Författare: Annzah

2015: 227 – Kärlekens brutala språk av Alicia Erian

Jag högg denna boken på Pocket Shop på Landvetter i söndags. 40% rabatt, mellandagsrea och så vidare. 
 
Och nu inser jag att det kan ha varit Bokhora-Marcus som sålde den till mig. Tänkte det från början men inbillade mig att han bodde någon helt annanstans – men så googlade jag och ja, det var nog så. Starstruck, much? Han var supertrevlig, i alla fall. Sa att alla i personalen hade gillat Kärlekens brutala språk och att det var konstigt att de reade ut den och jag ba’ ”men då får ni ju plats att ta in fler” – begåvat. 
 
Anyway! 
 
Detta är nio noveller om nio tjejer. Likgiltiga, narcissistiska, individuella och på något sätt jäkligt härliga tjejer. Tjejer som är sådana där som man skulle vilja vara ibland. Observera ”ibland” – jag är väl egentligen inte sådan alls, men det verkar så skönt ibland att bara kunna koppla bort allting och göra precis som man vill. 
 
Punkt 24 och 26 i Läs en novell–utmaningen blev avbockade också! Jag gillar ju verkligen noveller – jag är bara dålig på att komma ihåg att jag gör det. Så trevligt format, egentligen – även om jag kan bli lite stressad när snörena inte knyts ihop i slutet. Men det får jag öva på! 
 
Detta var den sista boken jag blev klar med 2015, och det känns som en utmärkt titel att sluta på. 2016:s första bok handlar också om tjejer som gör som de vill – de kommer upp imorgon, kanske. 

2015: 226 – Gossip Girl av Cecily von Ziegesar

Jag har sett typ sex och en halv av de sju säsongerna av Gossip Girl – och jag vet naturligtvis vad som händer i sista avsnittet för let’s face it, jag blev intresserad av serien långt efter att den slutade sändas. Tror jag, i alla fall. 
 
Men – trots det blir jag sugen på att prova att läsa böckerna. Nu har jag läst den första och jag är glad att jag gjorde det, för den var förvånansvärt välskriven. 
 
Det är rätt mycket som inte stämmer överens med TV – men det får man ju vänta sig och acceptera. Och det gör ingenting, även om jag hann bli riktigt arg på Chuck Bass efter bara en liten bit. Jag är ju egentligen ganska förtjust i honom (obs: på ett väldigt oseriöst plan). 
 
Men ja, jag tänker fortsätta att läsa. Man behöver inte koncentrera sig något särskilt och det kan ju vara befriande, och jag tycker att det känns drivet och bra. Denna var 140 sidor eller någonting åt det hållet, så det är inte heller några längre åtaganden att läsa böckerna. 
 
Trevlig bekantskap med von Ziegesar, alltså! 
 
Vill man fördjupa sig vidare finns en kritisk analys av serien och böckerna. E-boken kostar bara 777:- ~ som hittat! 

Bend it like Beckham!

 
På något, mycket underligt, sätt har jag undgått att se Bend it like Beckham under alla dessa år. Nu gjorde jag det och herregud, jag har ju missat något! Den är himla härlig. Och Jonathan Rhys Meyers är vansinnigt fager att se på. 
 
Dessutom behandlas viktiga ämnen – kulturkrockar och sådant är alltid viktigt, men även homofobi, fördomar, ärlighet och vita lögner, och vikten av att stå upp för det man tror på. 
 
Riktigt bra! 🙂 

The Perks of Being a Wallflower – filmen!

 
Ännu en filmatisering av en YA-bok jag läste nyligen och ännu en filmatisering som jag älskade – även om den kanske inte slår boken. Men det är inte långt ifrån.  
 
Jag behöver inte kommentera handlingen, för ja, den följer ju liksom boken. Men jag måste bara säga att jag är så himla imponerad av skådespelarna. Emma Watson känner ju de flesta till – Hermione i Harry Potter – men Ezra Miller som Patrick och Logan Lerman var helt nya för mig. Och så himla bra. 
 
Jag blev faktiskt nästintill trollbunden av filmen – såg den på Netflix och wifi:t på hotellet var inte sådär hundra, blev oerhört frustrerad när den började buffra! 
 
Så. Ja. Så bra. 

2015: 225 – I know what you did last summer av Lois Duncan

Jag lyssnade på Ett Eget Rums försenade Halloweenavsnitt häromveckan, där de pratade om I know what you did last summer av Lois Duncan – ni vet, boken som låg till grund för filmen från 1997. 
 
En ganska lös grund, inser jag nu när jag läst boken…! 
 
Eller ja. Bashistorien är densamma, men filmen är helt annorlunda. Vilket kommenteras av författaren i efterordet till denna utgåva, som hon uppdaterat lite grann sedan originalboken kom ut – färre blå byxdressar och sådär – och nu har ungdomarna mobiltelefoner. Ett smart drag, kan jag tänka mig, om man vill få fler att läsa och kunna identifiera sig med karaktärerna – men samtidigt blir det ju lite underligt. Men jag köper det. 
 
