Kategori: 2010-tal

Liv Strömquist är en av mina idoler. Hon är så otroligt rolig, arg, insiktsfull och vass – det är helt fantastiskt att läsa hennes seriealbum – och, förstås, att lyssna på henne tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli i En varg söker sin pod. 

Jag har haft Vägen på min TBR-lista i evigheter. ”Alla” har ju läst, och älskat den. Jag är inte speciellt förtjust i dystopier (med somliga undantag), men denna har jag ändå tänkt läsa. Någon gång. Så valdes den till månadens bok i ena bokcirkeln häromsistens, och då jag är mitt uppe i ett trevligt stick-och-ljudboks-flöde för tillfället valde jag att lyssna på den. Det bär mindre emot att slå igång en ljudbok i högtalaren, tycker jag, än att sätta sig till och faktiskt slå upp en bok.  

 

Den svenska utgåvan läses av en inläsare med ofantligt mörk och effektfull röst. Den passar utmärkt till texten, i det att den är monoton och dov. Detta funkade inte så bra för mig, som tyckte att det var ganska tråkigt redan från början. 

 

Ja, jag erkänner, jag tyckte inte att detta var en bra bok. Eller snarare – det var ingen bok för mig. Jag kan se att detta är Stor Litteratur, och jag är ändå glad att jag har läst den – men herregud, så segt. Det finns inget hopp om någonting i Vägens värld, och givetvis fattar jag att det är hela premissen – men milde himmel, så segt. 

 

När jag pratar om böcker med folk, särskilt på jobbet och så, brukar jag ofta nämna att det kan hänga väldigt mycket på sinnesstämning, om jag kommer överens med en bok eller inte. Detta handlar ofta om diplomati, jag har förstått att folk kan ta illa vid sig när man dissar en bok de älskar, och kanske är det detta som gjorde att jag och Vägen inte klickade? Jag mår väldigt bra, jag är frisk och pigg och lycklig – inte det minsta kompatibelt med denna mörka, grå, lönlösa berättelse. 

 

Men läst är den! Och de allra flesta älskar ju den, så jag tycker faktiskt att du ska läsa den. Eller lyssna, den är inte lång. Finns att köpa här eller här. 

 

Jag gillar ofta böcker i denna genren som berättar ur två perspektiv, men här blir det väldigt rörigt – ibland tar det flera minuter innan man förstår vem det är som berättar, Adam eller Liv, särskilt som båda är lika irriterande och smått korkade. Ljudboken hade vunnit på att ha två berättare, och jag förstår av andras texter att det inte direkt är lättare i tryckt form. 

 

I alla fall. Adam och Liv har varit tillsammans i ett antal år, dock bor de inte ihop. Ännu. När vi träffar dem är de på semester i Mexiko och ska precis gå ut och äta middag. Liv är övertygad om att det är ikväll som Adam äntligen ska fria till henne. Adam är lika övertygad, tills ett par saker går emot dem (restaurangen ligger längre bort än tänkt och Liv har skoskav) och plötsligt bestämmer han sig för att de istället ska ta en paus ifrån varandra. Så icke trovärdigt att det är inte klokt. 

 

Väl hemma igen jobbar Liv vidare på sin pappas veterinärpraktik (detta spåret är rätt så intressant) och Adam som snickare. De är helt värdelösa på att kommunicera med varandra och därför pågår detta uppehåll i relationen i en smärre evighet, där ingenting händer förutom en hög missförstånd. Eftersom de inte är förmögna att kommunicera blir missförstånden bara konstigare och jag vill större delen av tiden ta den ene och slå den andre med. 

 

Varför lyssnade jag klart då, undrar du? Jo – för att det faktiskt är ganska roligt på sina ställen. Livs kompisar är kul och det uppstår att par dråpliga situationer som jag inte kan låta bli att tycka är charmiga. Detta räddar boken från att vara ett totalt magplask. Jag är så fascinerad över hur goda betyg den fått på Goodreads – tydligen är Kelk känd i UK, jag hade inte hört talas om henne tidigare. Och jag är inte den som inte kan uppskatta feelgood (som jag antar att detta ska vara) – men jag är verkligen oförstående inför detta. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

 

 

 

Jag tycker att det är väldigt roligt med ordvitsiga titlar, särskilt på grafiska romaner. Sara Granérs Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera är en fantastisk titel, och Alltid fucka upp som en passning till Jens Lapidus Aldrig fucka upp är också väldigt kul. Och det är ett fantatiskt bra album! 

 

Man får tänka sig att detta är autofiktion, efetersom huvudpersonen heter just Moa. Hon befinner sig i en gräslig livskris – hon bor i kollektiv med en massa gubbar efter att ha blivit utslängd av sin kille, hon har fått panikångest, hon är sjukskriven och, får jag lov att gissa, kämpar med en bipolär diagnos. Ena dagen ligger hon platt, andra dagen är hon manisk och i full färd att leta efter Något som ska Hända. 

 

Mitt ibland detta finns kompisarna som hon inte förstår sig på, sjukvården som inte hjälper och Mediamannen, som hon hittat på Tinder och som pendlar mellan att verka vilja vara pojkvän och mecenat.

 

(Ja, det är svårt att inte försöka ägna för mycket tid åt att gissa vem Mediamannen är. Han har papperspåse på huvudet i hela albumet vilket är ett underbart drag.) 

