Etikett: Modernista

Hur ljuset tar sig in (Kommissarie Gamache, #9) av Louise Penny

Bok #8 om kommissarie Gamache och Jean-Guy Beauvoir var inte riktigt min favorit. Det var intressant på sätt och vis med en bok som bara utspelar sig på ett och samma ställe, men jag saknade Three Pines och de andra alldeles för mycket. Som tur är får de vara med så mycket som jag önskar i Hur ljuset tar sig in – som definitivt är min favorit i serien hittills.

Gamache kämpar på jobbet, då flera av hans bästa medarbetare har lämnat mordgruppen som han är chef över – Jean-Guy Beauvoir är en av dem, och han har inte pratat med Gamache på flera månader. Gamaches dotter Annie gjorde slut med Beauvoir, som nu kämpar med sitt läkemedelsberoende.

Gamache känner sig motarbetad och uppgiven och blir glad när han får meddelande från Myrna i Three Pines – en chans att fly staden för några timmar. Myrnas väninna som skulle komma och fira jul hos henne har inte dykt upp, och Myrna misstänker att något inte står rätt till alls. Efter lite press erkänner Myrna vem vännen i fråga är – en av de mest berömda personerna i Nordamerika under en period, men numera praktiskt taget fallen i glömska.

Deckargåtan löper parallellt med Gamaches egna förehavanden och bekymmer och som alltid med Louise Penny är det på en lagom nivå. Deckargåtan är smart och genomtänkt, persongalleriet fantastiskt och språket genialt – särskilt för sin genre, om man får lov att säga så. Three Pines är en så skickligt konstruerad plats – bara det att byn inte finns med på de flesta kartor, och att det är nästan omöjligt att få täckning för mobiltelefoni eller internetuppkoppling gör det hela extra bra då det ju faktiskt gäller alla – inte bara klantiga poliser som glömmer sina telefoner, eller glömmer att ladda dem, eller blir instängda i källare utan mottagning. Lika villkor, lika läskigt när något händer.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien som jag läst och kommenterat:

#1 Mörkt motiv
#2 Nådastöt
#3 Den grymmaste månaden
#4 Ett förbud mot mord
#5 Ett ohyggligt avslöjande
#6 Begrav dina döda
#7 En ljusets lek
#8 Det vackra mysteriet

The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Vi hade 70-talstema i ena bokcirkeln förra månaden och jag föreslog min gamla favorit The Virgin Suicides – som jag säkert läst femton gånger, men det var ett tag sedan sist så jag blev sugen. Och det blev lyckligtvis de andra också! Jag bestämde mig för att läsa den på svenska denna gången, och det fick mig att förstå att jag verkligen har läst den otroligt många gånger på engelska, för originalmeningarna poppade upp i huvudet på mig under läsningen hela tiden. Men det gjorde ingenting, för jag älskar denna bok så innerligt.

Det som talar till mig allra starkast är stämningen. Till viss del tror jag att detta har med faktumet att jag såg filmen innan jag läste boken – det lite drömska, skimrande ljuset finns med mig, liksom det fantastiska soundtracket av Air (och ljuvliga The air that I breathe av The Hollies). Berättelsen är naturligtvis hemsk i sig – fem unga flickor som tar livet av sig i en liten stad i Michigan – men Eugenides lyckas berätta historien på ett sätt som gör läsningen njutbar ändå. Jag älskar hur berättarrösten är första person plural – man vet egentligen inte om det är en av pojkarna – numera medelålders män – från andra sidan gatan som berättar hela tiden eller om de turas om att berätta i ”vi-form”. Lyckat blir det, hur som helst.

“It didn’t matter in the end how old they had been, or that they were girls, but only that we had loved them, and that they hadn’t heard us calling, still do not hear us, up here in the tree house, with our thinning hair and soft bellies, calling them out of those rooms where they went to be alone for all time, alone in suicide, which is deeper than death, and where we will never find the pieces to put them back together.”

Ur The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Farrar Strauss & Giroux: 1993

Filmen av Sofia Coppola är helt otrolig också. Vi har försökt hitta den på diverse streamingtjänster men den går inte ens att hyra i Sverige vilket är besynnerligt. DVD:n fanns dock på biblioteket, så den ska hämtas ut inom kort (och när du läser detta räknar jag kallt med att vi har sett den).

