Kategori: Amerikanskt

Föreningen Textival anordnar tillsammans med Göteborgs Universitet och Göteborgs Litteraturhus en serie litteraturföreläsningar, som ingår i en litteraturkurs just på universitetet och som efterföljs av seminarium, men föreläsningen är öppen för allmänheten och för några veckor sedan var det dags för Onkel Toms stuga. Jag har läst utdrag, förstås, i kurser i amerikansk litteratur, men av någon anledning varit ganska osugen på att ta mig an boken.

 

Nu blev det ändå så att jag plockade upp den kvällen innan föreläsningen hölls, och läste faktiskt halva innan det var dags. Det är alltså ingen särskilt tung roman (rent textmässigt), och jag är väldigt glad att jag gjorde det för det är en klassiker som jag gärna tipsar andra om nu. 

 

Enligt legenden träffade författarinnan Harriet Beecher Stowe president Abraham Lincoln vid ett besök i Vita Huset en gång, och han sa något i stil med ”So you’re the little lady who started this great war” – om amerikanske inbördeskriget, förstås, och om avskaffningen av slaveri och slavhandel. Och det är kring detta som Beecher Stowes berättelse rör sig. Vi träfar Onkel Tom för första gången när han tjänar hos en hyfsat bra familj, som dock kommit i ekonomiskt trångmål och hans husbonde tvingas sälja honom och ett barn till en annan plantageägare. Samtidigt rymmer en kvinnlig slav från samma plantage, och vi får följa hennes berättelse, samt Toms, och diverse andra personer ur olika samhällsskikt. 

 

Min utgåva har försvenskat alla namn, vilket blir lite konstigt (Henrik för Henry, Kloe för Chloe osv.) – men lite charmigt också, för det var förstås så man gjorde förr. Till och med böckerna om Sweet Valley High har ju försvenskat namnet Elizabeth till Elisabeth, och det var ju på 90-talet! Denna kom ut i Sverige för första gången 1853, vilket var snabbt marscherat på den tiden – den publicerades i USA 1852. 

 

Det är hemskt och sorgligt, förstås, men väldigt nyttigt för oss här i Sverige att få lite fördjupning i amerikansk historia, tror jag! Jag kunde inte mer än absolut nödvändigt när jag slutade gymnasiet – det är tack vare de där kurserna i amerikansk litteratur och amerikanskt drama jag har en del på fötterna. Detta var otroligt lärorik läsning, och visst är det tufft men samtidigt underhållande och ganska spännande. Missa inte denna, om du inte har läst den är den väl värd din tid. 

 

Boken finns att köpa här eller här. Dock verkar den inte finnas att få tag på i fysisk form särskilt enkelt, men kika på bibblan eller Bokbörsen! 

På vårt bokbingo på forumet där jag hänger finns en ruta för böcker som kommer på bio (eller som annan film, antar jag) under 2019. Jag hittade en lista på Goodreads där Five feet apart fanns med, och den råkade finnas som ljudbok på Storytel precis när jag behövde en ny bussbok, så jag bestämde mig för denna. Omslaget spelade in, det måste jag säga. Så otroligt vackert – och det har en betydelse för boken också. 

 

Boken säljs in som passande för den som gillade Förr eller senare exploderar jag – och visst finns det gemensamma beröringspunkter, främst då att båda huvudpersonerna är svårt sjuka ungdomar. 

 

Stella har cystisk fibros (och tungt kontrollbehov) och har bott på sjukhus av och till hela livet. När hon hamnar på sjukhus denna gången har hon egentligen inte alls tid att vara sjuk – hon tycker att hon behöver ta hand om sina föräldrar, som nyligen har separerat. Hon ber dem inte ens om hjälp för att ta sig till sjukhuset, utan fixar en Uber och tar sig dit själv. På sjukhuset finns personalen som har känt henne sedan hon var liten, och just denna gång finns även bäste vännen Poe inlagd. De har följt varandra genom sjukdomen sedan de var små, och nu börjar det bli kritiskt för Poe – han är från Colombia och hans föräldrar har blivit utvisade, men han får vara kvar i USA tills han fyller 18 eftersom han får livsviktig vård. Artonårsdagen närmar sig med stormsteg, och han vet inte vad han ska göra. 

 

En annan som räknar ner till 18-årsdagen är Will – men av andra anledningar. När han blir 18 får han lov att bestämma själv över sin vård och han är så trött, så trött på alla rutiner, mediciner och återfall – han har också cystisk fibros, men har dessutom åkt på en ytterligare infektion som gör att han petats från transplantationslistan. 

 

CF-patienter får inte komma varandra närmare än sex fot – 180 centimeter, ungefär. Smittar de varandra med infektioner kan det vara totalkört, för man får som sagt inte lov att få nya lungor om man inte håller sig så frisk som det går. 

 

Stella och Will träffas, naturligtvis, och fattar tycke för varandra, sina gigantiska olikheter till trots. Kan det funka att komma lite, lite närmare varandra? Fem fot, till exempel? 

