Kategori: 2010-tal

Månadens språk: Kantslag och Minna saknar en övningslokal av Dorthe Nors

Månadens språk hos Ugglan & Boken är en väldigt trevlig utmaning! Februaris språk är danska, och jag har valt att läsa novellsamlingen Kantslag av Dorthe Nors, med Minna saknar en övningslokal som kortroman ”i andra änden” av boken. Kul upplägg! Jag har tidigare läst Blicken, pilen, filen av Nors som jag gillade mycket. 
 
Novellerna är korta, hårda, vardagliga och ibland smått surrealistiska. Och ofta väldigt roliga. Det är en buddhist som får sparken, till exempel, och en flicka som besöker sin pappa, en flicka som just förlorat oskulden, och en kvinna som just begått ett mord. Det finns ett ord på engelska, moreish, något som är så gott eller bra att man bara vill ha mer, och så känner jag för Dorthe Nors noveller. 
 
Minna saknar en övningslokal är skriven på en sorts lyrisk prosa som för tankarna till statusuppdateringar på Facebook. En mening i taget, de flesta inleds med ”Minna…” såsom vi uppdaterade just Facebook förr, ni minns ”Sven-Roger steker ryggbiff” och ”Sara längtar till sommaren”. Och, förstås, ”Minna saknar en övningslokal”. Minna är artist, och saknar förvisso just en replokal men även ganska mycket annat i livet. Hon kommer till insikt om vad hon behöver göra för att ordna plats åt det som saknas. 
 
Riktigt trevliga läsupplevelser! Det är roligt att Dorthe Nors med denna samling nått internationella framgångar, för det är hennes texter verkligen värda. Boken finns att köpa här eller här – jag lånade mina som e-böcker på Göteborgs folkbibliotek, där de av oklar anledning är separata. 

Puddin’ av Julie Murphy

Jag tyckte så mycket om Dumplin’ när den kom och har verkligen sett fram emot Puddin’, som marknadsförs som en ”companion novel” till Dumplin’ snarare än en uppföljare. Uppfriskande! (Jag gillade hennes Ramona Blue också.) 
 
Puddin’ har två berättarröster, vilket jag verkligen gillar. 
 
Det är Millie, som är väluppfostrad och lydig och har åkt till ”fat camp”, viktminskningsläger, vartenda år så länge hon kan minnas. Men i år tänker hon inte göra det – hon tänker ansöka till en sommarkurs i tv- och radiojournalistik på University of Texas i Austin istället. Och så tänker hon kyssa killen hon är kär i, också. 
 
Och Callie, som är en av stjärnorna i skolans danstrupp, The Shamrocks, liksom hennes mamma var i alla år innan henne. Populär och snygg med fotbollsstjärna till pojkvän – och ingenting gemensamt med Millie. 
 
Men naturligtvis korsas deras vägar, och innan de vet ordet av tvingas de jobba tillsammans och  inte minst tolerera varandra. Och kanske är det så att de har mer gemensamt än de kunde tänka sig? 
 
Det är mycket vänskap, värme, pyjamaspartyn och trevande tonårsförälskelse – men det är även mörkare än så. Anledningen till att Callie och Millie börjar arbeta tillsammans är allvarlig, liksom grupptryck, mobbing och hur jävliga tonåringar kan vara. Jag tyckte otroligt mycket om även denna bok, och blir så väldigt sugen på att åka till amerikanska södern! Roligt, varmt och underhållande. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 
 
(Jag ser även nu att Dumplin’ blivit film på Netflix, hoppas att den kommer till Sverige snart!) 

Stormvarning av Maria Adolfsson

Jag har längtat så efter nästa bok från Doggerland eftersom jag blev så storm(!)förtjust i Felsteg, men inte trodde jag att den skulle komma så snart! Men schysst tempo, det uppskattas! Och det är ju så härligt att komma tillbaka till Karens Doggerland. Jag är förtjust i henne som karaktär och även flera av de andra – men framför allt älskar jag miljöerna. Jag vill ju åka dit! 
 
Stormvarning börjar med ett julfirande hemma hos Karen. Hennes mamma med ny partner är där, samt vänner och utökad familj – det är stimmigt och varmt och Karen är fortfarande sjukskriven efter skadorna hon åsamkades i Felsteg. När chefen ringer och beordrar henne att bryta sjukskrivningen och åka till Noorö för att ta hand om ett misstänkt mord är känslorna blandade – men man får intrycker av att hon ändå tycker att det är ganska skönt att få komma åter i arbete och åka iväg tidigt nästa morgon. 
 
