Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!

Silverdelfinen, Café Brazil och Julia mitt i världen av Anita Eklund Lykull

Saga Egmont har den goda smaken att ge ut en massa böcker som inte funnits i tryck på länge som e-bok och ljudbok och jag blev otroligt glad när jag såg att serien om Julia av Anita Eklund Lykull kommit ut igen och läste alla tre, nästan på rad. Jag läste Silverdelfinen på mellanstadiet när en bra skolbibliotekarie kom med en låda boktips till klassen och fortsatte sedan med de andra så fort de kom ut.

Det är väldigt trevligt att läsa om en och samma karaktär från tonåren till vuxenliv tycker jag. Vi träffar Julia när hon är 14-15 någonting första gången. Hon bor med sin mamma och morföräldrar i Särö-trakten, har det kämpigt med kompisar i skolan och känner sig ganska allmänt vilsen. Som tur är har hon kompisen Mix, men han är två år yngre och något av en nörd med lagom galna föräldrar. När Julia får reda på vem hennes pappa är ger hon sig ut på en resa. Först till Hisingen och en grekisk förening där pappan brukade umgås, de hjälper henne vidare och tack vare en schysst lärare lyckas hon ta sig till Vourla i Grekland där hennes pappa, farmor och syster finns.

I Café Brazil är Julia på sabbatsår från gymnasiet. Hon har blivit dumpad för en blockflöjtspelande tönt och är ännu en gång ganska vilsen, och hon och bästa väninnan Moa har bestämt sig för att pausa skolan och göra något annat. Hon lyckas hyra en lägenhet i Göteborgs slummigaste kvarter med pengar hon tjänat på att få smalbenen manglade vid radiobilarna på Liseberg under sommaren och skaffa jobb på ett arbetarfik där hon träffar Selma som bor med sin stränga turkiska familj i Biskopsgården och blir kär i en nynazist och Will, som egentligen är alldeles för gammal för henne men…

I Julia mitt i världen är gymnasiet avklarat och Julia har börjat plugga – och har just blivit dumpad igen. Hon flyr Göteborg för Skåne, där hon tillbringar en blåsig höst i ett lånat hus tillsammans med sin konstnärsmormor som håller på att måla hela släkten. När Skåne är avklarat ger hon sig av ut i Europa ännu en gång – en lång resa, delvis med vänner, som bjuder på nya erfarenheter och livslånga insikter.

Är detta litteratur av högsta kvalité? Kanske inte. Språket är lite avhugget på sina ställen och ibland är logiken svår att förstå sig på. Men det är så nostalgiskt och så underhållande! Jag hoppas att Saga Egmont även ger ut böckerna om Nella, hittebarnet i Prinsbacka med den brokiga familjen, för de är också härliga. (De heter Hjärtat i översta lådan och Ballongfararens morgon.) Hennes fristående Ängel i grön klänning och Blendas bekännelser är också väldigt fina.