 

Det är en fin berättelse, och jag tyckte om att lyssna på den – även om jag blir lite galen på huvudpersonerna. De berättar varsitt kapitel och ibland vill man bara ta den ena och slå den andra med. Men det finns humor i allt mörker och det behövs, annars vore det outhärdligt. Det är inte bara sjukdomen som är tragisk i boken, jag fastnar egentligen ännu mer för ett annat öde. Jag tror att detta kan bli en riktig dundersuccé och hoppas att filmatiseringen blir fin. 

 

En fråga dock, som någon kanske kan svara på – flera gånger under berättelsens gång berättas det om parfymer som personalen på lungavdelningen har på sig. Är det inte ganska jättekonstigt att personal på en sådan vårdinrättning har parfym på sig? Annars gillade jag att jag lärde mig mycket om cystisk fibros av boken. Jag har jobbat tillsammans med en kille som har cf, som blev tillsagd som ganska ung att han inte skulle se sin tjugoårsdag. När vi började jobba ihop var han 22 och nu är han 36, så det verkar ju funka ändå… 🙂 

 

Boken finns att köpa här eller här – jag antar att den kommer att komma på svenska framöver, det känns absolut som något för den svenska marknaden. 

 

Första föreställningen jag såg på Filmfestivalen var Un Amour Impossible, eller En omöjlig kärlek, på Chalmers. En fransk dramafilm som är alldeles fantastisk. Gräsligt hemsk, men ett riktigt mästerverk. Och så väldigt fransk! Underbart. 

 

 

I lördags var vi på Bergakungen och såg Sune vs. Sune. Sune har varit med mig i närmare trettio år och det är ju otroligt kul att det håller, för det gör det! Jag har förstått att böckerna har blivit lite mer anpassade till tidens anda, och det är ju skönt, för de var väl inte så fräscha förr. Och tänk hur många inkarnationer av familjen Andersson vi sett – från tecknade pappersdockor till Peter Haber som Rudolf, via Morgan Alling, och nu Fredrik Hallgren. Och fantastiska Sissela Benn som mamma Karin! Detta var en otroligt rolig film, men även tänkvärd för vuxna, vad gäller saker såsom avundsjuka och god kommunikation 😉 

 

 

Vi skulle läsa valfritt övernaturligt till Bokbubblarna till förra träffen. Övernaturligt, sci-fi och fantastik är ju inte mina starkaste grenar, men många vänner har läst och gillat Caraval, jag påmindes om Nattens cirkus av omslaget och tänkte att tja, det kanske funkar! 

 

Det gjorde det inte. Verkligen inte. Jag började med att läsa pappersboken, sedan e-bok och sedan lyssnade jag på inläsningen av Julia Dufvenius. Det skulle jag förstås inte ha gjort, eftersom jag inte gillar hennes inläsningar i de bästa fall – här blev det närmast pornografiskt. Beskrivningen av ”heta, våta tårar” fick mig att vilja slänga mobilen i kanalen från Viktoriabron. 

 

Jag kämpar ju med fantastik i de bästa fall, och här är den även uppblandad med någon sorts förutsägbar romance – nej, det går inte. En stor del av anledningen till att jag inte står ut är ju för att jag inte förstår vad det hela går ut på. Det är någon sorts spel, någon sorts lajv, kanske, som styrs av en elaking. 

 

Jag gav den två stjärnor på Goodreads för att det fanns et bra visdomsord ganska tidigt i berättelsen, om att inte gnälla över saker man inte har utan istället glädjas åt det man har. Det är väl något vi borde minnas, inte sant? 

 

Jag var lite upprörd över att behöva berätta om en bok jag verkligen inte tyckte om på cirkelträffen – men som tur var fick En förbannad podd mig på andra tankar och jag hann lyssna på en annan bok som jag älskade! Mer om den inom kort. 

 

Boken finns att köpa här eller här. Det är första delen i en serie. 

Är detta årets bästa bok, tro? Den ligger i alla fall högt i rankningen. Vilken oerhörd läsupplevelse!

 

Läs mer hos: enligt O, Tvåtusen boktankar, Tickmicks bokblogg 

 

Boken finns att köpa (på svenska) här eller här – på engelska finns den i flera olika utgåvor på båda sidorna. 

 

Som alltid när jag får syn på något jag inte läst av en författare jag älskar hugger jag det. Nu handlade det om Älvstrandens Biblioteks hylla för engelska YA-böcker och David Levithan. 

 

Jag blev förälskad i förordet, då jag blir hemskt glad varje gång Levithan (eller någon annan, för den delen) citerar något av de mer obskyra banden jag älskar. I detta fall – Magnetic Fields, och en av de första låtarna av dem jag hörde, Nothing matters when we’re dancing. Nåja – de är inte så obskyra egentligen, men de flesta jag pratar om dem med ser mycket förvirrade ut. 

 

Denna kom ut 2005, långt innan Levithans otroliga succéer, och jag tycker alltid att det är kul med äldre alster från stora favoriter. Tyvärr blev jag inte så himla imponerad här. 

