Etikett: Svenskt

Mästerdetektiven Blomkvist x 3 av Astrid Lindgren

I julas såg jag av en allmän slump och/eller tristess filmen baserad på Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt från 1996, med Claes Malmberg som konstapel Björk, Leif Andrée som Eva-Lottas pappa och Ulla Skoog som Sixtens moster Ada. Bland andra! Det var en mysig film, då den är en sorts fusion mellan femtiotal och nittiotal – vissa bilar har gamla registreringsskyltar och barnens kläder talar för femtiotal, medan det vajar EU-flaggor över Lillköping och det finns både mountainbikes och moderna telefoner. Kul grej!

Hur som helst så mindes jag förstås min barndoms fascination vid Kalle Blomkvist-böckerna, som jag nog faktiskt tycker är de bästa Astrid Lindgren skrev (tillsammans med Rasmus, Pontus och Toker, som jag ska läsa i dagarna). Det är läskigt på riktigt, med mord och lik och hot och arsenik (vilket rim va), kidnappningar och reverser och procentare och allt möjligt farligt – det känns på något vis modernt med tanke på att första boken kom ut sent fyrtiotal. Nog för att det säkert fanns dramatiska berättelser i B. Wahlströms Pojkböcker med gröna ryggar också, men det vet jag väldigt lite om.

Blomkvistböckerna är dessutom väldigt roliga. Formuleringarna är knivskarpa, ungdomarna är alldeles lagom tykna och jag får en chans och anledning att slipa lite på mitt rövarspråk. Böckerna kom ut på nytt i vackra utgåvor på Rabén och Sjögren 2003 och i Kalle Blomkvist och Rasmus är det Kerstin Thorvall som har illustrerat. Extra kul!

Böckerna – Mästerdetektiven Blomkvist, Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt och Kalle Blomkvist och Rasmus finns att köpa på respektive länk.

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist som person och författare har funnits i mitt medvetande länge, men när jag reflekterar närmare har jag nog faktiskt bara läst en bok av honom – Låt den rätte komma in. Jag trodde att det var en till, men kan inte komma på vilken det skulle vara, så jag är väl ute och cyklar.

Anledningen till att jag inte fortsatt är väl för att jag har så svårt för det övernaturliga. Det blir sällan så bra, tycker jag, och jag är heller inte förtjust i skräck – så jag har valt bort Ajvide Lindqvist mer eller mindre medvetet. Vänligheten är dock inte en skräckroman i den bemärkelsen och när ”alla” läste den det senaste bestämde jag mig för att göra det också.

En höstmorgon 2018 står en klargul container på kajen i Norrtäljes hamn. Ingen vet vem som ställt den där, och ingen kan riktigt bestämma sig för vems ansvaret att öppna den är. Så den får stå där ett tag innan den öppnas – och när den väl gör det förändras staden i grunden. Vänligheten, som presenteras i korta stycken mellan kapitlen, börjar försvinna. Från att vara små fina berättelser om omtanke och medmänsklighet blir de mörkare och mörkare.

Vi följer sex personer i trettioårsåldern – Max och Johan, som spelar Pokémon Go, väninnorna Anna och Siw, och syskonparet Marko och Maria. Några känner varann sedan innan, några träffas under handlingens gång.

Pokémon Go-delen är lite kul, särskilt som jag har spelat i några år, men jag gissar att det är helt ointressant för någon som inte spelar och att det kommer att vara hopplöst daterat om bara ett par år.

Sedan kommer vi till det som gör mig riktigt förbannad med boken. Jag trodde att jag var överkänslig, men det visar sig att det är en allmän uppfattning – Anna och Siw i boken beskrivs endast utefter sin vikt och kroppshydda. Så sunkigt och platt att det är inte klokt. Det finns väldigt mycket mer som skulle kunna definiera dem, men här handlar det bara om att de är tjocka. Helkasst.

Annars då? Tja, det är lite spännande ibland. Vissa bitar är ganska mysiga. Boken är alldeles för lång. Och tyvärr hänger helhetsupplevelsen upp sig totalt på de usla kvinnoporträtten. Det tar nog tid innan jag bekantar mig vidare med Ajvide Lindqvist.

