Etikett: Svenskt

Många gånger i regn av Jack Hildén

Jag läste God och opåverkad av Jack Hildén för ett par år sedan och upplevde att jag inte riktigt förstod vad författaren ville med boken. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, konst behöver kanske inte alltid ha en strävan, men jag känner precis likadant med Många gånger i regn.

Premissen är tydlig och väcker känslor. Mikaela vet att hennes bror Victor kommer att dö, men inte när eller hur. Men han kommer att dö för att han vill dö, efter att ha levt hela sitt liv med psykisk ohälsa. Han vill inte vara med och bli vuxen vid sidan av kompisgänget – Mikaela, Tom, Siri och Edwin. Ett gäng hyfsat privilegierade stockholmare i slutet av tjugoårsåldern, med goda förutsättningar för ett gott liv men med en hel rad misslyckanden på vägen.

De festar mest, tycks det mig. Festar och byter partners, åker på festival, träffar någon ny utanför kompisgänget men återvänder till det mindre gruppen. Jag är inte speciellt road av att läsa fest- och supar- och knarkarskildringar och kanske ännu mindre intresserad när det är ett ganska bortskämt Stureplan-gäng som ägnar sig åt det. Karaktärerna är vilsna och vet inte vart de är på väg och det tycks inte romanen heller veta. Victors berättelse är, om än fruktansvärt tragisk, den mest intressanta – men hans röst hörs alldeles för lite.

Det finns passager där Hildéns formuleringar och språk verkligen får blänka till – en sen natt på ett utomhusbad, och ett ödesdigert besök på Bokmässan, till exempel. Han är definitivt en duktig författare, men jag känner att det går förlorat i Många gånger i regn. Kanske för att jag saknar igenkänning och är långt förbi nätter på klubbar och festivaler där man måste campa, kanske för att berättelsen inte fångar mig. För visst är det välskrivet och intressant disponerat – men det flyger inte.

Orca – en film helt rätt i tiden (Viaplay, 2020)

Josephine Bornebusch skrev manus till Orca tillsammans med Gunnar Järvstad, på tre veckor som en ilsken reaktion på Coronapandemin som satt stopp för inspelningen av en tv-serie hon skulle ha gjort tillsammans med Jonas Karlsson. Filmen spelades in på tolv dagar. Man kan undra om något som kommit ihop under så kort tid verkligen kan bli så bra, men det är det – definitivt en av de bästa filmer jag sett i år.

I Orca befinner sig ingen i samma rum som någon annan med ett par få undantag. Nästan hela handlingen utspelar sig på Facetime eller Zoom (eller liknande) – i samtal mellan vänner, mellan agent och klient, psykolog och patient, en döende mor och hennes söner – till och med far och dotter som sitter i samma hus. Alla karaktärer har någon form av koppling till varandra, även om man inte alltid förstår hur förrän en bit in, och det är så skickligt sammanflätat och smart.

Somligt är jätteroligt, somligt obeskrivligt sorgligt, men det som genomsyrar hela filmen för de flesta av oss just nu lär vara igenkänning. Vi har alla tagit oss an denna kris på olika sätt, och det gäller förstås även karaktärerna. Somliga är vana att arbeta hemifrån och är ganska nöjda med tillvaron, somliga tycker att det är jättejobbigt att inte få sin vanliga sociala input – särskilt den som bor ensam.

Inkännande och observant och helt rätt i tiden, med lysande skådespelarinsatser från bl.a Bornebusch själv, Erik Johansson, Johan Rheborg, Tova Magnusson, Marie Göranzon och ett helt gäng till. Missa inte denna, som finns att se på Viaplay.

Här finns en fin artikel om arbetet kring filmen och Bornebuschs egna tankar.

En oönskad julklapp av Sara Molin

Jul-feelgood, alltså? Inte riktigt vad jag brukar söka mig till – fast förra året fick jag någon sorts flipp och läste flera stycken. I år är jag mindre sugen, åtminstone hittills – men Sara Molins förra roman, Som en öppen bok, var både smart, originell och rolig så jag kunde inte låta bli att prova på En oönskad julklapp. Och det är jag glad för! Den är nämligen också både smart och rolig med allvarliga undertoner.

