Relationer – Sida 7 – Stories from the city, stories from the sea

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna, eller Changer l’eau des fleurs på originalspråk, är en helt magnifik roman. Jag läste mestadels på engelska eftersom kön på bibblan var milslång men den fanns till Kindle, och stack in med några kapitel på franska, men den har nyss kommit ut på svenska på Éditions J. .

Jag vet knappt var jag ska börja, för jag blev så otroligt förtrollad.

Violette Toussaint arbetar som kyrkogårdsvaktmästare i en liten burgundisk by. Hon har stenkoll på varenda grav, och tar ofta emot besökare i sin lilla stuga – de som ska besöka sina nära och käras gravar kan behöva en kopp te och en pratstund. Violette lyssnar och behåller hemligheter.

Så långt låter det lite som en feelgood- ni vet, ensam kvinna flyr till liten by och träffar en massa spännande folk. Hon har dessutom hand om elva katter. Men någon feelgood är detta inte. Steg för steg får vi reda på varför hon bor ensam, vad hon gjort tidigare i livet och varför hon befinner sig på just denna kyrkogården.

En man dyker en dag upp, förvirrad efter sin mors död där testamentet stipulerat att hennes urna ska ställas på en grav på Violettes kyrkogård. En grav som tillhör en för sonen helt okänd man, långt hemifrån. De hjälps åt att försöka lista ut hur detta kommer sig, men mannen Julien, som är polis till yrket, börjar även forska i Violettes förflutna och snart kommer många minnen fram.

Det handlar om döden, givetvis. Och sorg och saknad och bråddjup förtvivlan. Men också om vänskap och gemenskap, och om brinnande kärlek och de ljuvaste minnen.

En alldeles fenomenalt bra och underbart vackert skriven roman. Den kommer att stanna hos mig länge.

”You’re no longer where you were but you’re everywhere that I am.”

Denna text publicerades från början på Kaffe och Kultur, men jag blev nöjd med vad jag skrev då och tyckte inte att det fanns någon anledning att börja om. 🙂

Boken kan man köpa här.

The Museum of Ordinary People av Mike Gayle

Jess mamma har dött plötsligt, och hon har beslutat sig för att ensam ta hand om att tömma sitt barndomshem på prylar. Somligt sparas, det mesta skänks – men när hon hittar sina gamla uppslagsverk, som mamman gav henne när hon var barn trots att de egentligen inte hade råd, blir hon rådvill. Hon har absolut inte plats för dem i pojkvännens minimalistiska lägenhet i Canary Wharf, men hon kan absolut inte bringa sig till att göra sig av med dem heller. De får stå i pappkassar tills hon kan göra något åt dem.

Pojkvännen Guy vill att han och Jess ska köpa sitt första egna hus med pengarna Jess får in från försäljningen av mammans hus i Nottingham. Hon hänger med på tåget – men om den befintliga lägenheten ska visas kan inte hennes gamla uppslagsverk stå och skräpa i hallen. Hon får höra talas om ett museum, The Museum of Ordinary People i Peckham och åker dit med böckerna. På plats hittar hon ett företag som tömmer hus åt folk och en ny ägare, Alex, som mystiskt fått företaget testamenterat till sig men inte har en aning om att det ska finnas ett museum där.

Frågetecknen rätar ut sig så sakteliga, och eftersom Jess är utbildad curator ser hon chansen att äntligen få lämna receptionistjobbet på en anonym jättefirma inne i London och få ta sig an det som hon verkligen brinner för och är utbildad till. Vägen dit är krokig förstås – annars blir det ingen roman – och berättelsen kommer i olika tidsramar.

Det fanns några irritationsmoment för mig. En jättestor grej som bara slängs in från sidlinjen (tycks det mig) och en annan pågående grej som inte känns riktigt Gayle-sk. Men det är fortfarande en bra och underhållande roman, och humorn som jag önskar mig i denna sorts relationsroman sitter som en smäck.

