Veckans kulturfråga, v.34

Veckans fråga hos enligt O lyder:

Vilken är din favoritförfattare inom spänningslitteraturen? Vilken är hens bästa bok?

Frågeställerskan har själv svarat med en manlig och en kvinnlig författare, så det tänker jag också göra!

Vad gäller den manlige så är jag enig med enligt O – Peter James är överlägsen för mig. Jag läste hans Levande begravd 2016 och plöjde sedan hela serien om Roy Grace under några månader. Sedan dess har jag fått vänta tålmodigt tills nästa kommit ut, under våren eller försommaren. Och jag blir aldrig besviken! Grace är en bra manlig poliskaraktär, vilket inte alltid är fallet, och hans privatliv har varit alldeles lagom viktigt i böckerna och under ett antal av dem var det minst lika spännande som mordfallen han och hans team löser. I början på serien får vi veta att hans fru Sandy försvann på Graces trettioårsdag, vilket utgör ett otroligt fängslande mysterium i flera volymer. Det är svårt att välja den bästa, men förra årets Dead at first sight, som tydligen inte kommit på svenska ännu, var fantastiskt bra.

Vad gäller kvinnliga författare vill jag också försiktigt instämma i Lindas svar, men jag har bara läst två böcker av Sharon Bolton så jag vet inte om jag ska uttala mig så säkert. Därför väljer jag att svara Elly Griffiths här. Jag tycker mycket om hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway, och får även där vänta tålmodigt på nästa bok i serien varje år. Dock släpptes första boken i en ny serie, med den kvinnliga polisen Harbinder Kaur i huvudrollen, förra året – The Stranger Diaries, eller Främlingen på svenska. Den var otroligt bra och jag längtar efter nästa, The Postscript Murders som kommer i höst.

Summer Darlings av Brooke Lea Foster

Summer Darlings dök upp i en lista över sommarläsning i bibliotekets app i förra veckan när jag var sugen på just något lättsamt och underhållande att varva James Joyce och Curtis Sittenfeld med. Jag hade hört gott om den tidigare och bestämde mig snabbt för att testa. Brooke Lea Foster är debutant och har tidigare jobbat som journalist i tjugo år.

En sak som absolut sålde in boken hos mig är att den utspelar sig i New England, på Martha’s Vineyard, och jag är otroligt lockad av den delen av den amerikanska ostkusten. Miljön får verkligen spela en egen roll i romanen vilket alltid är härligt.

Heddy Winsome är uppvuxen under knappa omständigheter med en ensamstående mamma i Brooklyn. Hon har gått två år på Wellesley College, men har nu förlorat sitt stipendium och kommer att behöva mycket pengar för att kunna färdigställa sin utbildning. Året är 1962, Jackie Kennedy och Marilyn Monroe är på framsidan av alla tidningar och Heddy lyckas genom sin väninna få ett jobb som nanny hos en av öns mest välbärgade sommargästfamiljer, Ted och Jean-Rose Williams och barnen Teddy och Anna.

Familjen verkar perfekt, men som så ofta är ingenting som det verkar. Det blir viktigt för Heddy att accepteras i societeten på ön, och en gammal vän till Jean-Rose, Gigi McCabe som numera är berömd Hollywood-skådespelerska och tillsammans med Cary Grant, tar henne under sina vingar. Heddy hoppas att hon ska kunna få ett lån eller annan ekonomisk hjälp av någon genom sina kontakter på ön men det visar sig vara svårare än hon trott. Dessutom hamnar hon i en kärlekstriangel – men vem ska hon välja?

Det finns massor av mörker och korruption på den idylliska ön, men det är underhållande läsning, om än lite för långt. Det kändes som om hela boken bytte genre mot slutet vilket var lite udda, men den är välskriven hela vägen igenom tills dess. Det kändes lite framstressat och det är lite tråkigt.

Förutom de fantastiska miljöerna så finns här även beskrivningar av otroliga kläder, skor, smycken och badkläder. Det var något visst med sextiotalet, utöver Woodstock och Haight-Ashbury – det fanns glamour!

Mörkt motiv (Kommissarie Gamache, #1) av Louise Penny

Varför det har tagit mig så lång tid att ta mig an Louise Penny är faktiskt något av ett mysterium i sig. Allt säger ju att jag skulle gilla dem – deckare i lantlig miljö med en jovialisk men rättvis kommissarie i huvudrollen. Lite Midsomer, lite Anna Jansson, det är ju min grej. Och tänk, det var det också. Jag tyckte mycket om Mörkt motiv och kommer definitivt att läsa mer om kommissarie Gamache i Québec.

Handlingen är placerad i den lilla byn Three Pines, där tre stora tallar står i mitten av byn. Alla känner alla och här kan väl inget hända? Jovisst – för morgonen efter Thanksgiving hittas Jane Neal, en äldre kvinna älskad av de flesta, död på ett fält. Hon verkar ha blivit skjuten med pilbåge, och bågskytte är fortfarande hyfsat populärt bland lokalbefolkningen – kan det vara en jaktolycka?

Gamache och hans kollegor får en svår nöt att bita i. Somliga i lokalbefolkningen hjälper, andra stjälper. Ett missförstånd sätter fel man bakom galler. Kan faktumet att Jane Neal fått en tavla antagen till den årliga konstutställningen ha något med saken att göra? Varför har hon aldrig velat släppa in någon i sitt vardagsrum, men lovat på Thanksgiving-middagen med vänner att det nu är dags för dem att få komma dit?

Jättespännande, charmigt och jag blir vilseledd flera gånger om. Mycket trevlig deckare – Gamache lär snabbt bli en favorit. Jag växlade lite mellan ljudbok och e-bok – Tomas Bolme läser ljudboken med den äran, så båda funkar fint.