Diana är sjuksköterska, och har arbetat i Östafrika i flera år, som volontär på olika sjukhus. En diametral skillnad till att vikariera på akutmottagning på ett sjukhus i Stockholm, som hon ska göra i år då hon inte kunnat med att säga nej till sin mammas inbjudan till barndomshemmet i Sollentuna över jul för tredje året i rad. Och på akuten kan hon tjäna bra med pengar innan hon återvänder till ett nytt uppdrag i Kenya i januari.

Det blir inte riktigt som hon tänkt sig när hon kommer hem. Trots att hon försöker hålla låg profil blir flera arbetskamrater viktiga inslag i hennes liv (Gunnel och Blaze är ljuvliga karaktärer) och hon får reda på något om sin pappa, som hon alltid trott dog i kriget i forna Jugoslavien när hon var liten. Det visar sig nämligen att han lever, och att Diana har en halvsyster och en systerson som bor alldeles i närheten. Men hon vill inte riktigt ge sig tillkänna – åtminstone inte på en gång…

Dessutom pockar kärleken på hennes uppmärksamhet – och det hade hon verkligen inga planer på. Just den biten tar inte över resten av berättelsen dock, vilket jag tycker är skönt. Det spårar liksom inte ur in en romance, utan fortsätter att vara en smart relationsroman. Inslagen från akutmottagningen är trovärdiga och ibland hjärtskärande och det ger en extra genuinitet till handlingen.

Vissa bitar är otroliga humoristiska och jag fick skratta försiktigt för att inte väcka min man när jag läste om APT:er på sjukhuset, arbetet med värdeord går inte att sätta ett pris på. I min bransch har man inte uttalade APT:er, men något liknande förekommer absolut och jag är glad att mina chefer inte är som chefen i boken – även om hon, liksom vissa andra mindre trevliga karaktärer, visar sig ha försonande drag. För det är ju faktiskt jul. Och feelgood! Och jag gillar det skarpt.

Nio liv (Jana Berzelius, #6) av Emelie Schepp

Emelie Schepps senaste bok om Jana Berzelius, nummer sex i serien, är verkligen högaktuell. Här finns sociala medier och livesändningar på YouTube, och gängkriminaliteten spelar en stor roll. Det känns fräscht och i tiden.

Något som börjar kännas mindre fräscht och nytt är Jana Berzelius bakgrund – det börjar bli lite tjatigt. I de första böckerna kändes det spännande och nytänkande men nu i sjätte boken hade jag gärna varit utan åtminstone delar av det – det blir så hårdkokt och hindrar karaktärsutvecklingen. Naturligtvis är delar av hennes bakgrund relevanta, i hennes fysik och knepen hon kan, men den där Danilo kan gärna få ramla ner i något hisschakt eller något snart för jag tycker inte längre att han tillför något i berättelserna, utom möjligen frustration.

Nåväl. Gängkriminalitet och sociala medier var det. På kort tid mördas fyra medlemmar av ett kriminellt nätverk och när berättelsen börjar sprids en film på YouTube av en ung man med en sprängladdning kopplad på kroppen. Polisen lyckas identifiera platsen, men hinner inte fram i tid. Det blir den kantiga polisinspektören Mia Bolanders jobb att tillsammans med sin nya kollega Patrik Wiking reda ut vad som hänt och vem eller vilka som är skyldiga, men golare får inga polare och det verkar omöjligt att få reda på sanningen.

Jana kopplas in i sin roll som åklagare, och upptäcker (förstås) att det finns en koppling till henne själv i fallet. Men denna gången vill hon absolut inte att sanningen ska komma fram – den måste döljas till varje pris.

Det är stundvis ganska spännande och väcker lite tankar om det här med pengatvätt och knarklaboratorium som ju faktiskt kan finnas på de ställen där man minst anar det. Och jag vill gärna fortsätta läsa om Jana, hon är en cool karaktär – men jag tycker att hon måste få gå vidare nu. Kanske gör hon det, efter denna berättelse. Jag hoppas det.

Bärarna av Jessica Schiefauer

För drygt tre år sedan lyssnade jag på Jessica Schiefauer när hon läste ur sin novell Vomb på Göteborgs Romanfestival. Novellen publicerades senare i en samling, och jag har skrivit om den här. Bärarna är, så vitt jag kan förstå, en utveckling på denna idé.