På Noorö är stämningen lite annorlunda än söderut. Mycket styrs av ett kriminellt gäng, och många har rykten om sig om att vara så att säga lindrigt laglydiga – vilket inkluderar somliga medlemmar ur Karens släkt. Kopplingar uppstår mellan mordet och ett lokalt whiskydestilleri, som är otroligt viktigt för befolkningen på ön. Ännu ett mord begås, och ännu fler kopplingar til destilleriet men även till Karens släktingar uppkommer och det blir riktigt rafflande. 
 
Jag blir sällan riktigt upphetsad av deckare men denna är så otroligt spännande mot slutet! Dessutom tycker jag att Adolfsson är väldigt duktig på att hålla oss på halster, det är väldigt svårt att genomskåda berättelsen och vilka saker som kan tänkas vara viktiga längre fram i berättelsen. Mycket bra! 
 
Jag hoppas verkligen på massor av fler böcker från Doggerland – jag älskar detta! Jag lyssnade på ljudboken som är inläst av en av mina favoriter, Angela Kovacs. Boken finns att köpa här eller här. 

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Jag började lyssna på denna, för jag gillar Lo Kauppi som inläsare och det kändes som en bok i behändig längd att lyssna på till stickning och annat. Dock förstod jag ganska snabbt att det var helt fel approach – man måste läsa denna för att förstå hur författaren har arbetat med språk och konventioner. Man måste åtminstone läsa en bit av det för att få se, avsaknaden av skiljetecken, versaler, mellanslag i namn… det är fantastiskt intressant. Jag lyssnade ändå på bitar då det passade bra just under läsehelgen i Varberg när jag även ville sticka och bada och sådant, men lite grann ska man åtminstone se till att läsa. 
 
Berättaren, Jana, eller janakippo som hon blir i författarens text, reser till Smalånger, där hon växte upp. Hennes bror, bror, håller på att supa ihjäl sig, och det finns plats för janakippo i äldreomsorgen. I Smalånger finns även harmynte John, med ögon som brunnar, och minnet av Maria, kvinnan som alla verkar ha haft en historia med, som hittades död ett kort tag innan janakippo anländer. Och här finns minnena. Av när fadern fick en högaffel genom kroppen och när modern bara blundade. Ja, modern finns också kvar, och en och annan gammal skolkamrat och fiende. 
 
Det är våldsamt, mörkt, klaustrofobiskt, svart, kladdigt, äckligt och sorgligt. Och samtidigt, på något vis, varmt, hoppfullt och fyllt av kärlek. Jag blir som bekant vanligtvis rätt stressad av glesbygd och småstäder i litteraturen, det verkar så himla jobbigt när alla känner alla och vet allt om alla, men även om Smalånger inte är ett speciellt trevligt ställe väcks någon form av värme hos mig. 
 
Det är helt otroligt att Karin Smirnoff är debutant! Detta är en så fantastiskt välskriven bok, så skickligt sammanknuten och så unik. Helt otroligt. Boken finns att köpa här eller här. (När jag letade fram dessa länkar inser jag att det verkar som om detta ska bli en serie, och det jublar jag åt!) 

The princess saves herself in this one av Amanda Lovelace

 
Det var Camilla som tipsade om denna, som så mycket bra jag kommit över. Jag har nog inte lyssnat på så mycket lyrik som ljudbok tidigare, men eftersom den råkade finnas i en app nära mig tänkte jag försöka. Den är lagom lång för två bussresor, så varför inte – och det blev väldigt bra. 
 
Detta är första boken i en samling som heter Women are some kind of magic. Andra heter The witch doesn’t burn in this one och den tredje, som snart kommer ut, heter The mermaid’s voice returns in this one. Om denna sätter temat för hela samlingen handlar det om – livet. Allt, från kärlek till sorg och liv till död, men med mycket jobbiga ämnen också, övergrepp och svåra förluster. Men det handlar även om läkande, om att ta hand om sig själv, om att vända det negativa. Det är fantastiskt bra. 
 
Några smakprov fanns på författarens sida på Goodreads, så jag antar att det är okej att dela med mig: 
 
 
==
 
 
==
 
 
 
 
==
 
Riktigt lysande, alltså. Somliga jämför Lovelace med Rupi Kaur, vilket jag kan förstå, men Lovelace är mycket bättre enligt mig. Boken finns, om du inte vill lyssna, att köpa här eller här. 

Binas historia av Maja Lunde

Jag har varit sugen på Binas historia i ett par år, men den har hamnat i baksätet i många val. Jag har nog tänkt att den är lite för lång och allvarlig, kanske att det inte händer så mycket, kanske att jag inte skulle fastna. Sedan var den plötsligt överallt i bokhandlarna i Brighton förra våren, och då började jag ännu en gång tänka att det började bli dags. Men först nu, när den valdes till årets bok till läsretreatet i Varberg, blev det av att jag faktiskt plockade upp den. Känner ni igen det här? Ja, jag med… 😉 
 
Mina farhågor infriades hur som helst inte – inte helt och hållet i alla fall – för jag fastnade ganska snabbt för denna fina roman. Den berättas på tre tidsplan – William, som är biolog i USA i mitten på 1800-talet, som uppfinner en ny sorts bikupa för att bringa berömmelse och rikedom till sin familj. George, 2007, som kämpar med sina bin och reser runt med sina kupor, men plötsligt händer något oförklarligt i några av kuporna. Och så Tao, i ett framtida Kina, som arbetar med handpollinering eftersom det inte finns några bin kvar. 
 
