Arvet av Yrsa Sigurðardóttir inleds på ett synnerligen brutalt sätt. En småbarnsmamma mördas på ett sätt jag aldrig ens kunnat föreställa mig, och det enda vittnet är hennes lilla dotter som ligger gömd under sängen. Hennes småbröder har låsts in i sitt rum, men lyckas ta sig ut genom fönstret framåt morgonkvisten och påkalla uppmärksamhet. Polis på plats tror inte sina ögon, varken när de upptäcker kroppen och vad som hänt, men att ett barn befunnit sig i rummet när det skedde.
Barnahuset är en verksamhet där barn som utsatts för diverse hemskheter får stöd och omhändertagande och dit tar man flickan för att förhöra henne så skonsamt som möjligt. Reykjavikpolisen blir frustrerade – det går för långsamt – men chefen och tillika psykologen Freyja är stenhård. Barnets bästa först.
Hon blir inte mindre stenhård när utredningsledaren Huldar dyker upp – sist hon såg honom, i sin säng, kallade han sig Jonas och påstod sig vara snickare.
I en källare sitter Karl och sysslar med kortvågsradio. Han har inte så mycket annat att glädjas åt, men en kväll händer något. Han hör sitt eget personnummer läsas upp från en isländsk kanal. Vad sjutton kan detta vara?
Fler mord begås och de måste vara relaterade men hur hänger de ihop?
Detta är en synnerligen grotesk deckare men den känns väl researchad och lyckas även vara nästan finstämd vad gäller bemötandet av barnen. Barn är opålitliga vittnen, men när ingen annan möjlighet finns att bygga någon form av utredning finns heller inga alternativ.
Arvet är första boken i en serie om Huldar och Freyja och jag kan absolut tänka mig att läsa vidare. Det är inget litterärt mästerverk men det är väldigt smart och vansinnigt spännande.
Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur.
Boken kan man köpa här.
Stories from the city, stories from the sea 