Vi befinner oss i en värld där en smitta härjat i över ett sekel, och där männen är de enda som bär på smittan. Kvinnorna är bärare – männen spridare. Därför lever män och kvinnor helt åtskilda – männen i en sorts karantän, kvinnorna styr samhället. Resurserna som finns är skrala men delas systerligt mellan alla som behöver.

Nikki och Simone lever tillsammans, och Nikki blir förvånad när Simone berättar att hon så gärna vill få bära ett barn. Det har aldrig varit aktuellt förut, men Nikki vill förstås uppfylla hennes önskan – men det blir inte lätt. Sakta glider utopin över i dystopi, där männen förföljs av fördomar och fruktan. När Nikki får en insikt om sin situation flyr hon sitt samhälle och upptäcker något som hon aldrig trodde var möjligt.

Det är spännande och fascinerande läsning, och framför allt sätter det igång tankarna kring separatism och stereotyper. Varför vill somliga egentligen leva åtskilt från andra – kanske med en annan hudfärg eller religion – och varifrån kommer fördomar och generaliseringar? Schiefauer skriver mycket bra, hennes värld är otroligt väl uppbyggd och trovärdig. Det är något som saknas för mig, jag kan inte riktigt sätta fingret på det – men jag hoppas att det kommer ännu en berättelse om vad som hände sedan, det skulle nog knyta ihop det hela för mig.

De kapabla av Klas Ekman

Jag såg hur De kapabla hyllades av diverse personer vars omdöme brukar överensstämma med mitt på Twitter och var just då sugen på en riktigt bra thriller – sagt och gjort. Tyvärr fick jag inte alls det jag önskade mig, vilket troligtvis beror på mig själv. Den lirade verkligen inte med mig – tyvärr.

En bladvändare är det dock – även om jag tyckte att varenda karaktär var gräslig (utom hunden och en tonårstjej) och att alla val de gjorde var idiotiska så var jag tvungen att få reda på vart sjutton detta skulle leda. In i kaoset, kan jag säga utan att vara alltför avslöjande. Det påminde mig lite om slutet i Hypnotisören av Lars Kepler, där jag till slut inte visste om jag skulle skratta eller gråta, det var en sådan total röra.

Nåväl. Johan och Anna har ett vänsterprassel på gång och möts på ett hotell för att… vänslas. På väg därifrån kör de ihjäl en man och frågar sig om de borde ringa polisen eller gömma kroppen i skogen. Eftersom jag nämnde idiotiska val i förra stycket kan ni ju gissa vad de väljer. Och så är spiralen igång.

Det är intressant att utforska vad människan är kapabel till i en pressad situation, det är det. Och Ekman skriver bra, det säger jag inget om. Jag tycker bara att det blir alldeles för mycket av allt, och det håller inte – för mig – i längden.

Kalla, vita vinternätter (Cilla Storm, #3) av Christoffer Holst

Christoffer Holsts serie om Cilla Storm är verkligen trevlig läsning, i den utsträckning man kan säga att berättelser om mord är trevliga. Just morden är förstås varken mysiga eller trevliga, men allt runt omkring är det. Mysigt utan att vara perfekt, kanske man kan säga.

Cillas vänner Zacke och Jonathan har köpt en stuga i Idre fjäll, och bjuder med henne dit, för att få lite julstämning och gemyt. Stockholm slaskar och Cilla borde egentligen stanna hemma och jobba, men hon har drabbats av skrivkramp och miljöombyte kanske är precis vad hon behöver. Kompisen Rosie hänger på och saken är biff.

Redan första dagen kommer mordet – en ung man hittas död på skidanläggningen. Cilla och Rosie börjar rota i fallet, som leder dem till ett ökänt hus på orten där en välbärgad familj bor. Och det blir ganska spännande på sina ställen!

Jag gillar ändå mest att läsa om vännerna, deras relationer sinsemellan och deras rappa och roliga dialog. Holst har ett väldigt driv och flyt i språket, det känns äkta och blir väldigt lättläst utan att på något vis vara banalt. Dessutom har han humor! Min absoluta favorit av honom är Mitt hjärta går på, men Cilla Storm-serien ligger mig också varmt om hjärtat. Bra!

Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.

Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul

Stoppa pressarna! Den moderna svenska arbetarromanen är här. Otrolig debut av Wanda Bendjelloul, jag blev helt såld.