Detta blev något av en rörig text, men läs boken själv vetja. Jag vet inte ens hur jag ska börja att berätta om den, nämligen, utöver det lilla jag skrapade ihop ovan. Boken kan du köpa här.

All these beautiful strangers (Det slutna sällskapet) av Elizabeth Klehfoth

Jag hade aldrig hört talas om denna förrän min man hittade den i en bokhandel och skickade en bild på den då den lät spännande – och det gjorde den ju, särskilt som just den utgåvan hade en blurb om Den hemliga historien. Jag tycker att jag kollar alla listor som listar dark academia-böcker men just denna verkar ha gått mig förbi.

Charlie Calloways mamma försvann spårlöst när hon var liten. Utöver det står familjen varann nära. Hon är lyckad elev på tjusigt internat med lojala vänner och har alltid fått lära sig att hon är något alldeles särskilt. Och får man höra det hela livet börjar man nog leva efter det också. Ett hemligt sällskap på skolan bjuder in henne och ett antal andra att gå med – men då måste de utföra förbjudna och besvärliga utmaningar först.

I samband med detta hamnar Charlie mitt i mysteriet kring sin mammas försvinnande då en morbror kommer och besöker henne i skolan. Han har hittat ledtrådar, och Charlie måste bara nysta i detta. Det finns foton och brev – vad kan ha hänt egentligen?

Jag gillar båda huvudspåren i boken, och de knyts samman på ett ganska trovärdigt och bra sätt. Vissa bitar lämnas utan ordentlig upplösning vilket är frustrerande, men de viktigaste delarna får ett avslut och det blir helt okej till slut även om vissa saker känns lite långsökta. Men det hör väl nästan till – jag kan tänka mig denna bok som en sorts spännande high school-film eller tv-serie, och då får man ju köpa det mesta (Lex Gossip Girl och Gilmore Girls).

Boken kan man köpa t.ex här.

Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith

Jag hade lite olika böcker som jag hade tänkt läsa som påskekrim, men när jag hade läst Spring eller dö tappade jag intresset för flera som jag tänkt läst. Sagt och gjort – då plockar man med fördel upp en klassiker. Det hade kunnat bli Poirot eller Sayers, men det blev Patricia Highsmiths debut, Främlingar på ett tåg, som ju även blivit film i Hitchcocks regi (men den är enligt ryktet ganska olik boken).

Guy Haines träffar Bruno Anthony på ett tåg. Haines är på resande fot för att ta ut skilsmässa från sin otrogna fru, Bruno å andra sidan har mord i sinnet. De äter middag tillsammans i Brunos privata kupé och en fullständigt vansinnig spiral tar fart när Bruno föreslår att de två ska byta mord med varandra. Han ska mörda Guys soon-to-be ex-fru, medan Guy ska mörda Brunos far. Ingen av dem har något motiv för morden – det skulle bli två perfekta brott.

Guy vill egentligen inte ha något med detta att göra, men när Bruno sätter igång sitt maskineri blir han fast i ett nät av missbruk, stalking och psykotiskt beteende. Det är riktigt läskigt ibland, klaustrofobiskt och krypande och mycket välskrivet. För mig är den inte lika bra som The talented Mr Ripley, men stilen och den märkliga känslan när man inte riktigt vet vem man ska heja på finns med även här. Riktigt kul att ha läst den.

Boken finns att köpa här.

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

En ljusets lek (Kommissarie Gamache, #7) av Louise Penny

Dagen är äntligen inne för Clara Morrows första separatutställning i Montreal. Alla är där och alla är med på efterfesten i Three Pines – men morgonen därpå hittas Lillian Dyson död i Clara och Peters trädgård. Ingen såg henne på festen, men hon är en gammal bekantskap till Clara och har varit ett välkänt namn som kritiker i konstkretsar.

Konsten spelar en stor roll i hela handlingen. Kommissarie Gamache är ju en estetiskt lagd man, men konstvärlden är komplex och full av illusioner. Riktigt spännande.

Karaktärerna fortsätter att utvecklas och jag tycker så himla mycket om allihop – små vändningar sker, saker börjar och slutar och det är ju sådant själva livet är. Det blir väldigt bra. Bättre och bättre för varje bok, faktiskt, och nu är jag väldigt sugen på att se vad som kommer att hända med ett visst par…!

