Författare: Annzah

Full fart – fotouppdatering

Nu var det gräsligt längesen jag uppdaterade med bilder alltså – men här kommer en hög från de senaste veckorna 🙂 
 
 
”Vad många tomater du har”, sa min chef en dag. Hmm. Jo. Några kanske. 
 
 
Vi lagade väldigt god mat en dag. Citronrisotto med kyckling och massor av grönsaker. Mmm. (Jag var helt oinblandad i risotton förutom att jag hackade löken. Bra service.) 
 
 
Säga vad man vill om januari, men det levereras en hel del ofantligt vackra morgnar! Jag tänker att det liksom är belöningen för att man släpar sig ur varma, goa sängen när klockan ringer. 
 
 
Det kom lite snö. Hej hej. Jag var oförberedd och hade lågskor vilket var rätt skoj. 
 
 
Började sticka en poncho i ett härligt garn som heter Ice Cream Parlour. 
 
 
Att komma hem till J, frusen och trött, och serveras en kopp Lapsang Souchong är ovärderligt. 
 
 
 
 
 
Jag åt vietnamesiskt med Stina till lunch en dag, och som alltid när jag får vietnamesiskt vill jag bara äta phò och sommarrullar i flera veckor. Bestämde därför att det var dags att prova att laga egen och det blev så himla bra. 
 
 
 
 
Pinchos med Hanna en onsdagskväll ❤ 
 
 
Fick hem ett helt fantastiskt garn! Längtar efter att göra om detta till en sjal snart. 
 
 
Älskar detta sätt att förpacka hårsnoddar! En vända till Rusta en kväll efter jobbet för att byta kolsyrepatron… och köpa lite garn. 
 
 
Jag lagade belugabolognese en dag för att göra fylld paprika till matlåda, och det blev såklart alldeles för mycket. Åts en annan dag med curryfräst blomkål. Yum. 
 
 
 
 
Räkor en fredagskväll. Jag introducerade cruditéer på bordet och J gjorde en god dipsås, väldigt trevligt med lite crunch till skaldjuren faktiskt. Man äter ju sig lätt mätt på bröd annars. 
 
 
Lördag! J:s dotter kom och hängde och hade med sig popcorn med smak av spirulina och gurkmeja. Jag tyckte att de liksom smakade wasabi utan hetta? Det spelades mycket Sims 4 och det spelades mycket gamla musikvideor… mmm, nostalgin! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Here they come, the beautiful ones… (denna video är så sjukt bra)
 
 
 
 
 
 
 
 
Så fick man glassbåt! Jag tror att det kan ha varit min första ever. 
 
 
Ställde till med mer phò, på rester från buljongen tidigare i veckan och räkor från gårdagskvällen. Det är så ruskigt gott. 
 
 
Söndag, med dramadokumentären om Emilie Flygare-Carlén på Stadsbiblioteket. Filmen kommer på bio om ett tag, den är absolut sevärd. 
 
 
 
 
På söndagar äter man spaghetti och köttfärssås, det vet ni väl? 
 
 
Jag åkte in till stan på lunchen en dag och köpte mig en krukväxt. Älgbräken, säger experterna Den är fin men ser dammig ut. 
 
 
Detta! Herregud, så fint det är. 
 
 
Vet inte om jag har lagt märke till denna vägg förut men den är onekligen rätt stilig. 
 
 
Min amaryllis blommar om. Lagom. 
 
 
En vardagsmiddag som tar tio minuter från frys till bord. Stek på tortellini lite, låt lite vätska koka in, ha i ärtor och pesto. Eller vad du gillar. 
 
 
 
Ponchon tar form och fart. 
 
 
En annan snabb och busenkel vardagsmiddag, kyckling med wokgrönsaker. Jag svängde ihop en sorts sås med jordnötssmör och sriracha som blev väldigt trevlig! 
 
 
Blev överraskad med gudomliga tulpaner ❤ Jag är bortskämd. 
 
 
Jobbade hemifrån i fredags och gjorde världens enklaste lunch – svarta bönor med stark ajvar, vinäger, olja och kryddor – och här, smulad fetaost. Ruskigt gott och så enkelt. 
 
 
En ny rosa läsk! Rosa läsk är och förblir den bästa läsken. 
 
 
En tidig lördagsmiddag efter besök på Erikshjälpen och innan J skulle iväg till jobbet. 
 