Boken kan man köpa här.

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Kan innehålla spår av Tommy Roos (Forshammar, #1) av Cecilia Klang

Tommy Roos har lämnat rockstjärnelivet bakom sig och är nu rätt nöjd, med fru och två barn i en villa i Forshammar. Jobb på fabriken, allt är stabilt. Åtminstone tills hans fru Martina meddelar under en parterapisession att hon vill skiljas. Hon har träffat en fransman, och deras mångåriga äktenskap är alltså över. Dessutom kommer nyheten att fabriken ska köpas upp och flyttas till Estland, vilket kommer att resultera i hundratals arbetslösa i Forshammar.

I femtioårspresent får han av sina kompisar ett presentkort på tio sånglektioner hos den gamla firade operasångerskan Gunnel Aurell, som nu dragit sig tillbaka efter många år på världsscenerna. Kompisarna tycker att han borde börja sjunga igen, men Tommy är minst sagt motvillig. Han går dit första gången, meddelar att han absolut inte är intresserad och så var det bra med det.

Men det tar inte riktigt stopp där. Gunnel ger honom rösten åter, om än på ett lite ovanligare sätt än bara sånglektioner. Det är dags att ta kontroll över livet igen.

Skildringar av bruksorter i nutid är alltid rörande på något vis. Jag menar inte det på något överlägset stadsbo-sätt, jag tycker bara att det är fascinerande och fint. Och väldigt tråkigt när det säljs och avvecklas, naturligtvis.

Förlaget beskriver Kan innehålla spår av Tommy Roos som en powerballad i romanform och det är väldigt träffande. Tommy är sannerligen inte ofelbar, men jag kan inte låta bli att fästa mig vid honom på något sätt. Han vill så väl, även om det blir alldeles tokigt ibland. Jag tycker också väldigt mycket om skildringen av manlig vänskap mellan Tommy och hans gamla kompis Shabbe, som numera är den som går i kostym på fabriken men bryr sig väldigt mycket om sin gamle vän på golvet.

Jag hade absolut inga höga förväntningar på boken, men det blev väldigt trevlig läsning. Mycket underhållande, schysst dialog och ibland riktigt dråplig. Det verkar som om detta är första delen i en svit om Forshammar, och det vore kul att få lite mer. Den skulle förresten göra sig bra som tv-serie!

Boken kan man köpa här.

Soluppgång över strandpromenaden (Lilla bageriet, #4) av Jenny Colgan

Det är alltid mysigt att komma tillbaka till Mount Polbearne och så även nu. Flora och hennes familj bor kvar i fyren – självklart tillsammans med lunnefågeln Neil, som är en av de bästa djurkaraktärerna jag vet i litteraturen. Det är inte helt lätt att bo i en fyr med småbarn, och det är inte gratis heller. Men de kämpar på bäst de kan.

En annan som kämpar på är Marisa. Hon har förlorat sin morfar och är totalt förstörd. Hur kan andra fortsätta med sina liv efter att något sådant hänt? Hon sköter sitt job som registrator helt och hållet hemifrån och vill absolut inte behöva lämna sin lägenhet. Men till slut måste hon göra det, när hennes hyresvärd vill flytta in hela sin polyrelation. Han har som tur är kontakter och kan ordna en stuga åt henne just på Mount Polbearne.

Marisa vill bara vara för sig själv, ägna sig åt jobbet och inte så mycket mer. Lugn och ro, tack! Men det blir svårt när en rysk pianolärare flyttar in vägg i vägg. Hemifrån honom är det aldrig tyst – när han inte undervisar i skolan ger han privatlektioner hemma – och han spelar även piano på nätterna. Marisa håller på att bli galen. Hon lämnas heller inte ifred av öborna, som förvisso har fullt upp med att rädda det lilla bageriet – men de vill väldigt gärna att hon också ska hjälpa till.