Den unga kvinnan som är vår berättare jobbar på hamburgerrestaurang i City för att spara ihop till sitt körkort, men bor i Enskededalen med sin polska mamma, som gillar att gå på visningar av tjusiga lägenheter hon aldrig skulle ha råd med. På restaurangen får hon brännmärken av fritösen som gör att folk tror att hon skadar sig själv, hon lär sig hur man känner exakt rätt mängd isbergssallad i handen och när hon väl får börja jobba i kassan lär hon sig hur man smyger undan en sedel eller två.

I Dalen är det till synes bara järnvägsspåret som skiljer förorten från de fina villaområdena i Gamla Enskede, men de faktiska skillnaderna mellan de rika tjejerna med sina Gucciväskor och Dalentjejerna med sina polyesterklänningar från H&M-rean är avgrundsdjupa. Men Dalenglittret är streetsmarta, de ger sig ut i natten med höga förväntningar men det blir aldrig riktigt så glammigt som de hoppas.

Så kommer döden till familjen. Den unga kvinnans kusin dör i en arbetsplatsolycka i Polen, och det blir vår berättares uppgift att resa dit för att gå på begravningen och representera familjen. Det är underbart att få möta den polska mormodern, men här är klasskillnaderna och skillnaderna mellan könen något helt annat än hemma i Stockholm, vilket vi får erfara på ett smärtsamt vis.

Det är väldigt rappt och ofta roligt skrivet, men som Anna skriver så sätter man ofta skrattet i halsen. Rakt, nyanserat och skarpt som bara den.

Ju mer jag ser dig av Louise Boije af Gennäs

Det var dags att läsa en gammal favorit för vårt höstbokbingo. Vanligtvis väljer jag något lite nätt och lätt, men jag har varit sugen på att läsa om Louise Boije af Gennäs äldre böcker ett tag och det fick bli denna, som var en stor favorit för mig i tjugoårsåldern.

Det handlar om fyra kvinnor som börjar närma sig trettio. Lizzie, som är gift med Frank och väntar sitt första barn. Catta, som har en komplicerad relation till sin far och till sin gifte älskare Charlie. Gunvor, som flyttat från familjens gods till en egen lägenhet på Södermalm med ett alldeles eget himmelsblått rum men utan en hjärtevän. Och Stella, som driver egen second hand-butik och bor ihop med den mycket yngre och destruktive Benjamin.

De lärde känna varandra på Lundsberg, där de alla hamnade av olika anledningar och blev oväntade bästa vänner, bildade skolans första tjejband och rökte gömda Prince och skrattade och grät tillsammans. Nu har de delvis glidit isär, men träffas då och då och ett av dessa tillfällen är på Cattas födelsedag där de efter några glas champagne och en rejäl bastu beslutar sig för att det är dags att starta upp bandet igen. Men kommer det att fungera, när deras livssituationer är så olika jämfört med då?

Vid sidan av storyn om bandet finns allas separata liv. Lizzie vet inte längre vem hon är, när hon nu förväntas vara mamma och fru. Catta kämpar med det konstanta bekymret att ha en gift älskare, men hittar plötsligt Stefan som verkar vara den perfekta mannen för henne. Eller? Gunvor sliter på jobbet som ekonom, känner sig malplacerad överallt förutom när hon är hemma på landet med brorsan Claes. Och Stella, med sina ätstörningar och allmänt destruktiva livsstil, har även en alkoholiserad åldrande mamma att ta hand om, vare sig hon vill eller inte.

En annan viktig karaktär i boken är Stockholm. Jag är inte så väldigt bekant med huvudstaden även om jag förstås varit där ett tiotal gånger, kanske, och jag älskar beskrivningarna av miljöerna – det är så härligt. Musiken spelar också en stor roll, och citaten som valts ut för att inleda varje kapitel är mycket välfunna.

Överhuvudtaget är boken välfunnen och välformulerad. Den är lång, men jag upplever inte att den är babblig – även om inte allt känns lika fantastiskt som det var när jag läste den för första gången, för sisådär femton år sedan. Men mysigt är det, och varmt och fint om vänskap och om hur livet förändras men somligt består. Och om att göra svåra val och fatta beslut som man inte vill, för att det är det som måste ske.