 
 
 
Jag har stickat en disktrasa till, med lite annat mönster. Ska till moderskeppet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På Erikshjälpen finns allt och lite till. Otroligt skoj. 
 
 
Jag skulle inte alls göra phò .. men så hände det sig så att… 
 
 
Jag gjorde någon sorts mästerlig poppning och fick inte ett enda opoppat korn. 
 
 
Och så kom snön! Och min buss var försenad med en halvtimme. På söndag morgon. Jag tog bussen åt fel håll ett tag för att slippa stå ute och glo 😉 
 
 
Efter frukost och häng hemma hos J bar det av mot min första Göteborg Filmfestival! Två visningar, An impossible love på Chalmers och High Life på Handels. 
 
 
Laddade. 
 
 
Schillerska ❤ 
 
 
Halkade ner till Hagakyrkan för att ta vagnen efter sista visningen. Det är ju vackert det där vita bôset, det är det! 
 
 
I måndags tog jag tåget till Stockholm strax efter lunch. Som vanligt var jag en timme tidig (pga väder och elfel tyckte jag att det var säkrast)… 
 
 
…och hann således dricka en extrastark latte och glo lite på folk. 
 
 
I söndags uppfann jag kombinationen Strawberry Lime / Salmiak under filmvisningarna – i måndags uppfann jag denna. Också exceptionellt god. 
 
 
Väl framme i Hufvudstaden träffade jag en potentiell leverantör i lobbyn på hotellet – Scandic Anglais, för övrigt. Kunde inte låta bli att tänka tillbaka, tolv år eller så, på när bloggarna jag följde och dyrkade brukade sitta på Anglais och skriva och ha möten. Nu har jag också haft det 😉 
 
 
 
 
 
 
Knatade ut på kvällen för att leta rätt på lite mat, ty jag hade ingen större lust att gå på restaurang. Det lyckades! Jag halkade upp till Östermalmstorg och gick på Hemköp, ty sån är jag 😉 
 
 
Mmm! 
 
 
Min första sheetmask 😉 Oroa er inte för mina knallröda ögon, jag tål som bekant inte tvål i ögonen alls men tänker aldrig på att ta med mig något jag tål just på sådana här övernattningar. Nu ska jag komma ihåg det till helgen i Varberg i alla fall! Det går ju över men det är inte vackert. 
 
 
På tisdagens seminarium satte jag mig förstås så att jag kunde se Kungliga Biblioteket ❤ 
 
 
Även på hemväg såg jag till att hinna dricka kaffe – en blonde roast flat white på Starbucks. Gott som bara den. 
 
 
Det är en vacker stad, det där. 
 
 
 
Sverige överhuvudtaget visar sig från sin bästa sida. 
 
 
Hittade tre små gubbar på väg hem till J ❤ 
 
 
Och så lagade vi små nötfärsbiffar med fetaost i, och palsternack- och morotsfrites, och stekta gröna sojabönor och en yoghurtsås med mycket rökig paprika i. Så gott! Ett avsnitt av Call the midwife på det. 
 
Idag är det onsdag och till helgen är det läsretreat i Varberg! Jag har tagit semester på fredag och åker ner på förmiddagen någon gång. Men först så ska jag ikväll lyssna på Niels Fredrik Dahl på Internationall Författarscen på Stadsbiblioteket (många på) och sedan på (ett till!) Can you ever forgive me? på (!) Draken, som del av filmfestivalen det med. 

Vägen av Cormac McCarthy

Jag har haft Vägen på min TBR-lista i evigheter. ”Alla” har ju läst, och älskat den. Jag är inte speciellt förtjust i dystopier (med somliga undantag), men denna har jag ändå tänkt läsa. Någon gång. Så valdes den till månadens bok i ena bokcirkeln häromsistens, och då jag är mitt uppe i ett trevligt stick-och-ljudboks-flöde för tillfället valde jag att lyssna på den. Det bär mindre emot att slå igång en ljudbok i högtalaren, tycker jag, än att sätta sig till och faktiskt slå upp en bok.  
 
Den svenska utgåvan läses av en inläsare med ofantligt mörk och effektfull röst. Den passar utmärkt till texten, i det att den är monoton och dov. Detta funkade inte så bra för mig, som tyckte att det var ganska tråkigt redan från början. 
 
