Kategori: 2010-tal

 

 

Strax efter sin 25-årsdag öppnar Libby Jones ett brev som förändrar allt. Är det nu hon ska få reda på vem hon verkligen är? Hon får inte bara reda på sitt ursprung och vilka hennes biologiska föräldrar var, utan även att hon är ensam arvtagerska till ett stort hus på tjusiga Cheyne Walk i Chelsea. Men det är inte bara hon som väntat på denna dagen. I Nice får den hemlösa ensamstående mamman Lucy, som försörjer sig och barnen på att spela fiol på Promenade des Anglais, ett meddelande – ”the baby is 25”.  Hon måste ta sig tillbaka till London, för första gången på många år. 

 

Och tillbaka ska vi också, 25 år tillbaka i tiden, när polisen kallades till Cheyne Walk då grannarna hört ett gråtande barn där inne. De hittar en bebis, inte ens ett år gammal, välfödd och frisk men ensam. De hittar även tre döda kroppar i köket, alla klädda i svart – och de fyra tonåringar som bott i huset är alla spårlöst försvunna. 

 

Det är en lite stökig berättelse, för det är så himla mycket folk inblandade. Jag tycker att stora persongallerier är svåra i vanliga fall, men här blir det extra besvärligt av anledningar jag inte ska gå in på nu. Men som sagt, det är intressant och smart skrivet, mörkt som bara den och sådär härligt brittiskt som jag aldrig kan stå emot. 

 

Och visst är det en spänningsberättelse, men det intressantaste i boken är ingalunda brottet utan relationerna mellan människorna, och beskrivningarna av manipulerade, lättledda, oansvariga vuxna. 

 

Det känns ju lite som om jag måste nämna tv-serien här – jag har sett första säsongen och tyckte att den var fantastiskt bra, men dystopier är inte min starkaste gren vad gäller TV, så det har inte blivit mer. Men jag ska. Förstås. 

 

I Gileads döttrar plockar Atwood upp tråden efter The Handmaid’s Tale. Vi får höra tre berättelser från flickor och kvinnor, femton år efter att vi lämnade Offred i första boken. Atwood skrev i pressmeddelandet som skickades ut innan bokens publicering att hon tagit inspiration från världen idag, vilket är både skickligt och skrämmande. 

 

Det blir riktigt spännande på sina ställen. Jag förstod hur somligt hängde ihop väldigt tidigt, men då blev det istället spännande att få reda på hur det skulle bli, hur upplösningen skulle presenteras och hur det skulle gå i slutet. 

 

Lite långrandigt, ja, det är det onekligen på sina ställen. Men fascinerande och kusligt. En riktigt bra bokcirkelbok. 

 

Jag blev inte så förtjust. Jag hade nog hoppats på något i stil med Jane Greens tidiga böcker, som var både roliga och djupa – Evvie Drake försöker nog vara både rolig och djup, det finns en svärta, men jag upplever inte att den når ända fram på något plan egentligen. Jag väntade nog på att något skulle bli intressant, men det blev aldrig riktigt så. 

 

Det är ingen dålig roman, det är inte det jag säger. Jag vet bara inte riktigt vad den vill. 

 

Evvie har varit änka i något år, bor i en liten stad i Maine och har knappt lämnat huset sedan hennes man dog. Alla tror att det är för att hon sörjer, men så är inte fallet. Hennes kompis Andy har en kompis i New York, Dean, som tidigare varit en lovande baseballspelare men som nu drabbats av någon form av scenskräck och inte kan kasta bollar längre. Andy fixar så att Dean får flytta in i lägenheten som finns i Evvies hus för att komma bort från det vanliga livet och hejsan hoppsan, gissa vad som händer. 

 

Ibland gör det inte så mycket när böcker är förutsägbara, jag kan leva med det – men när de inte har så mycket annat att komma med blir det mest tråkigt. Dock skriver Holmes bra, och jag kommer säkert att läsa något mer av henne om mer kommer! 

