt, om man kan säga så. Men det är så korthugget och avkapat, jag tål det inte riktigt. 

 

Jag gillar bra vuxenporträtt och jag tycker att Calles mamma är en fin karaktär. Annars, jag vet inte, jag tycker inte om slutet och jag tycker inte om vägen dit något vidare. Naturligtvis är jag inte målgruppen, men jag läser ändå glatt ungdomsböcker – ofta, också – men detta funkade inte alls för mig. 

 

Vill du prova? I så fall finns den att köpa här eller här. 

 

Jag var ambivalent när jag läste och jag är ambivalent nu, nästan tre veckor efter att jag avslutade den. Jag blev mest utmattad, jag är så oimponerad av tjat om droger (ja, jag förstår naturligtvis av titeln att det är att vänta men…) och – detta kan inte författaren hjälpa – det var fruktansvärt varmt i Göteborg när jag läste bitarna om att svettas i Bangkok och jag mådde verkligen illa. Olyckliga omständigheter. 

 

Vad det handlar om? Tja. En ung kvinna som flyr ifrån något diffust, mot något diffust. Hon reser till ett gäng städer på B och tankar sig full av alla droger hon kommer över, ibland uppblandade med lite hackade naglar och så. Hon berättar om sina tidigare älskare eller partners – Andreas och Jani – det är oklart om hon är bitter eller någon form av nostalgisk. Hon utnyttjar och utnyttjas och allt sker i ett sjuhelsikes tempo. 

 

Språket är bokens största styrka men även något av ett fällben. Någon podd – jag kan inte komma på vilken – brukar prata om att man lätt kan identifiera författare som gått på t.ex Biskops Arnö, och jag blev inte förvånad när jag efter läsningen upptäckte att Schunnesson gått just där. Det är mycket poetiskt, ibland pampigt på gränsen till vansinne, ibland otroligt vackert och finstämt. Jag saknar balansen. 

 

Och så för en vecka sedan, när jag fortfarande inte hade smält Tripprapporter tillräckligt för att skriva om den, dyker denna helt fantastiska novell, fullknökad av igenkänning, upp i GöteborgsPosten och jag faller pladask för Schunnesson. 

 

Sa jag att jag är extremt ambivalent, här? Det blev liksom inte bättre av att skriva om boken heller. Vill du också prova att bli ambivalent finns boken att köpa här eller här!