Etikett: Modernista

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

The murders in the Rue Morgue av Edgar Allan Poe

Eftersom det var jag som föreslog att vi skulle ha en hallowe’en-ruta i höstbingot fick jag ju se till att läsa lite skräck över just den helgen – och varför inte det som kallas världens första deckare? Edgar Allan Poe är en författare som jag inte läst så mycket av som jag skulle vilja, så då passar det ju fint att börja här.

Jag ska inte gå in på handlingen, mer än att vi befinner oss i Paris och att C. Auguste Dupin är detektiven som löser det brutala mordet på två kvinnor på Rue Morgue, genom att utöva en logik som Arthur Conan Doyle måste ha inspirerats av vid kreationen av Sherlock Holmes. Det är spännande och lite lagom läskigt.

Ovan syns en faksimil av Poes originalmanus. Ett kul inslag, tycker jag!

Den grymmaste månaden (Kommissarie Gamache, #3) av Louise Penny

För att inte hamna i samma fälla som jag gjort med serierna om Roy Grace och Ruth Galloway, där jag kastar mig över varje nysläppt titel praktiskt taget samma dag som den kommer ut och sedan får vänta, under stort lidande, i ett helt ÅR innan nästa bok kommer, så försöker jag sansa mig med min senaste favoritserie, nämligen Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache i Montreal. Det kräver karaktär, det måste jag säga! Men det finns femton släppta böcker, så då och då får jag tillåta mig att sticka in med en.

Påsken är på ingång i Three Pines – det är äggjakt och middagar och alla möjliga härligheter som händer. Några av invånarna bestämmer sig för att fira långfredagen genom att hålla en seans tillsammans med ett medium som lägligt råkar ha checkat in på pensionatet i byn. Men under seansen dör en av deltagarna – till synes ihjälskrämd – och Gamache och hans team kallas ännu en gång till den idylliska lilla byn. Han tror inte ett ögonblick på att något övernaturligt har orsakat kvinnans död, och utredningsteamet får verkligen något att bita i.

Parallellt med detta fortlöper dramat kring Arnot-affären, som i mitt tycke spelat lite för stor roll i de senaste böckerna eftersom det är först nu som vi som läsare får reda på vad det är som har hänt, och varför Gamache är persona non grata i vissa delar av polisväsendet. Intressant historia, men den hade kanske kunnat ha vecklats upp på ett annat sätt. Nu håller jag med Monika, som skrivit att hon hoppas att det lugnar ner sig kring detta efter det vi faktiskt får reda på i denna boken.

Jag håller även med Monika om att det är härligt att läsa om de originella karaktärerna i Three Pines – och om att Ruth Zardo, den lite aviga och vrånga poeten, är bäst av dem alla.

Mordgåtan är klurig men inte helt svår att lista ut – men det gör ingenting, när boken är så väldisponerad och historien berättad på ett så lågmält och trevligt vis. Det är så njutbar läsning, och även om det bär mig emot att prata om ”mysdeckare” – att någon dör är aldrig mysigt – så är det trevligt och gemytligt att befinna sig i detta universum för några timmar. Ljudboken är inläst av Tomas Bolme – just denna läste jag i textform, men jag lyssnade till stor del på den första boken och han gjorde ett toppenjobb.

Ett nytt England av Valerie Kyeyune Backström

En ung europeisk mörkhyad kvinna åker till New York för att hitta lyckan. Eller något. Pengar, kanske. Sedan är hon plötsligt någon sorts lyxhustru i Los Angeles, där mannen jobbar jämt men hon själv aldrig jobbar. Hon fixar naglarna och går till frissan och på vernissage och sånt. Och så innan man vet ordet av befinner hon sig ute i öknen på något slags läger eller retreat – eller möjligen sektmöte. Och jag förstår inte hur någonting hänger ihop. Det blir liksom ingenting av det, förutom vissa bitar som är ljuvligt vackert skrivna.

Mikaela Blomqvist har myntat begreppet ung svensk tomhetsprosa på Göteborgs-Postens kultursidor, och det verkar vara ungefär samma typ av böcker som jag meddelar mina kompisar att jag får ”Biskops Arnö-vibbar av”. De handlar liksom inte om någonting, och jag förstår inte riktigt vart författaren vill komma, eller hur hen vill komma dit. Lite sådana känslor får jag av Ett nytt England. Kanske var mina förhoppningar lite för höga på grund av denna mästerliga låt?

Jag hoppas att Kyeyune Backström skriver mer skönlitteratur, för jag gillar henne som debattör och skribent. Jag förstår bara inte riktigt bokens poäng.

Nådastöt (Kommissarie Gamache, #2) av Louise Penny

Louise Penny är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap. Jag vet inte varför det har tagit mig så lång tid att bekanta mig med kommissarie Gamache och invånarna i Three Pines, för beskrivningarna av dem är ju ganska precis vad jag gillar när jag vill läsa deckare i trevlig miljö. Och en trevlig miljö får jag sannerligen i Québec.

Vintern har kommit till Three Pines, och några dagar efter jul går den årliga curlingturneringen av stapeln på byns sjö. Plötsligt, efter att en av de mer seniora damerna i laget, har ”tömt boet” görs en gräslig upptäckt då en av åskådarna ligger förkolnad på isen, efter att ha tagit i en strömförande stol framför henne. Ingen har sett hur mordet gick till och det finns inga spår, inga ledtrådar och inget motiv. Inte för att någon i byn tyckte om den avlidna så särskilt, tvärtom hade hon mest under sin korta tid i Three Pines ställt till med bekymmer och upprörda känslor. Men vem kan ha mördat henne?

Gamache och hans team gräver i offrets bakgrund och hittar mörka hemligheter. Parallellt med detta utreds mordet på en äldre hemlös kvinna inne i staden. Flera saker pekar på att de två offren kan ha något gemensamt – men hur hänger det samman? Gamache blir tvungen att inte bara ta reda på hur detta kan ha gått till, men måste även hålla koll på sin egen rygg. Han visar sig ha egna fiender och bistra vindar sveper inte bara genom det kanadensiska vinterlandskapet utan även genom honom själv.

Det är alldeles lagom spännande och jag är mycket förtjust i Pennys karaktärer. Särskilt de tre äldre damerna i Three Pines, som kallas ”de tre gracerna” är underbart tecknade. Det är trevligt att träffa konstnärerna Clara och Peter i Three Pines igen, liksom Olivier och hans partner som driver pensionatet och bistron i staden. Jag ser nu att det finns 16 böcker i serien hittills, så för en gångs skull behöver jag inte hårdransonera för att inte läsa för mycket för fort och bli utan i ett år tills nästa kommer.

Slutet är otroligt skickligt och jag förstår varför Penny jämförs med Agatha Christie – mästerligt bra.