I boken kör ungdomarna nämligen på en liten pojke, snarare än en vuxen man. Och kanske kan man inte göra en Hollywood-blockbuster om vållande till ett barns död? 
 
Och där filmen är en slasherfest är boken… inte alls det. Det är mer fokus på karaktärerna och deras känsloliv än att det ska vara så rakt av ruskigt som möjligt. 
 
Och jag älskar twisten! Jag kommer inte ihåg filmen särskilt bra, det är ju nästan 20 år sedan den kom och kanske åtminstone 16 sedan jag såg den, men jag inbillar mig att twisten inte kan ha genomförts så bra på film? Men upplys mig gärna om jag har fel. 
 
Inser just att Johnny Galecki, ni vet, Leonard från The Big Bang Theory, var med i filmen! Kanske måste jag se den igen… 
 
Boken är i alla fall riktigt bra. Kort och koncis men spännande hela vägen. Om man vill läsa mer om författaren kan jag rekommendera det – hennes dotter blev mördad på ett mycket underligt vis och om man tycker om att sätta sig in i mystiska fall är det ett väldigt intressant ett. 

Nick and Norah’s Infinite Playlist – filmen!

 
Jag läste ju boken om Nick och Norah alldeles nyligen, och passade på att se filmen på min resdag i söndags. Och jag måste säga att detta är en av de få gångerna när filmen överträffar boken – den var så bra! Mycket tack vare skådespelarna förstås – Michael Cera är ett geni och jag blev personligen ganska förälskad i honom. Men allting är bra gjort – biten när Nick och Norah är i hennes pappas studio är genialiskt gjord. 
 
Dessutom – såklart – utmärkt musik! Och: 
 
 
Nick har en IKEA-lampa! 
 
Och: 
 
 

”Not that easy. You don’t know what it’s like to be straight. It’s awful.” 

2015: 224 – Glödens färger av Vibeke Olsson

Som jag har gått och sparat på denna, femte boken om Bricken! Och inte blev jag besviken heller. 
 
Bricken har hunnit bli 40 år gammal nu. Barnen blir större och hennes älskade pappa har hamnat på fattighuset. Som visserligen är mycket bättre nu än förr – nu får de frisk luft och det är högt i tak för att undvika smittor – men ändå. 
 
Hemma sliter hon på med kostkarlar och barnuppfostran – och bykarbetet. Arbetarrörelsen tar en större del i denna bok än i de tidigare, då den mest varit fantastisk och solidarisk. Nu dras alla åt olika håll, och det blir i det närmaste kaos kring strejker och lockouts. 
 
Vi får reda på ännu en kärlekshistoria och ett svek som ägt rum sedan vi senast lämnade Bricken och det gör så ont att läsa om. Hon är både jordnära och naiv på en gång tycker jag. 
 
Och så blir man vansinnig på att hon vägrar att se möjligheter för barnen! Redan i förra boken ville hon inte skicka iväg äldste sonen för att få läsa vidare och det fortsätter så nu också – hon är livrädd för att barnen ska ”bli herrskap”. Och man förstår henne, för hon är ju rädd för det okända – men blir ändå tokig. Det är 1910-tal nu, det är dags att… gå vidare, kanske? 
 
Hur som helst är det så underbart att läsa böckerna, för man är verkligen… med. Man hänger med henne till tvättrännan och när hon kokar soppa eller går med kaffe i bleckhämtaren till bruket. Det är väldigt imponerande att kunna skriva så engagerande. 
 
Hoppas, hoppas att detta inte är sista boken om Bricken! Hon är ju ännu bara fyrtio, hon har just fått ett barnbarn, vi måste veta mer! 

Kulturåret 2015 – en lista från Kulturkollo

Kulturkollo listar 2015 och det vill jag vara med på såklart! Säg en lista jag inte vill vara med på…   

Årets mest oväntade: Det är inte oväntat att jag skulle gilla Mats Strandberg, men det var oväntat att jag skulle falla så pladask för Färjan eftersom jag inte är någon skräckläsare, egentligen. Älskar balansen mellan socialrealism och övernaturligt. Så himla bra. 

Årets klassiker: Måste väl vara Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. 
Årets knock-out: Efterskalv golvade mig totalt. 
Årets kvinnokamp: Titelkaraktären i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart. 
Årets gråtfest: Jag såg filmatiseringen av The Fault in our Stars – då kom det allt en liten tår. Annars gråter jag inte så mycket åt sådant, faktiskt. Eller jo, haha, jag började gråta lite åt finalen av Allt för Sverige häromhelgen, det kanske räknas? 
Årets gapflabb: Oj, de är många. Jag skrattade gott åt Av jord är du kommen av Christina Granbom & Thomas Eriksson. Så härligt urflippad. 
Årets historiska: Jag håller på och läser en biografi för ungdomar över drottning Kristina av Dag Sebastian Ahlander just nu, faktiskt. Julkalendern väckte en massa historiska tankar men just nu hinner jag inte läsa hela Herman Lindqvists gigantiska opus om svensk historia – därför passar detta rätt bra 🙂 
Årets obehagligaste: Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt. 
Årets dystopi: Jag har nog varken läst eller sett något vidare dystopiskt under 2015. Dock har jag försökt läsa Kallocain vid minst två tillfällen, så det blir väl den, då. 
Årets grafiska: Pass! 
Årets nya bekantskap: E. Lockhart – och vilken bekantskap, sedan!  
Årets utmaning: Jag inser att denna frågan antagligen avser något som var utmanande och svårt att konsumera, men jag missförstår med flit och säger alla julutmaningarna 🙂 
Årets tegelsten: Egentligen var Gräspojken av Christer Lundberg kanske ingen tegelsten, men den var för lång. Dock gillade jag den skarpt ändå. 
Årets ögonöppnare: Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt – jag visste innan var jag står vad gäller dödsstraff, men nu vet jag… ännu mer. 
Årets återseende: Trollet och Johanna kanske? 
Årets aldrig mer: Daniel Glattauer. Men vet ni vad? Om uppföljaren landar i min hand kommer jag antagligen att läsa den. 
Årets huvudperson: Frankie Landau-Banks, tror jag. Det finns så många! 
Årets bifigur: Tiny Cooper! 
Årets filmupplevelse: The Diary of a Teenage Girl var såååå bra. 
Årets kulturella höjdpunkt: Bokmässan och Bokmässan, förstås 🙂 
Årets magplask: Jag vet inte. Pass! 
Årets kan-inte-släppa-den: Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan sitter verkligen stenhårt. Nu är det ju inte så länge jag läste den, men jag tänker jättemycket på den. 
Årets skämskudde: På andra sidan Venus av Elisabeth Andersson. Hyllad av många, jag tyckte att den var ruskigt dålig. 
Årets lyckopiller: Alla härliga stunder med fina vänner och bekanta, nya som gamla förstås! 
Årets debut: Min Parisdebut, såklart. 
Årets kyss: Världens viktigaste såklart! Av någon anledning kan man inte söka på min recension, oerhört störigt och jag orkar inte leta manuellt just nu. 
Årets citat: Jag har inte läst boken ännu, men läste ett citat ur Jennifer Nivens All the bright things som verkligen tilltalar mig: ”The thing I realise is, that it’s not what you take, it’s what you leave.” Påminner mig om sista raderna i Beatles The End: ”And in the end, the love you take is equal to the love you make”.   
Årets skandal: Att varken Lisa Bjärbo eller Karolina Ramqvist nominerades till Augustpriset, kanske? 
Årets förlag: Inte en susning. Jag har alldeles nyss börjat hålla koll på förlagen. 
Årets pristagare: Jessica Schiefauer för När hundarna kommer. 
Årets överskattade: Jag vet inte. Det finns ju hypade saker som jag inte har fastnat för (Bron till exempel) – men det handlar mer om min otålighet än något annat. Bron tröttnade jag på för att inledningen var för lång – ni hör ju! 
Årets underskattade: Jag tycker att Burnt har fått oförtjänt kass kritik. 
Årets serie:  Nemi är alltid kul, men jag läste någon annan också nyligen… vem sjutton det nu var. Återkommer! 
Årets scen: Stora Scenen på Stadsteatern har jag besökt två gånger i år och verkligen njutit av. 
Årets konstupplevelse: Jag har inte tagit in så mycket konst, men besöket på Martin Gropius Bau med Siv i måndags var såklart härligt! ETA: Glömde! Akvarellmuseet i Skärhamn! 
Årets TV-serie: Jag har precis börjat titta på Jane the Virgin och tycker att den är kanonbra.
Årets titel: Har inte läst den ännu, men Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en väldigt vacker titel. Tom Malmquist.  
Årets låt: Jag vet inte. Kollade på någon Top40-lista nu och har hört… två. Kanske One last time av Miriam Bryant? Den är riktigt bra! 

2015: 223 – Forever av Judy Blume

Forever är en sådan där ungdomsbok som jag tycker att man har hört talas om sedan… jämt, i andra böcker, tidningar, på TV… ja. Så när jag fick nys om Lib Gen tänkte jag att det kunde vara kul att läsa den. 
 
Och visst var det det. Det är alltid spännande att läsa förbjudna böcker – särskilt för att de får en att inse precis hur ”uptight” det amerikanska censursamhället är. 
 
Forever handlar först och främst om den första riktiga kärleken, och allt däromkring. Alldeles för racy för amerikanska ungdomar, med andra ord. För… det är inte så himla detaljerat eller tokigt som man skulle kunna ha trott, även om det är svåra skämskuddevarningar lite här och var i boken. Ni som har läst känner väl Ralph. 
 
Jag var inte överförtjust i slutet, men jag gillade boken i stort. Och förmodligen är slutet mer realistiskt än det scenario jag hade hoppats på. 
 
Boken skrevs på 70-talet, och det är bra att det finns ett tillägg av författaren om hur saker och ting har förändrats sedan dess. För den kommer att fortsätta läsas – inget snack om saken.