Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Jag började lyssna på denna, för jag gillar Lo Kauppi som inläsare och det kändes som en bok i behändig längd att lyssna på till stickning och annat. Dock förstod jag ganska snabbt att det var helt fel approach – man måste läsa denna för att förstå hur författaren har arbetat med språk och konventioner. Man måste åtminstone läsa en bit av det för att få se, avsaknaden av skiljetecken, versaler, mellanslag i namn… det är fantastiskt intressant. Jag lyssnade ändå på bitar då det passade bra just under läsehelgen i Varberg när jag även ville sticka och bada och sådant, men lite grann ska man åtminstone se till att läsa. 

 

Berättaren, Jana, eller janakippo som hon blir i författarens text, reser till Smalånger, där hon växte upp. Hennes bror, bror, håller på att supa ihjäl sig, och det finns plats för janakippo i äldreomsorgen. I Smalånger finns även harmynte John, med ögon som brunnar, och minnet av Maria, kvinnan som alla verkar ha haft en historia med, som hittades död ett kort tag innan janakippo anländer. Och här finns minnena. Av när fadern fick en högaffel genom kroppen och när modern bara blundade. Ja, modern finns också kvar, och en och annan gammal skolkamrat och fiende. 

 

Det är våldsamt, mörkt, klaustrofobiskt, svart, kladdigt, äckligt och sorgligt. Och samtidigt, på något vis, varmt, hoppfullt och fyllt av kärlek. Jag blir som bekant vanligtvis rätt stressad av glesbygd och småstäder i litteraturen, det verkar så himla jobbigt när alla känner alla och vet allt om alla, men även om Smalånger inte är ett speciellt trevligt ställe väcks någon form av värme hos mig. 

 

Det är helt otroligt att Karin Smirnoff är debutant! Detta är en så fantastiskt välskriven bok, så skickligt sammanknuten och så unik. Helt otroligt. Boken finns att köpa här eller här. (När jag letade fram dessa länkar inser jag att det verkar som om detta ska bli en serie, och det jublar jag åt!)