 

Det mesta är alltså rätt så gräsligt – men Romanova berättar med humor, och jag får på något vis känslan av att det hela handlar om hur viktigt det är att nyttja sitt sinne för humor även när allt suger och man fuckar upp det mesta. För i slutändan så måste man ju faktiskt tro på att det löser sig. Det kommer att ordna sig.  

 

Läs! Boken finns att köpa här eller här. 

Det känns som om ”alla” läste denna när den kom, och jag har varit på vippen att plocka upp den såväl som tryckt bok som ljudbok genom åren. Men – ni har hört det förut – det har väl inte blivit av. Nu passade jag på att lyssna på den häromveckan, under ett par dagar när jag åkte lite extra mycket kollektivtrafik. Den lämpar sig väldigt väl som ljudbok och pendlarbok, för kapitlen är korta och kärnfulla – ibland bara några meningar. 

 

Det är en berättelse om ett äktenskap, där kärleken nådde kvinnan i vuxen ålder och tog henne med storm. Giftermålet kom, liksom kolikbarnet och frånvaron av Den Andra Romanen – nu glider mannen och hustrun isär. Han har en affär med en yngre kvinna och hustrun kämpar för att hålla sig flytande. Makarna brukade använda Dept. of Speculation, eller Avd. för grubblerier, i sina brev till varandra, förr, när kärleken blomstrade. Nu är det bara kvinnan som är kvar som spekulerar. Hur hamnade de här? 

 

Det är sorgligt men samtidigt väldigt roligt på sina ställen. Här finns fantastiska beskrivningar och metaforer, och även om jag inte kan känna igen mig i allt – såsom hur kvinnan finner sig själv stå och gunga i knäna på en tunnelbaneperrong även efter att hon slutat bära dottern på höften – resonerar allt med en djup klang i mig. Mycket bra och intressant form. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

Jag ä l s k a d e Skam när det gick, även om jag var helt övertygad om att det inte var min grej. Sögs in totalt efter bara några minuter av första avsnittet – fantastiskt bra, jag skulle gärna se om det. 

 

Nu släpps manusen i bokform, med bortplockade scener, regianvisningar och sådant och det är jätteroligt att läsa. Det ska erkännas att jag inte kommer ihåg allting ordagrant, men det spelar ju ingen roll – för då kan jag ta till mig de bortplockade scenerna som om de vore kanon 😉 

 

Tyvärr är översättningen lite underlig. Flera gånger om tittar karaktärer till exempel ”ledsamt” på någon annan, och liknande – men det får man tänka bort. Det är mest mysigt och trevligt att återse gänget och jag ser fram emot att fortsätta läsa dessa böcker vartefter de kommer. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

Jag har följt Louise Winblad på såväl blogg som Instagram så länge jag minns, men det har aldrig blivit att jag har läst hela albumet – men jag kom att tänka på det när jag var på jakt efter lite annat på den avdelningen på biblioteket och lånade hem det. 

 

Och det är ju så roligt! Och träffsäkert. Dock trorjag att det är tio gånger roligare för den som har barn och familj därhemma, för det är i den sfären det mesta cirkulerar. Men jag funderar mest kring detta med att jämföra sig. Vi pratade om det i ett sammanhang i förra veckan, hur jämförelse med andra på något vis aldrig är bra. 

 

Antingen tänker man ”Ja, men jag är i alla fall bättre än HENNE på det här” eller ”Okej, jag är sen men inte lika sen som HONOM!” och så vidare – alltså ger sig själv någon sorts högmodig position. Eller så tittar man på andra, som är bättre eller snyggare eller har det mysigare eller dricker godare smoothies, och sänker sig istället. Det blir ju aldrig bra, det där, och sådant tycker jag att Winblad sätter huvudet på spiken kring. Det ligger väl i människans natur, men det verkar bli extra nära till hands för föräldrar, där det alltid finns folk som anser sig vara bättre… 

 

Albumet verkar vara slutsålt, men kanske kan man bevaka till exempel här. 

Mannen på Trinisla utsågs till måndagens bok i en av mina bokcirklar, och förra söndagen träffades vi för att diskutera den. Jag har varit lite nyfiken på Jerker Virdborg, så det passade bra att läsa den nu. 

 

För lite mer än tio år sedan blev jag frälst av vietnamesisk mat. Jag bodde ett tag i närheten av Kingsland Road i London, där vietnameserna ligger tätt, och hamnade där både en och femton gånger. Fantastiskt god, prisvärd, fräsch och spännande mat för en billig penning – what’s not to like? Och det är en av de saker jag kan sakna riktigt mycket med London – nog finns det vietnamesisk mat att få tag på i Göteborg, men inte på samma smidiga sätt riktigt. Dock har jag vågat mig på att laga själv – ni kanske minns att jag höll på med sommarrullar för ett tag sedan och i veckan som gick vågade jag mig på att laga min första egna phò! Och jag blev väldigt inspirerad av denna fantastiska kokbok av författaren Kim Thúy, som ni redan vet att jag älskar. Den fanns i Sekwas monter redan på Bokmässan, men jag lånade ett exemplar på biblioteket först. Ville bläddra lite, ni vet. (Jag kommer att köpa den, var så säker!) 

 

Det är roligt med kokböcker som är lite annorlunda, och Smaker från Vietnam berättar inte bara om mat, utan även om Thúys familj. Hennes mamma och mostrar och mormor får egna kapitel med egna teman, det är vackra foton och fantastiska små berättelser – jag älskar det!