Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Emma Hamberg gör mig aldrig besviken – hon är en av få författare som jag alltid våga ha höga förväntningar på, för hon levererar alltid. Je m’appelle Agneta var alltså inget undantag. Den fick mig dessutom att få tillbaka lyssningslusten, som flytt mig de senaste månaderna. Rätt skönt, särskilt så här års. (Och i och med att väldigt mycket släpps som ljudbok flera månader innan e-boken denna vår, av någon anledning.)

Agneta är snart femtio år, lever tillsammans med hälsofreaket Magnus som vill äta kall gröt och cykla jättefort i blanka tights. Själv gömmer hon ost bakom tvättmaskinen och drömmer om något helt annat. Barnen är utflugna och större delen av kontakten med dem sker via Swish och jobbet på Trafikkontoret är själadödande tråkigt.

En dag får hon syn på en annons i tidningen: ”Äldre pojke behöver hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike.”

Något far i Agneta, hon svarar på annonsen och efter en del tvekan står hon snart på torget i Saint Carelle, redo för sitt au pair-jobb. Hon kan ju alltid åka hem, om det inte blir bra! Bra blir det – men inte alls som hon tänkt sig. Den äldre pojken är 80+, svensk men sedan många många år boende i Frankrike, men på väg in i demensen vill han bara tala svenska. Agneta och Einar, som den äldre pojken heter, får till slut en fantastiskt fin relation. De dansar på nätterna och Einar berättar om sitt liv, om sonen han tvingades lämna i Stockholm för längesedan, och som han nu varje fredag hoppas ska dyka upp på baren.

Det är en berättelse full av mat, dryck, dofter, äventyr, värme, kärlek, lila underkläder och frankofili. Rackarns, vad jag längtar efter att få resa till Frankrike igen!

Boken finns att köpa här, men om du gillar att lyssna på böcker är denna ypperligt inläst av författaren själv. En underbart fin berättelse.