Kategori: 2010-tal

 

Molly Barlow har gjort bort sig i sin lilla småstad – eller snarare blivit bortgjord – och valde att gå sista året på high school på internat, långt ifrån hemorten Star Lake och tisslet och tasslet. Men sista sommaren innan college har hon inte mycket att välja på – hon måste åka hem och bo hos sin mamma, den berömda romanförfattarinnan som är anledningen till att alla vet vad Molly har gjort. Hon svek sin pojkvän genom att få ihop det med hans storebror, och nu är alla emot henne. Särskilt brödernas syster Julia, som var Mollys närmaste vän förut men nu gör allt för att göra livet surt för henne. 

 

Naturligtvis finns det massor under ytan också, och det är väldigt trevligt att följa livet i Star Lake, tycker jag. Molly är en skön huvudperson med huvudet på skaftet och hjärtat på rätta stället, men hon är inte perfekt och polerad som vissa andra YA-hjältinnor i vissa andra amerikanska böcker. Hon börjar jobba på ett hotell som jag tänker mig väldigt likt The Dragonfly Inn i Gilmore Girls och får upp ögonen för vad hon vill göra med sitt liv, hon får nya vänner och bygger och förändrar relationer och det är en riktigt trevlig bok, allt som allt. Den har fått en uppföljare, 99 nights, och det skulle inte förvåna mig om jag läser den hyfsat snart också. 

 

Boken finns att köpa här eller här! 

 

 

Det är även värt att nämna att jag haft detta Goodreads-konto sedan 2012, men det finns inga böcker på att-läsa-listan som har varit där längre än sedan början på 2016. Jag vet faktiskt inte hur det har gått till, jag trodde att jag hade en profil när jag pluggade (2003-2006) men kanske skapade jag en ny och kopplade till Facebook 2012 och rensade alla listor någon gång. Vem vet, det spelar egentligen ingen roll. 

 

Först ut efter min första rensning var alltså Galveston av Nic Pizzolatto, som funnits med sedan februari 2016, om jag minns rätt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att lägga till den för det är inte min vanliga sorts litteratur alls – antagligen hade någon som jag är vän med läst den eller tipsat om den. Pizzolatto har även skrivit första säsongen av True Detective, som jag vet att många gillar (men som jag aldrig har sett) och Galveston vann priset för bästa översatta kriminalroman som delas ut av Svenska Deckarakademin, så det finns ju många vägar in till den för en som mig. 

 

Så, varför är inte Galveston något som jag brukar läsa? Jo, för att den verkar väldigt gangstrig och våldsam – det är inte något jag vanligtvis söker mig till. Och den ÄR gangstrig och våldsam – boken börjar med att huvudpersonen Roy Cady får en dödlig diagnos och kommer på att hans chef vill mörda honom så han mördar istället de som skulle mörda honom, och drar iväg genom amerikanska södern, från New Orleans till Galveston i Texas med en kvinna som råkade bevittna morden. 

 

Jag har aldrig besökt en countrybar i Texas, eller en husvagnspark, eller ett sliltet motell, eller en dammig parkeringsplats utanför en amerikansk storstad. Pizzolatto får mig dock att känna som om jag är där, hela tiden, kan känna hettan och lukten och höra ljuden runtomkring och det är så otroligt skickligt. Det är lågmält och förhållandevis långsamt för att vara så våldsamt, och Pizzolattos språk är fantastiskt bra. Själva handlingen är jag inte såld på och jag avskyr huvudpersonens sätt att tala om kvinnor (vilket förstås också är skickligt av författaren – det väcker känslor) – men beskrivningarna och formuleringarna är mästerligt bra. Bra djup i karaktärerna! 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

Och det gick inte snabbt. Oj, vad tätt det är! Mycket fakta och mycket funderingar. Och mycket pretention. Somliga kapitel innehåller så mycket tunga namn att jag inte förstår hälften, och då tycker jag inte att jag är helt väck vad gäller popkultur.
Jag tycker heller inte att den är särskilt välskriven för sitt ändamål – det känns som om varje mening försöker överträffa den tidigare, det är för underfundigt och tillspetsat ibland. 

 

Dock finns det poänger – om hur somlig popkultur blivit uppköpt och fallit offer för kapitalism och konsumerism. Under samtalet på Bokmässan pratade de (eller läste kanske, jag minns inte) om någon helt vansinnig musikfestival där biljetterna kostade
tiotusentals kronor och det hela avslutades med spa och avslappning och hälsodrycker. Sådant är ju onekligen intressant och roligt att förfasas över. 

 

Men ska man läsa om popkultur kan man läsa Strage istället. Om du frågar mig är alltså ryktet om popkulturens död starkt överdrivet och boken om popkulturens död starkt överskattad – men du kan köpa den här eller
här
, om du vill! 

 

Detta var bok nummer två i mitt lilla TBR-projekt. Jag stod och vägde mellan läsa eller hysta ett tag, men den är ganska kort och verkade rätt lättläst, så jag bestämde mig för att ge den en chans i alla fall. Mycket för att jag gillar omslaget, i ärlighetens namn. 

 

Lisa kommer från en liten ort i Dalarna. Hon är den första i familjen med högre utbildning, och när hon får besked om att hon fått en plats som juniorkonsult på en av de största och bästa managementkonsultfirma slår drömmen in. 