Detta är första boken i Maja Lundes Klimakvartett, och den ligger förstås väldigt rätt i tiden. Jag tyckte att berättelsen om Tao i det framtida Kina var absolut mest intressant och spännande – jag blev lite trött på de båda männens berättelse, även om det blev bättre och bättre. Men det finns så mycket att tänka på och prata om kring denna att det är inte klokt! Den lämpar sig verkligen som cirkelbok, vi fick ett riktigt bra samtal i den fina salongen på Gästis. Och den är fantastiskt bra! 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Det vi glömde säga av Klara Grede

Detta var månadens bok i Kollektivet, SelmaStories bokcirkel på Facebook. Jag hade turen att få en bok tilldelad mig, men innan den dök upp hade boken redan kommit ut som ljudbok, så det blev så att jag lyssnade på den istället, i inläsning av Frida Hallgren. 
 
Vår huvudperson heter Ella. Hon är skild sedan några år tillbaka och extremt missnöjd med detta – trots att hennes äktenskap var en katastrof. Nu har hon kommit på en plan för hur hon ska vinna tillbaka sin exman, trots att han redan gått vidare och skaffat barn med sin nya partner. Ella måste därför bli allt hon inte är, och allt exmannen gillar. 
 
Det blir – som ni nog kan lista ut – diverse förvecklingar utmed vägen. Ett trevligt grepp är att författaren emellanåt vänder sig direkt till läsaren, såsom att plocka ner den fjärde väggen. Det är kul! Dock gillar jag inte riktigt att man utgår ifrån att läsaren är kvinna hela vägen igenom. Nog för att feelgood, som detta sägs vara, säkert främst läses av kvinnor – men inte enbart, det vägrar jag tro. 
 
Och är det feelgood? Jag vet inte. Jag blir så otroligt irriterad på huvudpersonen som gör så utomordentligt korkade saker och dumma val hela tiden. Det är roligt här och där och ibland blir det riktigt mysigt, men så går hon sta igen och gör något dumt. Det är ju en vuxen människa vi följer, med barn på halvtid och ett lärarjobb, inte en 15-åring à la Georgia Nicolson. Lite dråpligheter kan jag köpa men detta är så väldigt jobbigt och överdrivet. 
 
Dock är det välskrivet, och som sagt är berättargreppet kul. Men det är så gräsligt förutsägbart. Boken sägs vara ”årets varmaste roman” och ja, visst, bitarna med farmodern är jättefina och även somligt med en av hennes elever, men det övertygar inte mig. 
 
Hyfsat tidsfördriv, alltså, med potential framöver. Boken finns att köpa här eller här. 

Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Kan det vara så att årets bästa bok lästes ut redan i januari? Ja, jag skulle inte bli förvånad. Detta är en helt fantastisk, öppenhjärtig, varm, hemsk och viktig bok. Redan när jag hörde talas om att den var på gång blev jag intresserad och kontaktade förlaget och bad om ett recensionsexemplar, vilket jag väldigt sällan gör numera. Nu hann boken komma ut i diverse appar innan jag fick min länk, men det spelar ju ingen roll – utan bevisar bara hur snabbt jag kastade mig över den så fort den fanns tillgänglig. 
 
Rebecka Åhlund var en alldeles vanlig tvåbarnsmamma när familjen flyttade till London. Journalist och författare och visst hade hon väl haft smak på alkohol innan, men väl i Storbritannien, där alkoholkulturen är en annan, eskalerade det relativt snabbt till ett fullfjädrat missbruk. Åhlund berättar, naket och ärligt, om hur det där ganska vanliga drickandet blev något helt annat. Hur det kändes första gången hon drack upp en slatt rosévin som stod i kylen lite väl tidigt på dagen, till hur det kändes när hon köpte vin på väg hem från att ha lämnat i skolan för att dricka hemma i köket vid niotiden. Om urspårade kvällar och om böner från barnen: ”Snälla mamma, kan du inte inte dricka vin nu när pappa är borta”. 
 
Det var det som gjorde att hon bad om hjälp, tog tag i sitt liv och begav sig till ett AA-möte. Eller Fight Club, som hon kallar det. Och detta är hennes dagbok från sitt första nyktra år. Berättelser från möten med människor, från samtal, från upplevelser, från svackor och toppar, högt och lågt. Som livet ju är. Det är så fantastiskt bra. Så viktigt att berätta, och ett så modigt och öppet sätt att se sanningen i vitögat. 
 