Boken finns att köpa här.

Stöld av Ann-Helén Laestadius

Elsa är dotter till renskötare, och när hon är nio år blir hennes egen renkalv dödad. Elsa ser mannen som gör det, hon vet vem han är men hotas till tystnad. Familjen anmäler brottet, men då renen räknas som husdjur blir brottsbenämningen stöld och ärendet faller i glömska, som så många gånger förr.

Elsa växer upp och ingenting förändras. Polisen tar inte samernas problem på allvar, trots att Elsa kämpar stenhårt för att få dem att öppna ögonen. Hon släpar renkadaver som kan innehålla bevismaterial till polisstationen, men de tas inte ens omhand. Alla vet vad som händer, alla vet vem/vilka det är som dödar renar för att tjäna pengar på köttet, men ingen gör någonting.

Jag har läst Laestadius ungdomsböcker och tyckt väldigt mycket om dem, både serien om Soppero (SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem) och förstås fantastiska Tio över ett. Stöld känns som en ungdomsbok vilket till en början är naturligt då biten om Elsa som barn är ganska lång, men sedan tar den inte riktigt steget in i vuxenroman för mig även om berättelsen är väldigt hemsk. Jag hade sett fram emot en riktigt bra och spännande historia men det känns mer politiskt och lite generaliserande och svepande. Somliga saker tas upp utan att följas upp.

Dock, ska sägas – rasismen mot samer SKA tas upp på ett politiskt plan. Självklart är det så. Jag är bara osäker på om en roman är rätt väg att göra det och lutar åt att jag inte tycker det.

Boken finns att köpa här.

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Denna valdes till cirkelbok för februari i Bokcirkeln Varmprat, lite baserat på att den verkade vara full av härliga göteborgsskildringar. Vilket den är, men ännu mer ger den Pariskänsla. Att möta våren i Paris, ska man få göra det någon gång, tro?

Det hemliga sällskapet är den första boken av tre om Knut, som av en slump blir anlitad till ett uppdrag i Paris där han kommer i kontakt med ett hemligt sällskap. Ja- på den vägen är det. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer av handlingen, det var fullt av gubbar och kaféer och missförstånd och lite kärlek men ingenting som riktigt fastnade hos mig förutom spåmannen på Lilla Kyrkogatan.

Helt okej, smårolig och trevlig läsning, men det var inget som fastnade hos mig, tyvärr.

Boken finns att köpa här.

Ögonvittnet (Morden i Lerviken, #1) av Anna Bågstam

Ibland är en okomplicerad och lagom lång deckare precis vad jag behöver – men det är inte alltid så lätt att hitta rätt. Nu scrollade jag loss i min Storytel-bokhylla och mindes att jag läst något positivt om den tredje boken i serien ganska nyss, så jag valde Ögonvittnet och det var helt rätt val.

Harriet Vesterberg är ung socionom med bristfälligt kärleksliv när hon bestämmer sig för att det är dags att göra något annat. Hon söker och får ett jobb som civil brottsutredare hos polisen i Landskrona, och flyttar in hos sin pappa Eugen i Lerviken, ett rart litet fiskeläge en bit utanför staden. Jobbet verkar spännande, men Harriet har problem med att bli tagen på allvar av sin chef och det är inte heller lätt att komma in i gänget på polisstationen – särskilt inte som civil.

Så inträffar ett mord på ett gods i Lerviken. Harriet känner nästan alla som bor där, och har så gjort sedan hon var barn, men nu måste hon tänka på alla som misstänkta. Dessutom är det en gigantisk chans för henne att bevisa hur duktig hon egentligen är – men det är inte så lätt. Dessutom har hon trasslat in sig i en kärlekshistoria med helt fel person…

Harriet är en härlig huvudperson – hon är väldigt rolig och allt annat än perfekt, det är omöjligt att inte gilla henne och det ska bli kul att fortsätta följa henne. Ögonvittnet avslutades med en gigantisk cliffhanger, så det tog inte lång tid innan jag plockade upp uppföljaren Skuggspelet. Böckerna är från början skrivna som ljudföljetonger vilket betyder långa kapitel (motsvarade en timmes ljud, kan jag tänka mig) – de hade gärna fått vara lite mer uppdelade, men det gör ingenting. Scenerna är tydligt skilda från varandra, så det fungerar bra ändå.

