Kan det vara så att årets bästa bok lästes ut redan i januari? Ja, jag skulle inte bli förvånad. Detta är en helt fantastisk, öppenhjärtig, varm, hemsk och viktig bok. Redan när jag hörde talas om att den var på gång blev jag intresserad och kontaktade förlaget och bad om ett recensionsexemplar, vilket jag väldigt sällan gör numera. Nu hann boken komma ut i diverse appar innan jag fick min länk, men det spelar ju ingen roll – utan bevisar bara hur snabbt jag kastade mig över den så fort den fanns tillgänglig.
Rebecka Åhlund var en alldeles vanlig tvåbarnsmamma när familjen flyttade till London. Journalist och författare och visst hade hon väl haft smak på alkohol innan, men väl i Storbritannien, där alkoholkulturen är en annan, eskalerade det relativt snabbt till ett fullfjädrat missbruk. Åhlund berättar, naket och ärligt, om hur det där ganska vanliga drickandet blev något helt annat. Hur det kändes första gången hon drack upp en slatt rosévin som stod i kylen lite väl tidigt på dagen, till hur det kändes när hon köpte vin på väg hem från att ha lämnat i skolan för att dricka hemma i köket vid niotiden. Om urspårade kvällar och om böner från barnen: ”Snälla mamma, kan du inte inte dricka vin nu när pappa är borta”.
Det var det som gjorde att hon bad om hjälp, tog tag i sitt liv och begav sig till ett AA-möte. Eller Fight Club, som hon kallar det. Och detta är hennes dagbok från sitt första nyktra år. Berättelser från möten med människor, från samtal, från upplevelser, från svackor och toppar, högt och lågt. Som livet ju är. Det är så fantastiskt bra. Så viktigt att berätta, och ett så modigt och öppet sätt att se sanningen i vitögat.
Åhlund skriver vackert men koncist och samlat, och det är absolut inte utan en stor skopa humor. Jag blir så drabbad av hennes text, och så förtjust i henne som person! Har lyssnat på diverse intervjuer och annat på sistone och jag känner ju bara att jag vill bli bästis med Rebecka Åhlund. Vilken kvinna!
Stories from the city, stories from the sea 