Boken finns att köpa här.

Begrav dina döda (Kommissarie Gamache, #6) av Louise Penny

Som skrivet så blev jag missnöjd med slutet på förra boken om Gamache, Ett ohyggligt avslöjande, och gick därmed ifrån mina vanliga principer om att blanda upp böcker lite grann och inte plöja en hel serie på en gång eftersom det blir så himla tråkigt att vänta ett helt år på nästa. Men nu hade jag faktiskt inget val, för jag var tvungen att få veta mer (och en fråga på Goodreads avslöjade att det skulle komma mer).

Det är vinter i Québec – och det är inte nådigt. Gamache befinner sig hemma hos sin gamle mentor i Québec stad, för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt efter en hemsk yrkesinsats som gick alldeles fel. Hustrun Reine-Marie är med till en början, men efter att hon rest hem igen tillbringar Gamache en stor del av sina dagar på biblioteket hos Litterära och Historiska Sällskapet.

En excentrisk historiker som vigt sitt liv till att leta efter kvarlevorna av Québecs grundare Samuel de Champlain hittas mördad. En koppling finns till Litterära och Historiska Sällskapet och Gamache blir förstås indragen. Under tiden får han dagliga brev från Three Pines gällande utredningen från förra boken, där en person upprepar, gång på gång, att fel person dömts. Gamache vet varken ut eller in, men han skickar Jean-Guy Beauvoir för att göra efterforskningar – utan att berätta att det är därför han är där.

Jag tyckte att berättelsen om mordet i Québec stad var lite rörig – det var väldigt mycket folk och väldigt många namn, och det blev lite stökigt i mitt huvud. Dessutom var jag mest intresserad i hur den gamla historien skulle vecklas ut – och den biten var jag nöjd med! Jag är överhuvudtaget väldigt nöjd med att ha startat denna serie, och så skönt att ytterligare 11 böcker fortfarande väntar på mig!

Boken finns att köpa t.ex här.

Ett ohyggligt avslöjande (Kommissarie Gamache, #5) av Louise Penny

När en död man hittas på golvet i Oliviers bistro i Three Pines blir hela byn lamslagen. Och när kommissarie Gamache kommer dit är kaoset ett faktum – det finns inget mordvapen att hitta och ingen vill kännas vid att de vet vem mannen är. Läsaren vet, dock, vilket gör det hela ganska frustrerande – men ohyggligt spännande.

Fler och fler ledtrådar avtäcks, fynd görs och en skatt upptäcks på ett väldigt oväntat ställe. Allt pekar till slut åt ett håll, och det är inte ett håll jag vill att det ska barka åt. Då är det jättejobbigt att veta mer än poliserna 😉

Penny tecknar miljöer och persongalleri på ett underbart sätt. Det är en så fin kombination av livet på Kanadas glesbygd, av deckarhistoria och sammanflätade liv och personligheter.

Det hände något väldigt ovanligt när jag hade läst ut Ett ohyggligt avslöjande, och det var att jag plockade upp efterföljande bok på en gång. Vanligtvis sparar jag på dem, men eftersom jag var så missnöjd med vad som hade hänt var jag bara tvungen att få veta mer. Och tur är väl det. Text om den kommer inom kort!

Hantverkaren (The Craftsman, #1) av Sharon Bolton

Nu när jag är klar med Lacey Flint-serien är det inte annat att göra än att ge mig på Sharon Boltons andra böcker – det finns ett gäng fristående, men jag upptäckte att Hantverkaren är första delen i ännu en serie, och att del två just var på gång på svenska, så jag valde den först.

För trettio år sedan, 1969, gjorde Florence Lovelady ett namn för sig inom Lancashire-polisen när hon grep Larry Glassbrook för en hel radda barnamord där offren begraves levande. Glassbrook erkände mordet och hamnade i fängelse och nu är han död. Florence reser tillbaka till Sabden för att vara med på begravningen. Hon har sin tonårsson med sig, och maken ska ansluta när han jobbat klart i Paris, för att den lilla familjen ska kunna ha en trevlig semester vid vackra Pendle Hill.

Men historien börjar visa tecken på att upprepa sig. Händelserna 1969 nystas sakta men säkert upp, parallellt med berättelsen från 1999. 1969 var det inte speciellt lätt för en ung kvinna att ta sig in i den grabbiga polisvärlden, kvinnliga poliser titulerades fortfarande WPC (Woman Police Officer) och fick slita hårt för att göra sin röst hörd. Florence har det verkligen inte lätt när hon vill få fram sina argument och spår, och tar då och då saken i egna händer – hon är en riktig tuffing.

Vid Pendle Hill finns en stark tradition av häxkonst (under 1600-talet bedrevs häxprocesser), och den har absolut inte avtagit bara för att 2000-talet närmar sig – tvärtom. Det finns många hänvisningar till häxkonst, örtmedicin och ritualer och det är ganska intressant att läsa insprängt i en mer klassisk thriller. Effektfullt. Småstadsmentaliteten (nå, Sabden är knappt en stad) är alltid klaustrofobisk tycker jag, och det är den sannerligen här. Alla känner alla, alla vet allt om alla. Nästan, i alla fall. Stämningen är obehaglig men trovärdig.

Är det lika bra som Lacey Flint? Nej, det är det inte. Men det är underhållande, spännande och annorlunda.

Andra som skrivit om Hantverkaren är Läsvärd eller inte?, Bokdamen, Bokraden, Hyllan, Fiktiviteter, Tofflan och enligt O.

En mörk och förvriden flod (Lacey Flint, #4) av Sharon Bolton

Det verkar inte bättre än att denna fjärde bok om Lacey Flint även är den avslutande i serien, då ingen mer del kommit ut sedan 2014. Men man kan aldrig sluta hoppas! Jag har läst alla fyra under ett knappt år och jag har verkligen tyckt om dem. En lagom blandning av spänning och psykologi – de tre tidigare böckerna har haft ett mycket högre tempo än denna, dock.

Och det går förstås hand i hand med Lacey Flints plan på ett lugnare liv. Hon har sagt upp sig från grova brott-avdelningen på Metropolitan Police och börjat jobba för flodpolisen. Floden Themsen är även hennes hem numera – hon bor på en båt och tillbringar så mycket av sin tid som hon kan med att simma i Themsen. (Hur man nu kan vilja göra det är ett mysterium för mig, den är brun och grumlig för jämnan.)

En dag när hon är ute på en simtur hittar hon en död kropp, fastbunden i en pir (tror jag). Därmed är samarbetet med de tidigare kollegorna, främst Dana Tulloch, igång igen. Parallellt med detta har Mark Joesbury, Laceys kärleksintresse från tidigare böcker försvunnit under en polisinsats där han arbetar under täckmantel, någon placerar gåvor (och senare ullhandskrabbor från floden) inne i Laceys båt och Dana Tulloch försöker bli gravid med sin partner.

Och under simturerna är Lacey säker på att hon flera gånger ser en sjöjungfru…

Det blir betydligt mer invecklat än såhär – här finns människohandel och ett underligt tvillingpar och rafflande episoder blandade med mer makliga dito. Det jag gillar bäst är skildringarna av London och livet vid floden. Trots att jag bott där så länge har jag nästan aldrig varit såpass långt österut (just vid floden) att jag riktigt kan föreställa mig att det finns ett helt samhälle med människor som lever och bor där omkring. Det verkar både mysigt och lite läskigt.

Något annat som är läskigt är ullhandskrabborna. Jag har träffat en hel del krabbor i mitt liv, såväl strandkrabbor som större exemplar och har inte den minsta avsmak för dem – men det är något motbjudande med ullhandskrabbor. Min moster hade en liten bok med diverse flora och fauna på västkusten som alltid var med på sjön när jag var yngre och jag minns fortfarande teckning av ullhandskrabban och hur otrevlig jag tyckte att den var. Här träffar vi många sådana och jag blev såklart tvungen att läsa på lite. Här kan man läsa mer om ullhandskrabban, om man så önskar. (Nu ser jag att den kinesiska varianten, som är den som finns i Themsen, de facto inte har ”ull” på klorna, men det visste jag inte när jag läste.)

Jag gillar även Dana Tullochs berättelse i denna del. Intressant och tankeväckande om att skaffa barn som samkönat par och funderingarna kring detta.

Andra som skrivit om boken är I hyllan, Fiktiviteter, enligt O, Litteraturkvalster och småtankar och många fler. Boken kan du köpa t.ex här.