Ja, jag erkänner, jag tyckte inte att detta var en bra bok. Eller snarare – det var ingen bok för mig. Jag kan se att detta är Stor Litteratur, och jag är ändå glad att jag har läst den – men herregud, så segt. Det finns inget hopp om någonting i Vägens värld, och givetvis fattar jag att det är hela premissen – men milde himmel, så segt. 
 
När jag pratar om böcker med folk, särskilt på jobbet och så, brukar jag ofta nämna att det kan hänga väldigt mycket på sinnesstämning, om jag kommer överens med en bok eller inte. Detta handlar ofta om diplomati, jag har förstått att folk kan ta illa vid sig när man dissar en bok de älskar, och kanske är det detta som gjorde att jag och Vägen inte klickade? Jag mår väldigt bra, jag är frisk och pigg och lycklig – inte det minsta kompatibelt med denna mörka, grå, lönlösa berättelse. 
 
Men läst är den! Och de allra flesta älskar ju den, så jag tycker faktiskt att du ska läsa den. Eller lyssna, den är inte lång. Finns att köpa här eller här. 

We were on a break av Lindsey Kelk

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som fick mig att plocka upp denna när det var dags att välja ny bussbok. Just nu är jag inne i ett bra flow med ljudböcker, så det är ju lika gott att ta vara på det så länge det varar, nu när det är mörkt och lite segt på morgnarna. Kanske var det blurben av Marian Keyes, som ju är och förblir chicklitdrottningen i mitt hjärta? Vet inte – men den höll mig i alla fall sällskap under några mörka januariresor. 
 
Jag gillar ofta böcker i denna genren som berättar ur två perspektiv, men här blir det väldigt rörigt – ibland tar det flera minuter innan man förstår vem det är som berättar, Adam eller Liv, särskilt som båda är lika irriterande och smått korkade. Ljudboken hade vunnit på att ha två berättare, och jag förstår av andras texter att det inte direkt är lättare i tryckt form. 
 
I alla fall. Adam och Liv har varit tillsammans i ett antal år, dock bor de inte ihop. Ännu. När vi träffar dem är de på semester i Mexiko och ska precis gå ut och äta middag. Liv är övertygad om att det är ikväll som Adam äntligen ska fria till henne. Adam är lika övertygad, tills ett par saker går emot dem (restaurangen ligger längre bort än tänkt och Liv har skoskav) och plötsligt bestämmer han sig för att de istället ska ta en paus ifrån varandra. Så icke trovärdigt att det är inte klokt. 
 
Väl hemma igen jobbar Liv vidare på sin pappas veterinärpraktik (detta spåret är rätt så intressant) och Adam som snickare. De är helt värdelösa på att kommunicera med varandra och därför pågår detta uppehåll i relationen i en smärre evighet, där ingenting händer förutom en hög missförstånd. Eftersom de inte är förmögna att kommunicera blir missförstånden bara konstigare och jag vill större delen av tiden ta den ene och slå den andre med. 
 
Varför lyssnade jag klart då, undrar du? Jo – för att det faktiskt är ganska roligt på sina ställen. Livs kompisar är kul och det uppstår att par dråpliga situationer som jag inte kan låta bli att tycka är charmiga. Detta räddar boken från att vara ett totalt magplask. Jag är så fascinerad över hur goda betyg den fått på Goodreads – tydligen är Kelk känd i UK, jag hade inte hört talas om henne tidigare. Och jag är inte den som inte kan uppskatta feelgood (som jag antar att detta ska vara) – men jag är verkligen oförstående inför detta. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

En kort krönika om sju mord av Marlon James

    

 
 
 
 

Denna har legat på min TBR-lista sedan den kom ut. Jag har farit med fingret över ”ta bort”-knappen många gånger, men så har jag tänkt en vända till och låtit den vara kvar. Till slut fick jag bestämma mig, helt enkelt. Läste på Goodreads vad mina vänner sagt – det var bara två som hade läst den och båda tyckte att den var gräsligt jobbig till en början på grund av alla olika berättare och på grund av att den till stor del är skriven på jamaicansk patois. Inte det enklaste, nej, även om jag faktiskt snappat upp en del under tiden i södra London. Och ni som känner mig och mitt läsande vet ju att jag är allergisk mot för mycket folk och för många berättare, jag tappar fokus och det blir så sjukt stökigt. Sex sidor persongalleri i början… nä. 

 
Fast jo, för jag bestämde mig ändå för att läsa den. Och när jag hade bestämt mig upptäckte jag att den kommit ut på svenska under 2018, så jag kunde varva svenska och engelska lite grann. Sagt och gjort – jag tog screenshots på hela persongalleriet så att jag kunde kolla där och så var det liksom bara att köra. 
 
Och visst är det jobbigt att ta sig in i den. Det är så blodigt och gangstrigt och våldsamt och fattigt att man kan bli mörkrädd för mindre. Men det lossnar, det gör det, och det trots att det som sagt är så många berättare. Det är gängmedlemmar som samsas med en före detta politiker som talar från de döda och CIA-medarbetare och unga kvinnor och journalister. 
 
Vi är alltså på Jamaica. Bokenn cirkulerar kring mordförsöket på Bob Marley, som är en ständig närvaro trots att han aldrig nämns vid namn. Det handlar om gängkrigen på ön, om politiken såväl officiellt som inofficiellt, om arbetslöshet och laglöshet, mord och våldtäkt – och kärlek, lojalitet och empati. Det är helt enkelt en fantastiskt bok, väl värd Man Booker-priset som den fick – och en riktig historielektion för någon som mig, som inte visste speciellt mycket alls om Karibiens historia. Den fick mig även väldigt sugen på att lyssna på reggae. 
 
Rekommenderas varmt! Men den är inte för känsliga, det är den inte. Finns att köpa här eller här. 

Alltid fucka upp av Moa Romanova

Jag tycker att det är väldigt roligt med ordvitsiga titlar, särskilt på grafiska romaner. Sara Granérs Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera är en fantastisk titel, och Alltid fucka upp som en passning till Jens Lapidus Aldrig fucka upp är också väldigt kul. Och det är ett fantatiskt bra album! 
 
Man får tänka sig att detta är autofiktion, efetersom huvudpersonen heter just Moa. Hon befinner sig i en gräslig livskris – hon bor i kollektiv med en massa gubbar efter att ha blivit utslängd av sin kille, hon har fått panikångest, hon är sjukskriven och, får jag lov att gissa, kämpar med en bipolär diagnos. Ena dagen ligger hon platt, andra dagen är hon manisk och i full färd att leta efter Något som ska Hända. 
 
Mitt ibland detta finns kompisarna som hon inte förstår sig på, sjukvården som inte hjälper och Mediamannen, som hon hittat på Tinder och som pendlar mellan att verka vilja vara pojkvän och mecenat.
 
(Ja, det är svårt att inte försöka ägna för mycket tid åt att gissa vem Mediamannen är. Han har papperspåse på huvudet i hela albumet vilket är ett underbart drag.) 
 
Det mesta är alltså rätt så gräsligt – men Romanova berättar med humor, och jag får på något vis känslan av att det hela handlar om hur viktigt det är att nyttja sitt sinne för humor även när allt suger och man fuckar upp det mesta. För i slutändan så måste man ju faktiskt tro på att det löser sig. Det kommer att ordna sig.  
 
Läs! Boken finns att köpa här eller här. 

Smakebit på søndag, 27 januari 2019 – Binas historia av Maja Lunde

(null)

Även idag skriver jag Smakebit-inlägget från mobilen och hoppas att det funkar! Är ute på språng hela dagen, först hos J på frukost och häng och sedan två visningar på filmfestivalen. J bor två busshållplatser bort (men det är några kilometer) men
det tog en timme att komma hit idag, för det snöar som skam och bussen var en halvtimme försenad. Men vad gör man, förutom att se till att vara ute i god tid senare idag! ❄️🥶❄️ 
Veckans Smakebit kommer ur Binas historia av Maja Lunde, som vi ska diskutera tillsammans under läsretreatet i Varberg nästa helg! Åh, vad härligt det ska bli 📚❤️
(null)

(null)

Imorgon åker jag till Stockholm över natten, ska på ett halvdagsseminarium med mitt nätverk på tisdag, men åker först vid lunch så om det ska vara snöjox får de försöka klara av det där på förmiddagen! 
Önskar er en riktigt fin söndag. Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese! 