Boken finns i en app nära dig, eller så kan du köpa den här.

Det sista solot av Jennie Dielemans

Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.

Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.

Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.

Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.

Boken finns att köpa t.ex här.

Min Martina av Jon Jordås

Som jag skrev igår kan det vara lite lurigt med nytolkningar av böcker – särskilt sådana som man verkligen gillar. Gun-Britt Sundströms Maken är en sådan för mig, men jag blev genast väldigt sugen på Jon Jordås mer moderna tagning på berättelsen om Gustav och Martina. Må det bära eller brista, liksom.

Premissen är densamma – Gustav och Martina träffas på universitetet och börjar dejta. Gustav söker tvåsamhet, Martina vill absolut inte bli ihop. Hon vill vara fri, träffa andra och göra det hon vill men trots friheten längtar hon efter Gustav, tryggheten och närheten dem emellan.

Gustav har alltid letat efter att hamna rätt. Han har provat att vara kristen, han har provat att vara nykterist och nu är det dags att prova livet som Martina vill att han ska leva – någon sorts polyamoröst liv som ligger långt ifrån vad han egentligen önskar sig. Dags att ladda ner dejtingappar, således, och se vad som finns därute (det visar sig mest vara svartsjuka och mörker).

Just sociala medier och dejtingappar är ju långt ifrån Sundströms berättelse från 70-talet, men berättelsen om de unga tu, deras känslor och ideal, är praktiskt taget likadan. Det är intressant att placera en berättelse som faktiskt inte är äldre än drygt 40 år i vår nya tid, och det synliggör verkligen hur mycket livet har förändrats sedan dess vad gäller digitalisering och samhällets infrastruktur.

Jag har lite svårt att hänga med i vilken tidsålder vi befinner oss – Covid-19 nämns, men en bit senare verkar vi befinna oss i #metoo-hösten 2017. Även terroristdådet på Drottninggatan 2017 nämns, och det låter som om det var alldeles nyligen i tankarna kring uppförandet av bättre skyddsåtgärder på gatan. Har Covid-19 tryckts in utan tankar på att övrig handling verkar vara ett helt annat år, eller ska boken representera flera år kring 2020 utan att det är viktigt exakt när? Det blir lite udda.

Men underhållande och tankeväckande är det. Karaktärerna har antagit en annan form än originalen, tycker jag, då Gustav känns ganska grådaskig och Martina näst intill hjärtlös. Är detta extremerna vi befinner oss i idag? Det tror jag inte riktigt. Men Jordås debutroman är läsvärd – särskilt om man har läst Maken och har den referensramen med sig.

Boken finns att köpa här.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

På vårvintern 1969 har den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka en utställning på galleriet Marlborough Fine Arts i London. En dag kommer en ung man in och frågar vad det skulle kunna tänkas kosta om han anlitar Kokoschka för att måla ett porträtt av hans mormor inför hennes åttioårsdag. Mormodern ifråga är Agatha Christie, som är högst motvillig inför sin dotterson och makes önskan att få porträttet målat, och Kokoschka är inte heller så pigg på idén – men till slut går de båda åldrande konstnärerna med på projektet. Sex sittningar ska det bli och inte en minut längre.

Det tar ett tag, men snart börjar de öppna sig för varandra. Kokoschka berättar om sin ungdom, om Centraleuropa under två världskrig, om Wien och Dresden. Christie berättar om när hon ”försvann” på 1920-talet efter att hennes första make lämnat henne för sin älskarinna. Sakta men säkert får vi till oss två stora konstnärers livshistorier, allt med diskussioner kring konsten. Varför måste de skapa? Var finns drivkraften, och hur relaterar inspiration till konst? Christie har flytt in i sina romaner, men Kokoschka behöver veta hur hon fungerar för att kunna måla henne.

