Jag har nämnt mitt TBR-projekt här ett par gånger redan, men det var med Galveston det hela startade. Jag satt en fredagslunch och tittade på min att-läsa-lista på Goodreads, som då innehöll 1411 titlar, och kände att nu får det rensas här. Gick igenom de första tio sidorna eller så och slängde en massa men sedan är strategin enkel – börja från början, läs eller släng. Eftersom jag har en tendens att lägga till fler för varje dag som går har jag inga särskilda förhoppningar om att krympa den något nämnvärt genom detta lilla projekt, men ändå. (Just nu, sisådär en månad efter start, finns 1507 titlar på listan, då förstår ni vad jag pratar om.)
Det är även värt att nämna att jag haft detta Goodreads-konto sedan 2012, men det finns inga böcker på att-läsa-listan som har varit där längre än sedan början på 2016. Jag vet faktiskt inte hur det har gått till, jag trodde att jag hade en profil när jag pluggade (2003-2006) men kanske skapade jag en ny och kopplade till Facebook 2012 och rensade alla listor någon gång. Vem vet, det spelar egentligen ingen roll.
Först ut efter min första rensning var alltså Galveston av Nic Pizzolatto, som funnits med sedan februari 2016, om jag minns rätt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att lägga till den för det är inte min vanliga sorts litteratur alls – antagligen hade någon som jag är vän med läst den eller tipsat om den. Pizzolatto har även skrivit första säsongen av True Detective, som jag vet att många gillar (men som jag aldrig har sett) och Galveston vann priset för bästa översatta kriminalroman som delas ut av Svenska Deckarakademin, så det finns ju många vägar in till den för en som mig.
Så, varför är inte Galveston något som jag brukar läsa? Jo, för att den verkar väldigt gangstrig och våldsam – det är inte något jag vanligtvis söker mig till. Och den ÄR gangstrig och våldsam – boken börjar med att huvudpersonen Roy Cady får en dödlig diagnos och kommer på att hans chef vill mörda honom så han mördar istället de som skulle mörda honom, och drar iväg genom amerikanska södern, från New Orleans till Galveston i Texas med en kvinna som råkade bevittna morden.
Jag har aldrig besökt en countrybar i Texas, eller en husvagnspark, eller ett sliltet motell, eller en dammig parkeringsplats utanför en amerikansk storstad. Pizzolatto får mig dock att känna som om jag är där, hela tiden, kan känna hettan och lukten och höra ljuden runtomkring och det är så otroligt skickligt. Det är lågmält och förhållandevis långsamt för att vara så våldsamt, och Pizzolattos språk är fantastiskt bra. Själva handlingen är jag inte såld på och jag avskyr huvudpersonens sätt att tala om kvinnor (vilket förstås också är skickligt av författaren – det väcker känslor) – men beskrivningarna och formuleringarna är mästerligt bra. Bra djup i karaktärerna!
Stories from the city, stories from the sea 