Vägen av Cormac McCarthy

Jag har haft Vägen på min TBR-lista i evigheter. ”Alla” har ju läst, och älskat den. Jag är inte speciellt förtjust i dystopier (med somliga undantag), men denna har jag ändå tänkt läsa. Någon gång. Så valdes den till månadens bok i ena bokcirkeln häromsistens, och då jag är mitt uppe i ett trevligt stick-och-ljudboks-flöde för tillfället valde jag att lyssna på den. Det bär mindre emot att slå igång en ljudbok i högtalaren, tycker jag, än att sätta sig till och faktiskt slå upp en bok.  

 

Den svenska utgåvan läses av en inläsare med ofantligt mörk och effektfull röst. Den passar utmärkt till texten, i det att den är monoton och dov. Detta funkade inte så bra för mig, som tyckte att det var ganska tråkigt redan från början. 

 

Ja, jag erkänner, jag tyckte inte att detta var en bra bok. Eller snarare – det var ingen bok för mig. Jag kan se att detta är Stor Litteratur, och jag är ändå glad att jag har läst den – men herregud, så segt. Det finns inget hopp om någonting i Vägens värld, och givetvis fattar jag att det är hela premissen – men milde himmel, så segt. 

 

När jag pratar om böcker med folk, särskilt på jobbet och så, brukar jag ofta nämna att det kan hänga väldigt mycket på sinnesstämning, om jag kommer överens med en bok eller inte. Detta handlar ofta om diplomati, jag har förstått att folk kan ta illa vid sig när man dissar en bok de älskar, och kanske är det detta som gjorde att jag och Vägen inte klickade? Jag mår väldigt bra, jag är frisk och pigg och lycklig – inte det minsta kompatibelt med denna mörka, grå, lönlösa berättelse. 

 

Men läst är den! Och de allra flesta älskar ju den, så jag tycker faktiskt att du ska läsa den. Eller lyssna, den är inte lång. Finns att köpa här eller här.