Jag har följt Louise Winblad på såväl blogg som Instagram så länge jag minns, men det har aldrig blivit att jag har läst hela albumet – men jag kom att tänka på det när jag var på jakt efter lite annat på den avdelningen på biblioteket och lånade hem det.
Och det är ju så roligt! Och träffsäkert. Dock trorjag att det är tio gånger roligare för den som har barn och familj därhemma, för det är i den sfären det mesta cirkulerar. Men jag funderar mest kring detta med att jämföra sig. Vi pratade om det i ett sammanhang i förra veckan, hur jämförelse med andra på något vis aldrig är bra.
Antingen tänker man ”Ja, men jag är i alla fall bättre än HENNE på det här” eller ”Okej, jag är sen men inte lika sen som HONOM!” och så vidare – alltså ger sig själv någon sorts högmodig position. Eller så tittar man på andra, som är bättre eller snyggare eller har det mysigare eller dricker godare smoothies, och sänker sig istället. Det blir ju aldrig bra, det där, och sådant tycker jag att Winblad sätter huvudet på spiken kring. Det ligger väl i människans natur, men det verkar bli extra nära till hands för föräldrar, där det alltid finns folk som anser sig vara bättre…
Albumet verkar vara slutsålt, men kanske kan man bevaka till exempel här.
Stories from the city, stories from the sea 