Gulligt och förutsägbart och med, som alltid när Colgan är som bäst, mörker bakom fluffet. Absolut läsvärd! Trevligt är det också att en liten del av boken utspelar sig i Imperia i Italien, där jag faktiskt varit på olivmuseum.

Boken kan man köpa här.

Vi i villa av Hans Koppel

Vi blev otroligt förtjusta i Henrik Schyfferts drama-komediserie Vi i Villa med bl.a Mattias Nordkvist och Johan Widerberg i rollerna, som kom ut på Discovery+ i våras. Mycket skratt och många skämskuddar – en briljant satir över medelklassen.

Det blev snabbt lång kö på biblioteket på Hans Koppels bok, som är förlaga till serien och jag väntade otåligt. Och blev inte besviken! Jag har bara läst ett par av Koppels thrillers förut (Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra) och gillat dem mycket, men detta är alltså något helt annat och det är alldeles ypperligt bra.

Anders bor i villa med fru och dotter. Han spelar innebandy med sina kompisar och har en älskarinna. Allt är alltså precis som det ska. Tills det visar sig att hans dotter är utsatt för mobbing i skolan – och då tar det hus i helvete. Nu ska det hämnas. Det är grannen, som familjen umgås med, som det ska hämnas på – men det stannar inte riktigt där. Anders måste till varje pris se till att han inte blir påkommen, och därför sätter han igång med en hämnd-bärsärkagång.

Det är jätteroligt. Försöker man analysera Anders beteende, eller se någon rationalitet i det så kommer man inte tycka att det är kul. Men om man kan ta det för den absurda satir det är, och om man kan skratta åt det märkligt grabbiga så kommer man att ha kul här. Det är lättläst och finurligt och jag gillar det väldigt mycket.

TV-serien har placerat handlingen i en modernare miljö då boken har fjorton år på nacken – här spelar Anders (givetvis) padel istället för innebandy, och han jobbar på en talarförmedling där han har Björn Ranelid i telefon varannan minut. En scen på en trendig konceptrestaurang är otrolig. Men serien följer verkligen boken på ett väldigt lyckat och väl genomfört sätt, så jag vill verkligen rekommendera båda media.

Boken verkar inte gå att köpa – man får väl hoppas att något förlag gör en nyutgivning med tanke på tv-serien – men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek.

The Dark (Lacey Flint, #5) av Sharon Bolton

Jag hade nog nästan slutat hoppas på att det skulle bli fler böcker om Lacey Flint, eftersom det gått åtta år sedan nummer fyra. Men hoppet finns ju alltid. Och den kom!

Ett nytt terroristhot växer fram i Storbritannien – men det har ingenting med religion att göra den här gången. Det är incelrörelsen, män som hatar kvinnor, som sätter igång en våg av brott mot kvinnor. Romanen inleds med ett dåd som fick mig att tappa andan – Lacey Flint finns i närheten för att förhindra en katastrof, men det fortsätter, såklart. Och Lacey, som är allt som incels hatar mest, blir en måltavla bland extremisterna som härjar på Darknet.

Parallellt med detta får vi lite mer av Laceys historia. Bokens strapline är ”Once she saved his life. Now he’ll take hers.” – och prologen som utspelar sig vid Beachy Head, en berömd självmordsklippa, säljer in boken rakt av. Och så får vi lite mer i den något frustrerande will-they-won’t-they-följetongen mellan Lacey och Joesbury förstås.

Sharon Bolton har en förmåga att skriva både karaktärer och händelser som tar andan ur mig. Jag vill verkligen inte spoila något här, men flera av de saker jag fruktar mest här i världen finns med i The Dark och jag fick nästan pausa ibland. Fast bara nästan, för jag kunde absolut inte sluta läsa. Helt fantastiskt bra!

Boken kan man köpa t.ex här (som pocket, kommer 29/9) eller inbunden här.

