2015: 224 – Glödens färger av Vibeke Olsson

 

Bricken har hunnit bli 40 år gammal nu. Barnen blir större och hennes älskade pappa har hamnat på fattighuset. Som visserligen är mycket bättre nu än förr – nu får de frisk luft och det är högt i tak för att undvika smittor – men ändå. 

 

Hemma sliter hon på med kostkarlar och barnuppfostran – och bykarbetet. Arbetarrörelsen tar en större del i denna bok än i de tidigare, då den mest varit fantastisk och solidarisk. Nu dras alla åt olika håll, och det blir i det närmaste kaos kring strejker och lockouts. 

 

Vi får reda på ännu en kärlekshistoria och ett svek som ägt rum sedan vi senast lämnade Bricken och det gör så ont att läsa om. Hon är både jordnära och naiv på en gång tycker jag. 

 

Och så blir man vansinnig på att hon vägrar att se möjligheter för barnen! Redan i förra boken ville hon inte skicka iväg äldste sonen för att få läsa vidare och det fortsätter så nu också – hon är livrädd för att barnen ska ”bli herrskap”. Och man förstår henne, för hon är ju rädd för det okända – men blir ändå tokig. Det är 1910-tal nu, det är dags att… gå vidare, kanske? 

 

Hur som helst är det så underbart att läsa böckerna, för man är verkligen… med. Man hänger med henne till tvättrännan och när hon kokar soppa eller går med kaffe i bleckhämtaren till bruket. Det är väldigt imponerande att kunna skriva så engagerande. 

 

Hoppas, hoppas att detta inte är sista boken om Bricken! Hon är ju ännu bara fyrtio, hon har just fått ett barnbarn, vi måste veta mer!