Francesca av Lina Bengtsdotter

Jag gillade verkligen Annabelle, som var Lina Bengtsdotters debut, och blev glad att se att uppföljaren, Francesca, var på gång bara något år senare. Det var dessutom väldigt kul att Lina Bengtsdotter fick en fin placering i förra årets utdelning av Årets bok på Bokmässan i Göteborg. Bra spänningsromaner förtjänar uppmärksamhet! 

 

Charlie Lager är en mycket mänsklig huvudperson, tycker jag. Hon har sina fel och brister, absolut, men hon har även ett starkt patos och ett oerhört engagemang att reda ut saker och ting – särskilt sådant som hon brinner för, brott mot flickor och kvinnor.

 

I början av boken är hon mitt i en rafflande utredning i Stockholm, när hennes chef tar henne åt sidan och ber henne ta ledigt. Hon åker till hemorten Gullspång för att hälsa på väninnan Susanne – och för att få sätta tänderna i ett ouppklarat brott som hon fått nys om, tonårsflickan Francesca som försvann för nästan trettio år sedan. Francesca kom från en ”finare” familj och gick på internatskola, men lämnade den för att bo hemma på herrgården ett tag efter att hennes bästa vän dött – troligen självmord, men stämde det verkligen? Var kan Francesca ha tagit vägen? 

 

Boken genomsyras av, som sagt, engagemang för utsatta och svaga. Ett tatuerat semikolon dyker upp i boken, vilket ju är en symbol för stöd för människor som lider / har lidit av depression, ångest och självmordstankar. En symbol för att det finns en fortsättning. Det är fint. 

 

Bengtsdotter gör helt rätt i att låta Charlie Lager gräva i äldre fall, för som Feministbiblioteket skriver: ”det känns mer sannolikt än att det sker försvinnande av flickor en gång i halvåret i Gullspång”. Helt sant, och det blir väldigt lyckat. Jag ser mycket fram emot fler böcker i serien.