The Summer Place av Jennifer Weiner

The Summer Place är tredje boken i Jennifer Weiners Cape Cod-trio (de tidigare är Big Summer och That Summer). De hänger inte direkt ihop mer än att de utspelar sig på Cape Cod, men om jag inte minns fel refereras det lite dem emellan – åtminstone finns det en bit i den andra som berättar om något som hände i den första. Nåväl – man behöver alltså inte läsa dem i ordning.

Det är rätt mycket folk i The Summer Place och nu var det ett tag sedan jag läste den, men jag ska försöka reda ut det hela något så när.

På Cape Cod bor Veronica, före detta stor författarinna, som numera mest ägnar sig åt att simma i dammen vid det stora huset där hon fortfarande bor. Veronica är mamma till tvillingarna Sarah och Sam. Sarah är på sätt och vis bokens huvudperson – hon bor i Brooklyn med sin man Eli, deras två söner och av och till Elis dotter Ruby och hennes pojkvän Gabe, som flyttade in under första Corona-lockdownen i New York. Sam håller på att hämta sig efter en tragisk förlust och bygga upp sitt liv igen – och ta reda på ett och annat om sig själv på vägen.

Sarah och Eli blir chockade när Ruby berättar att hon och Gabe ska gifta sig – på Cape Cod. Veronica är redan vidtalad och allt är praktiskt taget ordnar. Sarah oroar sig mest för att Ruby är så ung, men Eli får helt andra saker att oroa sig för när han får reda på vad pojkvännens mamma heter.

Det är en ganska lång sträcka fram till själva bröllopet – saker händer i nutid och saker från dåtiden kommer fram. Vi får veta mer om vägen fram till den familj vi nu följer, inklusive Gabes mammas berättelse.

Jennifer Weiner är fantastiskt bra på att skriva karaktärer, och det finns som sagt rätt många här. Men det funkar, det är inga problem att hålla isär dem och sammanhangen är trovärdiga. Underhållande, bitvis väldigt roligt men också en slags modern familjekrönika. Hemligheter och lögner och stora kärlekar och svek. En bra underhållningsroman helt enkelt.

Boken kan man köpa här.

Glass Houses (Kommissarie Gamache, #13) av Louise Penny

Jag blev förvånad när jag upptäckte att det inte fanns fler översatta titlar i serien om Gamache – Glass Houses är ändå fem år gammal. Men det spelar ingen större roll, för biblioteket har e-böckerna och jag har undrat lite hur originaltexten sett ut när jag läst de svenska. Så det var ju bara trevligt.

Under den traditionella Halloweenmaskeraden i Three Pines dyker en okänd figur upp. Hen har på sig en stor svart kåpa som täcker ansiktet och det är väl egentligen ingen som noterar vederbörande just på festen – men efteråt händer något konstigt. Figuren står still ute på allmänningen, natt som dag och oavsett väder men säger inte ett ord och rör sig inte heller. Invånarna vänder sig till Gamache – nog måste han kunna göra något? Men nej – figuren begår inget brott, så han ser tiden an – och hoppas att hans värsta farhågor inte besannas.

Men figuren försvinner – och en död kropp hittas samma dag – klädd i den svarta kåpan.

Nio månader senare, under svettiga julidagar, hålls rättegången. Vi får faktiskt vara med på rättegången parallellt med berättelsen i november, vilket är mycket effektfullt – och skickligt skrivet av Penny, eftersom vi under hela rättegången faktiskt inte vet vem det är som är ställd inför rätta för mordet.

Och ja. Det är så himla bra. Så lagom spännande, så klurigt och som alltid, lärorikt. Det är inte utan att det blir lite nervöst när en serie kommit upp i 13 böcker (och jag vet att det finns ett gäng till) – håller de? Och ja, det gör de sannerligen. Jag kan inte få nog.

I september ges denna ut av Modernista som Hus av glas – men vill man inte vänta går det fint att köpa den engelskspråkiga boken här.

Tidigare böcker i serien: