Författare: Annzah

I denna stilla natt av Mari Jungstedt

Jag upptäckte för ett tag sedan att jag inte hade läst denna – trodde att alla Knutas-böcker hade täckts, om än i lite fel ordning på sina ställen – men just denna hade jag faktiskt missat.  Passade på att lyssna på den häromhelgen när jag precis satte igång med en ny stickning och behövde något lagom i lurarna – en deckare där jag känner karaktärerna är ofta lämpligt då. Denna är mycket trevligt inläst av Thomas Hanzon. 
 
Det är vinter i den gotländska idyllen när en man hittas mördad i sitt mörkrum i källaren till hyreshuset där han bor. Mannen är ökänd missbrukare, men verkar inte ha varit i särskilt klammeri med rättvisan tidigare. Medan Anders Knutas och hans kollegor nystar i detta försvinner en ung tjej spårlöst på väg hem från travstallet, där hon spenderat mycket tid då hemmiljön lämnar en hel del att önska, mamman är alkoholiserad och pappan som är rastamusiker bor i Stockholm. 
 
Är det möjligt att de två brotten kan hänga ihop? Journalisten Johan Berg, som vi mötte i första boken, kommer även nu till Gotland. Dels för att förhoppningsvis få träffa kärleken Emma, men naturligtvis engagerar han sig i brottsfallen också. 
 
Jag gillar Jungstedts böcker så himla mycket, för de är inte så röriga. Liksom Anna Jansson i Maria Wern-serien håller hon sig till ett lagom stort persongalleri och lagom många händelser på en gång, jag kan hänga med utan att behöva bläddra eller spola fram och tillbaks och det är behagligt. Jag gillar inte mysdeckarstämpeln – mord är sällan mysiga – men miljöerna är ju fantastiska och jag vill bara åka till Gotland nu på stört varenda gång jag läser en deckare därifrån. 
 
Boken finns, förutom i en app nära dig, att köpa här eller här. 

Det vi glömde säga av Klara Grede

Detta var månadens bok i Kollektivet, SelmaStories bokcirkel på Facebook. Jag hade turen att få en bok tilldelad mig, men innan den dök upp hade boken redan kommit ut som ljudbok, så det blev så att jag lyssnade på den istället, i inläsning av Frida Hallgren. 
 
Vår huvudperson heter Ella. Hon är skild sedan några år tillbaka och extremt missnöjd med detta – trots att hennes äktenskap var en katastrof. Nu har hon kommit på en plan för hur hon ska vinna tillbaka sin exman, trots att han redan gått vidare och skaffat barn med sin nya partner. Ella måste därför bli allt hon inte är, och allt exmannen gillar. 
 
Det blir – som ni nog kan lista ut – diverse förvecklingar utmed vägen. Ett trevligt grepp är att författaren emellanåt vänder sig direkt till läsaren, såsom att plocka ner den fjärde väggen. Det är kul! Dock gillar jag inte riktigt att man utgår ifrån att läsaren är kvinna hela vägen igenom. Nog för att feelgood, som detta sägs vara, säkert främst läses av kvinnor – men inte enbart, det vägrar jag tro. 
 
Och är det feelgood? Jag vet inte. Jag blir så otroligt irriterad på huvudpersonen som gör så utomordentligt korkade saker och dumma val hela tiden. Det är roligt här och där och ibland blir det riktigt mysigt, men så går hon sta igen och gör något dumt. Det är ju en vuxen människa vi följer, med barn på halvtid och ett lärarjobb, inte en 15-åring à la Georgia Nicolson. Lite dråpligheter kan jag köpa men detta är så väldigt jobbigt och överdrivet. 
 
Dock är det välskrivet, och som sagt är berättargreppet kul. Men det är så gräsligt förutsägbart. Boken sägs vara ”årets varmaste roman” och ja, visst, bitarna med farmodern är jättefina och även somligt med en av hennes elever, men det övertygar inte mig. 
 
Hyfsat tidsfördriv, alltså, med potential framöver. Boken finns att köpa här eller här. 

Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Kan det vara så att årets bästa bok lästes ut redan i januari? Ja, jag skulle inte bli förvånad. Detta är en helt fantastisk, öppenhjärtig, varm, hemsk och viktig bok. Redan när jag hörde talas om att den var på gång blev jag intresserad och kontaktade förlaget och bad om ett recensionsexemplar, vilket jag väldigt sällan gör numera. Nu hann boken komma ut i diverse appar innan jag fick min länk, men det spelar ju ingen roll – utan bevisar bara hur snabbt jag kastade mig över den så fort den fanns tillgänglig. 
 
Rebecka Åhlund var en alldeles vanlig tvåbarnsmamma när familjen flyttade till London. Journalist och författare och visst hade hon väl haft smak på alkohol innan, men väl i Storbritannien, där alkoholkulturen är en annan, eskalerade det relativt snabbt till ett fullfjädrat missbruk. Åhlund berättar, naket och ärligt, om hur det där ganska vanliga drickandet blev något helt annat. Hur det kändes första gången hon drack upp en slatt rosévin som stod i kylen lite väl tidigt på dagen, till hur det kändes när hon köpte vin på väg hem från att ha lämnat i skolan för att dricka hemma i köket vid niotiden. Om urspårade kvällar och om böner från barnen: ”Snälla mamma, kan du inte inte dricka vin nu när pappa är borta”. 
 
Det var det som gjorde att hon bad om hjälp, tog tag i sitt liv och begav sig till ett AA-möte. Eller Fight Club, som hon kallar det. Och detta är hennes dagbok från sitt första nyktra år. Berättelser från möten med människor, från samtal, från upplevelser, från svackor och toppar, högt och lågt. Som livet ju är. Det är så fantastiskt bra. Så viktigt att berätta, och ett så modigt och öppet sätt att se sanningen i vitögat. 
 
Åhlund skriver vackert men koncist och samlat, och det är absolut inte utan en stor skopa humor. Jag blir så drabbad av hennes text, och så förtjust i henne som person! Har lyssnat på diverse intervjuer och annat på sistone och jag känner ju bara att jag vill bli bästis med Rebecka Åhlund. Vilken kvinna! 
 
Boken finns att köpa här och här. Läs den, s’il vous plaît! Rebeckas instagram kan man följa här. 

För såna som oss av Henrik Karlsson och Tiina Nevala

Jag har kikat lite på denna sedan den kom ut på Storytel – för se här: 
 
”När förlagsredaktören Liv och den nydumpade litteraturvetaren Jens träffas på en stenmur i den grekiska natten är det ingen av dem som tror att det är något mer än ett slumpartat möte mellan två främlingar som aldrig mer kommer att ses.”
 
Förlagsredaktör! Litteraturvetare! Detta är intressant. 
 
Och sedan, för några veckor sedan, instagrammar käraste Camilla:
 
”Svårt att inte gilla dessa PJ Harvey-lyssnande, Strandtygkassebärande, Penguinmuggsippande, tennisspelande, befriande barnfria och superbookish karaktärer. När de slinker in på en random bar spelas självklart Belle & Sebastian i högtalarna. Vidare mailar de Guardian-artiklar till varandra samt drar till London och jobbar på Svenska Skolan som ett frihetsprojekt. 📘 Som om jag glömt min dagbok på Öresundståget och någon renskrivit den som ett manus. Däremot är det svårt att tro på romcomformatet.” 
 
Och då, kära ni, tog det inte lång stund innan jag hade laddat ner boken och börjat lyssna. Underbart upplägg, ju! 
 
Cam skriver även att det är svårt att köpa rom-com-formatet, ty handlingen är baserad på väldigt många sammanträffanden som ibland är smått osannolika och ibland ganska tokiga. Men det blev en otroligt bra övning i suspension of disbelief, för jag tyckte såpass mycket om boken att jag liksom bara fortsatte tro på alltihop. 
 
Jag lyssnade som sagt på den, och det blir väldigt bra när två uppläsare engageras för att läsa böcker med två berättare. Mirja Turestedt och Niklas Engdahl gör ett lysande jobb och har gjort sin research. Det är trevligt! Det är ju även två författare här och jag misstänker att de skrivit varsin person, men det funkar, det är hyfsat sömlöst. 
 
Och det är en rasande underhållande bok. En fröjd att lyssna till, särskilt med en stickning i händerna. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Smakebit på søndag, 3 februari 2019 – En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

(null)

Ännu en Smakebit i farten från min iPad kommer här! Har landat hemma hos J efter en helt fantastisk helg med fantastiska bokälskande kvinnor i Varberg men någon dator har jag inte med mig. Veckans Smakebit kommer ur En halv gul sol av Chimamanda
Ngozi Adichie, som vi just nu läser som Tegelstensläsning hos Kulturistan Mia! 
(null)

(null)

Jag är otroligt sent ute med att läsa denna, men är otroligt glad att jag äntligen gör det. En helt fantastisk roman, om Nigeria och Biafra på 60-talet. 
Nu blir det strax äntligen fredagens På Spåret – tyvärr blev två resmål spoilade av två kvinnor i bastu igår men man kan inte skälla på brist på spoiler alert på nakna damer man inte känner, så det må vara hänt! 
Hoppas att er helg har varit minst lika magnifik som min ♥️

Peach av Emma Glass

För några veckor sedan skrev både Sincerely Johanna och Bibliotekskatten Annette om Peach på Instagram. Båda verkade ambivalenta till den men samtidigt eniga om att den inte gick att sluta läsa, och jag blev intresserad, på ett lite skräckblandat vis, för jag förstod att det inte var någon rolig eller lättsmält bok. 
 
Och det är det verkligen inte. Jag vet inte ens om jag tycker om den, såhär nästan två veckor efter att jag läste den. Jag lyssnade på den, vilket kanske gjorde den ännu mer märklig. Det var så absurt att sitta på en 16-buss som luktade blöta vinterkläder och lyssna på Peach. 
 
När vi träffar Peach själv är hon på väg hem efter att ha blivit överfallen och våldtagen. Hon blöder och mår fruktansvärt dåligt, men ingen märker något när hon kommer hem. Hon syr ihop sig själv (!) och äter middag med familjen – hennes föräldrar är helt absurda och jag antar att det handlar om någon sorts dissociation som Glass försöker beskriva. Alla i hennes omgivning beskrivs som omänskliga ting, gärna mat. Hennes pojkvän Green är ett träd, själv är hon förstås en persika, hennes lillebror är en Jelly Baby med florsocker på. En lärare är vaniljsås som flyter ut, och hennes förövare är en korv. 
 
Det är en sorts prosalyrik – jag vet inte hur det ser ut på papper, men jag funderar på att läsa om valda delar. Särskilt slutet, för jag vet verkligen inte om jag förstod det rätt. Dock verkar det nog som om jag gjorde det, och då är det så gräsligt hemskt. 
 
Kan jag rekommendera den? Jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte om jag tycker om den eller inte, men det jag vet är att den inte har lämnat mig sedan jag läste klart. Det är antagligen ett gott betyg – men jag tycker att det är så obehagligt att ens tänka på den. Boken finns att köpa här eller här. 
 
När detta inlägg publiceras är jag på väg på läsretreat i Varberg, och hoppas att jag kan få chans att diskutera den där! 

Einsteins nya fru av Liv Strömquist

Liv Strömquist är en av mina idoler. Hon är så otroligt rolig, arg, insiktsfull och vass – det är helt fantastiskt att läsa hennes seriealbum – och, förstås, att lyssna på henne tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli i En varg söker sin pod. 
 
Einsteins nya fru är en omarbetad utgåva av Einsteins fru som kom redan 2008 och som jag skrivit lite kort om här. Det handlar förstås om kvinnor genom historien, om kända män och deras flickvänner och fruar – hur var det egentligen att vara gift med Stalin eller Marx? Och hur kändes det att stå i skuggan bakom Einstein, fast man egentligen var den som kom på en massa bra grejer? 
 
Dessutom träffar vi barnen som är konservativhöger (de gillar kärnfamiljer och traditioner, ni hör ju!) och de naturliga djuren, som givetvis borde bestämma hur vi lever. Det ska ju vara naturligt! 
 