Det är en kort roman, men den är kompakt och otroligt väl strukturerad. Jag blev helt förtrollad av att läsa – givetvis är en stor del en litterär fantasi som utvecklats kring riktiga händelser, men det blir aldrig överdrivet eller vulgärt. Så vackert och så lågmält, allvarligt men med humor. Pleijel är otroligt skicklig och detta är en mycket fin bok som fick högsta betyg av mig. Jag tycker om böcker som får mig att googla och läsa mer, och det gör denna sannerligen.

(Kokoschka, 1969)

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra som skrivit om boken: Fiktiviteter, Ugglan och boken, Hanneles bokparadis.

Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall

Jag har varit lite dålig på att läsa ungdomsböcker på sistone – det finns ett sådant härligt utbud i alla möjliga genrer just nu, och det är svårt att välja. Men det är många som hyllat Inte som du, så det var klart att jag ville läsa den också. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig, men blev verkligen positivt överraskad när jag insåg att detta är något helt nytt och fräscht (även om man kan känna igen drag från Egalias döttrar).

Upplägget är ganska vanligt – det handlar om gymnasieungdomar, fest, popularitet och fritidsintressen. Det som är spännande är att rollerna är ombytta – det är matriarkalt, tjejerna har makten och killarna blir nedtryckta. Det är förstås inte bra det heller, men det blir betydligt mer intressant än det klassiska.

Vincent och Ester turas om att berätta, i varsitt kapitel i taget. Kapitlen är korta och rappa och man vet verkligen inte vad man ska förvänta sig härnäst, så det blir en alldeles utmärkt sträckläsningsbok. Ester är populärast i skolan, kapten i konståkningslaget och med ett stort och starkt tjejgäng omkring sig. Vincent är ganska vanlig, pluggar mycket och spelar hockey på fritiden.

I detta samhället är det konståkningslaget som får alla de bra tiderna i ishallen – killarna får nöja sig med tidiga helgmorgnar. Tjejerna har övertaget och prioriteras – men det betyder också att somliga utnyttjar killarna. Vincent blir på en fest indragen i ett rum av Esters kompis Amanda, och trots att han inte litar på henne kan han inte säga nej. Inom kort sprids en nakenbild på honom över hela skolan.

När Esters och Vincents vägar korsas oväntat i ishallen förändras allt. De börjar ifrågasätta sina egna liv men också samhället som de lever i.

En otroligt fin ungdomsbok, med universella teman men en intressant infallsvinkel. Mycket känner man igen även om makten har skiftat, och ibland kan jag tycka att det är jättejobbigt med ungdomsböcker där varken dialog eller handling känns äkta. Så är det inte här, som Feministbiblioteket skriver krävs inga skämskuddar och det är ju alltid befriande. Hoppas att många (särskilt unga) läser denna och får en chans att tänka tvärtom.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, enligt O, Prickiga Paula och Barnboksbloggen. Boken finns att köpa t.ex här.

Vi såg en grävling: ett år med Linda Skugge av Linda Skugge

Linda Skugge har varit en stor favorit för mig sedan jag läste en samling av hennes krönikor från 1991-1993 ett antal år senare. Det är en få böcker i min hylla som är full med understrykningar och anteckningar. Sedan dess har det blivit fler krönikesamlingar, samlade dagböcker, en vuxenroman, följetonger, ungdomsböcker, artiklar, bloggar… och så vidare. En av de mest produktiva skribenterna Sverige har och en av de roligaste och mest välformulerade också.

Om man gillar henne – och det gör inte alla. Hon provocerar, vässar och lägger till. Läser man allt hon skriver bokstavligt kan jag förstå att man tycker att hon inte är riktigt klok. Läser man med humor och distans är hon magnifik.

Och 500 sidor om ett år med Linda Skugge var verkligen något för mig. Jag bar med mig pocketboken och läste så fort jag fick chansen, och det första jag gjorde när julledigheten började var att lägga mig i mammas soffa och läsa.

Jag tycker att det är helt lysande – men det är helt klart krävande på ett sätt. Tätt och ibland upprepande, men fantastiskt bra. Och utbildande, om kortisolsvikt och Addisons sjukdom och giftstruma och annat. Naket och kroppsligt, vilket jag ibland inte gillar men här hör det hemma.

Bokem finns att köpa här.