 

Kate English har just förlorat sin mor, som hittats brutalt mördad i sitt hem i en finare del av Baltimore. På begravningen dyker hennes barndomsvän Blaire upp oväntat – de har inte haft kontakt på flera år, efter att Blaire gjorde tydligt vad hon tyckte om Kates man, men plötsligt finns hon där för Kate, just när hon behöver det som mest. 

 

Kate är förstås djupt nere i sorgen, men mitt i allt elände börjar hotfulla sms dyka upp. Polisen kommer ingenvart, och Blaire beslutar sig för att ta saker i egna händer och sätta igång med en privat utredning. Ju mer hon pratar med människor i Kates omgivning inser hon att något är ruttet i överklassen – här finns så mycket lögner, svek och otrohet att det känns som Desperate Housewives i kubik. Men intressant, det är det! Jag gillar idén även i denna boken, även om det blev lite stökigt ibland. 

 

Det blir rätt mörkt, och väldigt brutalt, och utan spetsgardiner och bjäfs denna gång. Det är lite uppfriskande, om man får säga så. För låt oss vara eniga om att det är ingen hejd på psykologiska thrillers just nu (eller de senaste åren, för den delen). Mycket är väldigt förutsägbart, jag är inte den som listar ut intriger under de första kapitlen direkt men det var en hel del som kändes givet tidigt. Det är tråkigt – men kanske en effekt av att ha läst en hel del av alla dessa psykologiska spänningsromaner som sprutar ut från alla möjliga håll.

 

Ni vet hur det var med Gillian Flynn och de här andra tidigare romanerna, Kvinnan på tåget och Istvillingar och allt vad det heter – man satt ju faktiskt med käkarna hopbitna (eventuellt bet man på en och annan nagel) och kunde inte TRO vad man läste. Nu säljs dessa böcker nästan alltid in med någon blurb om att du inte kommer att TRO vad som händer och något om en fantastisk twist och gärna en jämförelse med en annan bok i genren. Det blir lite gäspigt, det där. 

 

Jag hade absolut inte räknat med att det skulle vara en så otroligt rolig bok. För det är den. Givetvis med stora doser mörker, men ändå. Fantastisk humor. 

 

Storasyster Korede börjar tröttna på att hennes lillasyster Ayoola ringer henne i tid och otid för att få hjälp med att ordna upp diverse stökiga situationer hon försatt sig i. Till exempel kan hon behöva hjälp med grovstädning, eftersom hon nu för tredje gången tagit död på en pojkvän – i hävdat ”självförsvar”. 

 

Korede vet förstås att det rätta vore att gå till polisen, för att skydda resten av Nigerias manliga befolkning, men hon kan inte bringa sig till att ange sin syster. Sitt eget kött och blod. Men när Ayoola plötsligt blir intresserad av en läkare som arbetar på samma sjukhus som Korede och som Korede varit kär i sedan första stund ställs situationen på sin spets. Eller knivsegg, kanske? 

 

Snabbläst, extremt underhållande men även tänkvärd. Hur långt går man för att försvara och skona dem man älskar? Fantastiskt bra. 

 

Jag har varit lite avogt inställd till Dick Harrison, men lyssnade på honom på Göteborgs Stadsbibliotek för några månader sedan och tyckte att han var otroligt rolig och karismatisk. Sagt och gjort, jag passade på att prova på hans serie om Sveriges dramatiska historia. Och det var trevligt! En käck lite lagom lång ljudbok, det blir levande och intressant hela vägen. Dock är det lite svårt att hålla reda på alla med samma namn, det är det…! 

 

Tyvärr läser inte Harrison själv, utan det är Anders Ekborg som gör det. Visserligen läser han bra och han är behaglig att lyssna på, men jag blev lite galen på att han uttalar ”västgötska” och ”östgötska” som det stavas. Bättre ska man kunna!