Peach av Emma Glass

 

Och det är det verkligen inte. Jag vet inte ens om jag tycker om den, såhär nästan två veckor efter att jag läste den. Jag lyssnade på den, vilket kanske gjorde den ännu mer märklig. Det var så absurt att sitta på en 16-buss som luktade blöta vinterkläder och lyssna på Peach. 

 

När vi träffar Peach själv är hon på väg hem efter att ha blivit överfallen och våldtagen. Hon blöder och mår fruktansvärt dåligt, men ingen märker något när hon kommer hem. Hon syr ihop sig själv (!) och äter middag med familjen – hennes föräldrar är helt absurda och jag antar att det handlar om någon sorts dissociation som Glass försöker beskriva. Alla i hennes omgivning beskrivs som omänskliga ting, gärna mat. Hennes pojkvän Green är ett träd, själv är hon förstås en persika, hennes lillebror är en Jelly Baby med florsocker på. En lärare är vaniljsås som flyter ut, och hennes förövare är en korv. 

 

Det är en sorts prosalyrik – jag vet inte hur det ser ut på papper, men jag funderar på att läsa om valda delar. Särskilt slutet, för jag vet verkligen inte om jag förstod det rätt. Dock verkar det nog som om jag gjorde det, och då är det så gräsligt hemskt. 

 

Kan jag rekommendera den? Jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte om jag tycker om den eller inte, men det jag vet är att den inte har lämnat mig sedan jag läste klart. Det är antagligen ett gott betyg – men jag tycker att det är så obehagligt att ens tänka på den. Boken finns att köpa här eller här. 

 

När detta inlägg publiceras är jag på väg på läsretreat i Varberg, och hoppas att jag kan få chans att diskutera den där!