 

Två bröder, en i tonåren och en i början av sin karriär i reklambranschen, kuppas ihop på en semester till Italien av sina rika föräldrar. Skildringarna av Italien är fantastiska och jag blir hemskt sugen på att resa dit – men det har jag ju varit förr, så att säga. Annars är det mycket ältande, lite syskontjafs som jag inte förstår eftersom jag inte har några, och någon sorts försonande ängel som dyker upp i kvinnogestalt. 

 

Jag gillar att få känslan att att verkligen vilja slå mig ner i soffan eller gå och lägga mig med en bok – denna ville jag mest bara bli kvitt. Tråkigt! Men jag vet ju, tack och lov, att Levithan blev bättre med åren! 

 

 

Jag måste ju bli bättre på film, det etablerade vi redan igår – och igår eftermiddag när det var regnigt och tråkigt bestämde jag mig för att ta första filmen som låg i mappen på datorn – som råkade vara Lena Dunhams Tiny Furniture. (Det är naturligtvis inte logiskt, men den hade en massa siffror först i filnamnet.) 

 

Det är svårt att inte tänka sig filmen som att ha någon sorts… koppling till Girls. Dunham, självklart, men även principen – hennes rollfigur kommer till New York efter att ha gått på college i Ohio, osäker på vad hon ska göra med sitt liv och med liten lust att verkligen ta tag i det själv. Ray och Jessa (skådespelarna då) är med, vilket inte ”hjälper” när man försöker koppla bort det. Och jag kan förstå varför vissa kritiker kallar det för en sorts prequel till Girls också, men det är en film i sin egen rätt. 

 

Och den är så snygg! Långa tagningar – man blir väldigt medryckt. Härliga miljöer, såklart – lägenheten är familjen Dunhams egen och det är Lenas mamma och syster som spelar just Auras mamma och syster. Det finns skäl att tänka att det är en väldigt självbiografisk film – det är mycket som stämmer! 

En perfekt film för en regnig söndagseftermiddag, alltså. Jag tyckte jättemycket om den. 

 

Andrew bor i LA och försöker hanka sig fram som skådespelare samtidigt som han jobbar på en vietnamesisk restaurang med förfärlig eyeliner som del av klädkoden för personalen. Han får ett samtal från sin pappa som han inte träffat på nio år, som informerar honom om att hans mamma har drunknat i badkaret hemma i Newark, New Jersey, och han måste komma hem för första gången på ett decennium. Ja, han äter en massa mer eller mindre lämpliga piller också. 

 

Hans pappa – och tillika psykiater – ordnar ett läkarbesök åt Andrew efter att han berättar om sina hemska episoder med huvudvärk, och i väntrummet hos doktorn träffar han Sam, en patologisk lögnare som trots allt har ett hjärta av guld. Hon lirkar ut honom ur det katatoniska tillståndet han befunnit sig i i mer eller mindre hela sitt liv på grund av litiumtabletterna hans far ordinerat, och ja. På den vägen är det. 

 

Det är en underbar film. Så varm, rolig och rörande. Jag är glad att Laura fick mig på rätt tankar så att jag äntligen såg den, för den är sannerligen sevärd. Jag har bara sett Zach Braff i Scrubs förut – och jag har inte ens sett så många avsnitt av Scrubs – men han är verkligen bra. Det är han som har regisserat också. 

 

Två tummar upp, alltså! Och en varm rekommendation. Natalie Portman är också en riktig pärla. 

 

(Och det är roligt att det är Bilbo (Ian Holm) som spelar Andrews pappa!) 

 

Nu är Girls näst sista säsong slut! Och ÅH, vad bra sista avsnittet var. Hela säsongen har varit väldigt bra, även om det har funnits mycket att reta sig på, men detta sista var ju helt fantastiskt. (Bilden ovan är från första avsnittet av säsongen, för övrigt, så säsongen avslutas ingalunda med bröllop!) 

 

SÅ genomtänkt och SÅ väl utfört. Det känns hemskt tråkigt att det bara blir en omgång till, men all things must pass, och så vidare. Älskar Girls! Perfekt avslutning på en helt underbar lördag 🙂 Mer om den saken imorgon, när jag lyckas föra över alla foton via min icke-godkända sladd…! 

 

Jag passade på att se Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood i lördags när jag råkade ha en ograverad eftermiddag (hur skönt?!). Jag älskar böckerna och jag tyckte riktigt bra om filmen! Blev särskilt förtjust när jag upptäckte att Maggie Smith, av alla brittiska personer, spelade Caro! Böckerna och filmen utspelar ju sig främst i Louisiana, så jag hade inte väntat mig att se henne där. Men hon är naturligtvis ljuvlig, som alltid. 

 

Och filmen var bra! De har ändrat i strukturen lite grann, men det gjorde ingenting. Det var faktiskt ett ganska roligt grepp att tanterna kidnappade Sidda och flög henne första klass till Louisiana istället för att bara skicka boken. 

 

Så, se den, för all del! Och läs böckerna också. Före eller efter spelar nog egentligen ingen roll 🙂