Dept. of Speculation av Jenny Offill

Det känns som om ”alla” läste denna när den kom, och jag har varit på vippen att plocka upp den såväl som tryckt bok som ljudbok genom åren. Men – ni har hört det förut – det har väl inte blivit av. Nu passade jag på att lyssna på den häromveckan, under ett par dagar när jag åkte lite extra mycket kollektivtrafik. Den lämpar sig väldigt väl som ljudbok och pendlarbok, för kapitlen är korta och kärnfulla – ibland bara några meningar. 
 
Det är en berättelse om ett äktenskap, där kärleken nådde kvinnan i vuxen ålder och tog henne med storm. Giftermålet kom, liksom kolikbarnet och frånvaron av Den Andra Romanen – nu glider mannen och hustrun isär. Han har en affär med en yngre kvinna och hustrun kämpar för att hålla sig flytande. Makarna brukade använda Dept. of Speculation, eller Avd. för grubblerier, i sina brev till varandra, förr, när kärleken blomstrade. Nu är det bara kvinnan som är kvar som spekulerar. Hur hamnade de här? 
 
Det är sorgligt men samtidigt väldigt roligt på sina ställen. Här finns fantastiska beskrivningar och metaforer, och även om jag inte kan känna igen mig i allt – såsom hur kvinnan finner sig själv stå och gunga i knäna på en tunnelbaneperrong även efter att hon slutat bära dottern på höften – resonerar allt med en djup klang i mig. Mycket bra och intressant form. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Juliet, naked av Nick Hornby

Nick Hornby är något av en husgud hos mig, men jag har inte läst något nytt av honom sedan 2007, när Slam kom. Såväl Juliet, naked som kom 2009, och Funny Girl som kom 2014 har funnits på min läslista, men det har inte blivit av. Som så ofta är fallet! Och så dök Juliet, naked upp i min TBR-lista, och den tryckta boken stod mitt framför näsan på mig i hyllan. 
Trots det valde jag att lyssna på större delen av boken – trevligt nog är den inläst av tre olika personer, vilket blir väldigt bra i böcker där berättaren skiftar tycker jag. Den passar väldigt bra för ljudboksformatet. 
 
Vi träffar Annie och Duncan först. De kommer ifrån den lilla staden Gooleness vid norra Englands kust – men just när vi möter dem befinner de sig på en offentlig toalett i Minnesota. Enligt legenden var det här som rockstjärnan Tucker Crowe upplevde något som gjorde att han drog sig tillbaka från musiken och offentligheten. Han har ett stort följe på nätet som gör allt för att få reda på så mycket som möjligt om Crowe, hans liv och leverne, men ingen vet säkert vad han håller på med idag. Både Duncan och Annie är fans, men Duncan är särskilt fanatisk och driver en av de största fansidorna på nätet. 
 
En dag, efter att Duncan och Annie kommit hem från sin pilgrimsfärd, landar en CD i deras brevlåda. Annie plockar upp den och lyssnar, och det visar sig vara en unplugged-version av Tucker Crowes största succé, skivan Juliet. Duncan blir vansinnig för att hon inte väntat på honom, men till slut skriver de båda varsin recension på Duncans fansida – och plötsligt tar Tucker Crowe mailkontakt med en av dem… 
 
Jag tyckte så otroligt mycket om denna bok! Det är mycket brittiskt, mycket musik, mycket passion och mycket Hornby. Charmigt, vasst, roligt och väldigt välskrivet. Köp boken här eller här! 

Skam. Säsong 1: Eva av Julie Andem

Jag ä l s k a d e Skam när det gick, även om jag var helt övertygad om att det inte var min grej. Sögs in totalt efter bara några minuter av första avsnittet – fantastiskt bra, jag skulle gärna se om det. 
 
Nu släpps manusen i bokform, med bortplockade scener, regianvisningar och sådant och det är jätteroligt att läsa. Det ska erkännas att jag inte kommer ihåg allting ordagrant, men det spelar ju ingen roll – för då kan jag ta till mig de bortplockade scenerna som om de vore kanon 😉 
 
Tyvärr är översättningen lite underlig. Flera gånger om tittar karaktärer till exempel ”ledsamt” på någon annan, och liknande – men det får man tänka bort. Det är mest mysigt och trevligt att återse gänget och jag ser fram emot att fortsätta läsa dessa böcker vartefter de kommer. 
 
Boken finns att köpa här eller här.