Åhlund skriver vackert men koncist och samlat, och det är absolut inte utan en stor skopa humor. Jag blir så drabbad av hennes text, och så förtjust i henne som person! Har lyssnat på diverse intervjuer och annat på sistone och jag känner ju bara att jag vill bli bästis med Rebecka Åhlund. Vilken kvinna! 
 
Boken finns att köpa här och här. Läs den, s’il vous plaît! Rebeckas instagram kan man följa här. 

För såna som oss av Henrik Karlsson och Tiina Nevala

Jag har kikat lite på denna sedan den kom ut på Storytel – för se här: 
 
”När förlagsredaktören Liv och den nydumpade litteraturvetaren Jens träffas på en stenmur i den grekiska natten är det ingen av dem som tror att det är något mer än ett slumpartat möte mellan två främlingar som aldrig mer kommer att ses.”
 
Förlagsredaktör! Litteraturvetare! Detta är intressant. 
 
Och sedan, för några veckor sedan, instagrammar käraste Camilla:
 
”Svårt att inte gilla dessa PJ Harvey-lyssnande, Strandtygkassebärande, Penguinmuggsippande, tennisspelande, befriande barnfria och superbookish karaktärer. När de slinker in på en random bar spelas självklart Belle & Sebastian i högtalarna. Vidare mailar de Guardian-artiklar till varandra samt drar till London och jobbar på Svenska Skolan som ett frihetsprojekt. 📘 Som om jag glömt min dagbok på Öresundståget och någon renskrivit den som ett manus. Däremot är det svårt att tro på romcomformatet.” 
 
Och då, kära ni, tog det inte lång stund innan jag hade laddat ner boken och börjat lyssna. Underbart upplägg, ju! 
 
Cam skriver även att det är svårt att köpa rom-com-formatet, ty handlingen är baserad på väldigt många sammanträffanden som ibland är smått osannolika och ibland ganska tokiga. Men det blev en otroligt bra övning i suspension of disbelief, för jag tyckte såpass mycket om boken att jag liksom bara fortsatte tro på alltihop. 
 
Jag lyssnade som sagt på den, och det blir väldigt bra när två uppläsare engageras för att läsa böcker med två berättare. Mirja Turestedt och Niklas Engdahl gör ett lysande jobb och har gjort sin research. Det är trevligt! Det är ju även två författare här och jag misstänker att de skrivit varsin person, men det funkar, det är hyfsat sömlöst. 
 
Och det är en rasande underhållande bok. En fröjd att lyssna till, särskilt med en stickning i händerna. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Peach av Emma Glass

För några veckor sedan skrev både Sincerely Johanna och Bibliotekskatten Annette om Peach på Instagram. Båda verkade ambivalenta till den men samtidigt eniga om att den inte gick att sluta läsa, och jag blev intresserad, på ett lite skräckblandat vis, för jag förstod att det inte var någon rolig eller lättsmält bok. 
 
Och det är det verkligen inte. Jag vet inte ens om jag tycker om den, såhär nästan två veckor efter att jag läste den. Jag lyssnade på den, vilket kanske gjorde den ännu mer märklig. Det var så absurt att sitta på en 16-buss som luktade blöta vinterkläder och lyssna på Peach. 
 
När vi träffar Peach själv är hon på väg hem efter att ha blivit överfallen och våldtagen. Hon blöder och mår fruktansvärt dåligt, men ingen märker något när hon kommer hem. Hon syr ihop sig själv (!) och äter middag med familjen – hennes föräldrar är helt absurda och jag antar att det handlar om någon sorts dissociation som Glass försöker beskriva. Alla i hennes omgivning beskrivs som omänskliga ting, gärna mat. Hennes pojkvän Green är ett träd, själv är hon förstås en persika, hennes lillebror är en Jelly Baby med florsocker på. En lärare är vaniljsås som flyter ut, och hennes förövare är en korv. 
 
Det är en sorts prosalyrik – jag vet inte hur det ser ut på papper, men jag funderar på att läsa om valda delar. Särskilt slutet, för jag vet verkligen inte om jag förstod det rätt. Dock verkar det nog som om jag gjorde det, och då är det så gräsligt hemskt. 
 
Kan jag rekommendera den? Jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte om jag tycker om den eller inte, men det jag vet är att den inte har lämnat mig sedan jag läste klart. Det är antagligen ett gott betyg – men jag tycker att det är så obehagligt att ens tänka på den. Boken finns att köpa här eller här. 
 
När detta inlägg publiceras är jag på väg på läsretreat i Varberg, och hoppas att jag kan få chans att diskutera den där!