 

Hon har mycket att lära, men det går genast bra på jobbet och hon blir snabbt duktig. Vänjer sig vid tunga arbetstider, men även vid taxiresor, lyxkrogar och flotta inbjudningar. Och att starta en relation med en av de högsta cheferna, som givetvis är gift. 

 

Tjejkompisarna är glada för hennes skull till en början men blir snart skeptiska. Lisa förstår inte varför de tycker att det är en så stor grej att hon kommer försent till alla middagar och missar födelsedagar, hon lever ju drömmen! Eller? 

 

Jag har hört historien förut och blir alltid lika irriterad på naiva karaktärer som gör exakt tvärsemot vad allt sunt förnuft säger – och särskilt när de sorterar undan vänner och familj för karriären. Kanske för att jag inte har det drivet eller de talangerna. Här blir det dock väldigt märkligt, där huvudkaraktären i större delen av boken uppför sig som en idiot mot i stort sett alla omkring sig men där vi i slutet får en sorts moralslev i huvudet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. 

 

Sedan förstår jag att det finns ett visst språk i affärsvärlden och jag förstår till viss del att språket som är en enda röra av svenska och engelska finns där av en anledning. I Skendöda använder Louise Boije af Gennäs sig av samma metod – fullt förståeligt. Här är det dock fullständigt gränslöst, på gränsen till skrattretande. Nog finns det hyfsat bra ord på svenska för att översätta ”happy”, till exempel? 

 

Nåväl – jag rekommenderar den inte och kommer inte att läsa uppföljaren, men om du blir sugen finns boken att köpa här eller här! 

 

Efter de omtumlande händelserna i första boken är Sara tillbaks i Stockholm. Hon har köpt en lägenhet i en annan stadsdel, och bytt karriär för att ta managementkonsultbranschen med storm, men de ansiktslösa förföljarna är fortfarande efter henne. Vilka det nu än kan vara – de är inte färdiga med henne, och hon och hennes familj får inte vara ifred. 

Tidvis känns det som om livet blir bättre, men så fort Sara andas en smula börjar utpressningen igen. Även här är fiktionen blandad med verklighet och med verkliga tidningsartiklar och urklipp gällande diverse misskötta rättsfall i Sverige, som Saras pappa brann för att reda i, och det är så otroligt spännande. Jag noterar namn och händelser som jag måste forska mer i på var och varannan sida, och det är så otroligt skickligt skrivet. 

Tredje delen i Motståndstrilogin kommer, tack och lov, redan i maj 2019. Jag tycker så mycket om Sara som huvudperson och kan knappt bärga mig innan jag får reda på hur detta ska gå. 

 

Boken finns att köpa här eller här! 

 

Louise bor tillsammans med sin lille son i sydöstra London. Äktenskapet med Henrys pappa Sam sprack för några år sedan när han träffade en annan. Louise trodde aldrig att detta kunde hända – han visste ju hennes mörkaste hemlighet från skoltiden. Ja, de gick i skolan i Norfolk tillsammans, men träffades igen som vuxna och blev först då tillsammans. Louises skuld och skam efter vad som hände på en skolfest är gränslös och plötsligt kommer den upp till ytan igen när hon får en vänförfrågan på Facebook från Maria Weston. 

 

Problemet är att Maria Weston har varit död i tjugofem år, och det är hennes död som Louise känner sådan skuld och skam över. Med darrande händer accepterar hon förfrågan – och så är allting igång. Kan Maria fortfarande finnas i livet, trots fallet från de höga klipporna? Eller är det någon annan som utger sig för att vara hon, för att sätta dit Louise och de andra ungdomarna som kanske var inblandade i Marias död? 

 

Louise måste ta reda på vad det kan vara som pågår, och när hon får nys om en återförening på skolan i Norfolk ser hon en viss chans. Hon tar kontakt med en annan gammal vän från skoltiden och snart är mardrömmen igång på riktigt. 

 

En psykologisk thriller ska innehålla svängningar och vändningar – här blir de för många, tycker jag. Jag var ganska övertygad om hur det hela hängde ihop på ett tidigt stadium, och hoppades förstås att mina idéer skulle motbevisas men alla tvära kast blev mest små sidosvängar. Det hör i och för sig inte till vanligheterna att jag listar ut saker så långt i förväg, så det kan vara en (o)lycklig slump denna gången. Dessutom blir det lite tjatigt med alla tillbakablickar till 80-talet – vi vet från ett väldigt tidigt stadium att det händer något på en fest, men alla oräkneliga fester innan vi når just den festen blir mest en lite märklig transportsträcka. 

 

Men det är spännande ändå, och det är bra driv i berättelsen. Den känns väldigt engelsk vilket jag förstås gillar, och även om småstaden där skolan finns och där den tidiga handlingen utspelar sig känns ganska klaustrofobisk blir jag lite sugen på att åka till Norfolk – Norwich är en trevlig stad och det var mysigt att få komma dit på besök en sväng också, även om det mest var på smörgåsavdelningen på Marks & Spencer… där jag har köpt fingervantar en gång innan en fotbollsmatch, när det var femton grader varmt i London och yrsnö och snålblåst när vi nådde Norwich, en timme bort 🙂 

 

Boken finns att köpa här eller här!