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Körsbär i november (Christer Wijk, #29) av Maria Lang

Maria Lang är härlig semesterläsning – det är inga problem att klippa en titel på en dag eller två – men det gäller att inte överdosera, för det är inte helt svårt att bli lite förvirrad av böckerna om man läser flera tätt inpå varandra. Det är nog dags för mig att pausa Lang-läsandet i ett par veckor, för hur underhållande de än är så rör jag ihop dem.

Nåväl. Körsbär i november har en intressant premiss – Christer Wijk kommer hem till Skoga för att slicka sina sår efter ett drama med Camilla. Hans mamma nämner som i förbifarten att ett 25 år gammalt olöst mord bara är några dygn från att preskriberas, vilket förstås sätter griller i huvudet på kriminalkommissarien. Mordplatsen är borta, men personerna som var närmast offret råkar alla befinna sig på hemorten igen. Ska Christer Wijk lyckas lista ut hur Matti Sandors älskade körsbärspraliner blev förgiftade, under sorgehögtiden för Gustav V – och varför?

Spoiler alert: klart han lyckas. Lagom spännande, lagom klurigt – man vet vad man får med Lang och jag blir inte besviken.

Vi var tretton i klassen (Christer Wijk, #26) av Maria Lang

Jag jobbar mig sakta men säkert genom Maria Langs utgivning, och har nu kommit fram till nummer 26 i ordningen – men det är nummer 25 för mig, för jag har inte läst novellsamlingen Ögonen. Noveller är inte min starkaste sida, det gäller att jag är på rätt humör så jag sparar den tills det verkar vara dags nästa gång 😉

Det är en ganska rörig historia, tycker jag. Även huvudpersonerna verkar osäkra på hur många de faktiskt var i sin klass, när det är dags att sammankalla till en återträff à la vårfest. Somliga bor på skolan, somliga kommer inresande, ett par stycken blir mördade och Christer Wijk kommer med knivskarpa slutsatser och en prydlig tabell naturligtvis att klara upp fallet.

Jag var kanske ofokuserad när jag läste, för jag minns knappt såhär några veckor senare vad som hände och varför, men jag skyller faktiskt på berättelsen i mesta mån. Det är inte bara den gamla Kindergarten-klassen som ska ses, det är blandade familjemedlemmar och lärare och någon rektor och de rör sig alla på för liten yta – i skolbyggnaden. Ofta är ju det en bra premiss för en pusseldeckare men här håller det inte riktigt hela vägen för mig.

Beatrice (Charlie Lager, #3) av Lina Bengtsdotter

Charlie Lager vaknar utan att komma ihåg något från kvällen innan, som så många gånger förr, när hon skickas till Karlstad där en niomånaders bebis har försvunnit. Föräldrarna är i chock, lokalpolisen näst intill handlingsförlamad och medierna är aggressiva. Hur ska hon lyckas nysta upp detta, när ingen verkar speciellt intresserad av att berätta hela sanningen?

Föräldrarna är miljardärer och äger tjusigaste huset på Hammarö, och pappan har gått på Lundsberg (här kallad Abrahamsberg, oklart varför). De rika människorna i boken har inga skrupler, anser att allt kan köpas för pengar och utnyttjar folk i sin omgivning hej vilt. Jag håller med Feministbiblioteket om att det blir lite platt.

Det är hyfsat underhållande läsning, men jag tycker inte att Beatrice lever upp till de tidigare två böckerna (Annabelle och Francesca) – Lagers vilda livsstil och bristen på karaktärsutveckling hos henne gör att det inte riktigt funkar att allt på den fronten ser likadant ut, tre böcker i rad. Förhoppningsvis händer det något i nästa bok, för jag gillar att läsa om Västergötland och småortsmiljön – även om det som alltid gör mig lite klaustrofobisk, när alla vet allt om alla hela tiden.

Bengtsdotter skriver bra och drivet men som sagt, jag hoppas på mer och bättre framöver.

Find them dead (Roy Grace, #16) av Peter James

För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.

Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.

Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.

Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.

Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.

Big summer av Jennifer Weiner

Jag har varit väldigt förtjust i Jennifer Weiners böcker sedan jag hittade In her shoes och Good in bed i en second hand-butik i Golders Green i London där jag jobbade ett tag. Härliga berättelser i fina miljöer och alltid med ett kroppspositivt anslag. Så även här, där huvudpersonen Daphne Berg är plus size-influencer, hemmahörande i New York men en stor del av handlingen utspelar sig på Cape Cod. Ja, det suger i resetarmen…!

När hennes före detta bästa väninna Drue – de har inte pratat med varandra på sex år – plötsligt hör av sig och ber Daphne vara hennes hederstärna blir Daphne osäker. Det är riskfyllt att släppa in Drue på livet igen, men samtidigt vore det inte helt fel att gå på årets societetsbröllop som del av brudföljet, och att få tillbringa en långhelg på Cape Cod. Så Daphne tackar ja – för hon är faktiskt inte längre den osäkra, självutplånande sidekicken som hon var i high school. Men kan hon stå emot Drues charm och manipulation?

Weiner lyckas förmedla en otroligt fin och ömsint berättelse om vänskap, familj och om de saker som är viktiga på riktigt – men här finns även ett spänningselement som funkar riktigt bra och som jag absolut inte förväntade mig. Det ger en skärpa till boken, som annars hade riskerat att fastna i chicklit/feelgood-facket. (Nu tycker jag inte att chicklit eller feelgood, det förra i synnerhet, är något dåligt – men orden har ju en viss innebörd för oss.) Weiners humor är härlig och jag njuter alltid i hennes sällskap. Upptäckte att jag har missat flera av hennes böcker på senare år – det får jag göra något åt, för jag tycker att hon är fantastiskt bra.