Helt underbart – och jag gillar detta med uppdaterade utgåvor av klassiker, det gör jag. Liv Strömquist är ett geni. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Månadens språk: Middagen av Herman Koch

 

 
 
Jag deltar i utmaningen Månadens språk hos Ugglan och Boken för första gången i år! Jättespännande och jag ser verkligen fram emot det. Somliga språk kommer förstås att bli svårare än andra…! 
 
Först ut i januari var hur som helst holländska, vilket inte var så hemskt svårt att hitta intressanta titlar på. (Vi läser alltså inte på originalspråket, om man inte absolut vill…) Jag har fortfarande ett par stycken som jag vill läsa även om det inte kommer att bli i januari, men den jag landade på var alltså Middagen av Herman Koch. Jag förstod efter att jag hade börjat att den även blivit film med Richard Gere, bland annat. Det kanske vore intressant att se den, för jag tyckte om boken, som är intressant så tillvida att den egentligen utspelar sig under en enda middag. 
 
Bröderna Paul och Serge Lohman möts tillsammans med sina fruar på en fashionabel restaurang i Amsterdam. Serge är en framstående politiker, och Paul roas av hur servispersonalen fjäskar, och hur övriga gäster sneglar på dem. Kanske ska någon våga sig på att be om att få ta en bild? 
 
Samtalet cirkulerar kring trivialiteter – kultur, resor, vardagsliv – men det visar sig snart att anledningen till att de träffas är betydligt allvarligare än bara en trevlig middag. Deras tonårssöner har begått ett gräsligt brott tillsammans, och nu måste man bestämma hur detta ska hanteras. Särskilt som Serge är just en framstående politiker och alltid i blickfånget. 
 
För hur långt ska en förälder gå för att skydda sitt barn, om barnet gjort något fruktansvärt? Samspelet mellan familjemedlemmar – syskon, svägerskor, föräldrar och barn – målas upp på ett fascinerande sätt och boken väcker intressanta frågor hos mig. Är det alltid bäst att vara ärlig? 
 
Jag tycker att Middagen var underhållande, med en definitiv udd av seriositet och etiska dilemman. Paul, som är berättarröst, har humor och skärpa och läsningen flyter på fint. Det var extra kul att läsa något holländskt just nu, när jag ska resa dit hyfsat snart. Det är snart femton år sedan jag var i Amsterdam sist, och det ska bli trevligt att återse denna fantastiska stad. 
 
Boken verkar inte finnas i tryck på svenska just nu, men den finns att köpa här eller här och den finns som e-bok i en app nära dig! 
 
 

Pingvinlektionerna av Tom Michell

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på någon vänster blev februaris tema hos Bokbubblarna något så härligt som pingviner. Fritt att tolka vilt, förstås! Det finns ju till exempel ett bokförlag man kan vända sig till, men vi kom allt på en del titlar också när vi brainstormade. Mazettis Mitt liv som pingvin till exempel, och förstås Pingvinlektionerna av Tom Michell, som funnits bland mina Storytel-titlar länge. Den blev det, för min del, och åh, så glad jag är för det. Jag lyssnade på den på originalspråk i inläsning av fantastiske Bill Nighy, men den finns även som svensk ljudbok i en app nära dig. 
 
Detta är en självbiografisk berättelse, om när Tom Michell som 23-åring fick jobb på en brittisk internatskola i Argentina, under det politiskt turbulenta 70-talet. Under en semesterresa till Uruguay räddar han en oljeindränkt pingvin ifrån en säker död – och efter det vägrar pingvinen att vika ifrån hans sida. Michell har således inget val, annat än att smuggla med sig pingvinen tillbaka till Argentina i en nätkasse. 
 
Pingvinen får namnet Juan Salvador, och blir inte bara en trogen vän till Michell utan även en kär figur på skolan. Vi får följa med när han blir maskot till rugbylaget, bästis med hushållerskan och extralärare i simhallen. Det är helt underbart! Så otroligt charmigt, rart och roligt – och välskrivet, inte minst. Jag var helt betagen under hela lyssningen – en underbar bok! Jag måste rekommendera att du lyssnar på Nighys inspelning, men den finns även att köpa som e-bok här eller här. (Men varför Brombergs valt att sätta ett citat ur Daily Mail på framsidan är ett mysterium…)