Josephine Bornebusch skrev manus till Orca tillsammans med Gunnar Järvstad, på tre veckor som en ilsken reaktion på Coronapandemin som satt stopp för inspelningen av en tv-serie hon skulle ha gjort tillsammans med Jonas Karlsson. Filmen spelades in på tolv dagar. Man kan undra om något som kommit ihop under så kort tid verkligen kan bli så bra, men det är det – definitivt en av de bästa filmer jag sett i år.
I Orca befinner sig ingen i samma rum som någon annan med ett par få undantag. Nästan hela handlingen utspelar sig på Facetime eller Zoom (eller liknande) – i samtal mellan vänner, mellan agent och klient, psykolog och patient, en döende mor och hennes söner – till och med far och dotter som sitter i samma hus. Alla karaktärer har någon form av koppling till varandra, även om man inte alltid förstår hur förrän en bit in, och det är så skickligt sammanflätat och smart.
Somligt är jätteroligt, somligt obeskrivligt sorgligt, men det som genomsyrar hela filmen för de flesta av oss just nu lär vara igenkänning. Vi har alla tagit oss an denna kris på olika sätt, och det gäller förstås även karaktärerna. Somliga är vana att arbeta hemifrån och är ganska nöjda med tillvaron, somliga tycker att det är jättejobbigt att inte få sin vanliga sociala input – särskilt den som bor ensam.
Inkännande och observant och helt rätt i tiden, med lysande skådespelarinsatser från bl.a Bornebusch själv, Erik Johansson, Johan Rheborg, Tova Magnusson, Marie Göranzon och ett helt gäng till. Missa inte denna, som finns att se på Viaplay.
Här finns en fin artikel om arbetet kring filmen och Bornebuschs egna tankar.
Stories from the city, stories from the sea 