Etikett: Böcker

The Switch / Bara på besök av Beth O’Leary

Beth O’Learys debut, Sambo på försök, var verkligen en sådan där förtjusande feelgood som har allt det där en feelgood bör ha. Jag köpte The Switch på Kindle så fort jag fick syn på den, men glömde sedan bort att läsa den. As you do. Sedan blev det lite så att jag började läsa den på engelska men bytte till svenska när min nya Storytel Reader kom och jag ville testa den. Men översättningen var bra, så det gjorde ingenting.

Men varför envisas de svenska förlagen med sådana plottriga omslag med brush-letter writing så fort det är finurlig feelgood på gång? Nåväl – det är åtminstone inte en kvinna avbildad bakifrån på framsidan, och den döptes heller inte om till Den lilla byn på landet där en kvinna från storstaden klättrade in i en byrå och läste högt på tunnelbanan. (Egentligen bryr jag mig inte så himla mycket om omslag då jag oftast läser e-böcker ändå, men det börjar faktiskt bli lite tröttsamt.)

Leena är managementkonsult i London och har en strålande karriär framför sig – tills hon en dag får en total blackout under en presentation och chefen tvingar henne att ta ett par månaders tjänstledigt. Hon bestämmer sig för att åka och hälsa på sin mormor i Yorkshire – familjen har inte riktigt läkt sedan de förlorade Leenas syster i cancer ett år innan och Leenas relation till sin mamma är minst sagt spänd. Men mormodern finns där, alldeles som vanligt.

Dock är mormodern Eileen inte heller riktigt där hon skulle vilja vara i livet. Hennes man har stuckit med en yngre förmåga och själv är hon rätt trött på att nästan vara åttio år och helt utan chans till romans bland de gamla gubbarna i byn. När Leena sett hennes projektplan för att skaffa en ny man bestämmer hon sig resolut för att presentera en idé för Eileen – de ska byta liv i två månader. Själv ska hon stanna på landet, i Hamleigh-in-Harsdale, och rodda allt som Eileen vanligtvis skulle ha gjort, medan Eileen ska flytta till London, bo med Leenas rumskamrater och börja dejta. De ska byta telefoner, datorer, allt.

Det blir en häftig resa, som ni förstår, men det är väldigt trevligt, mysigt och varmt med en lagom dos humor. Beth O’Leary skriver på ett mycket lättläst men smart sätt, hon har kul idéer som inte helt och hållet gjorts förut och presenterar en schysst blandning av karaktärer, vilket inte alltid är självskrivet i brittiska berättelser från landsbygden. Definitivt i den bättre klassen av feelgood, och jag ser fram emot O’Learys nästa bok, The Roadtrip, som kommer ut i slutet av april.

Boken finns att köpa här.

Girl A av Abigail Dean

Jag följer många författare på Twitter och det är inte alla tips jag reagerar på, men när jag såg Abigail Deans Girl A omnämnd råkade det bli en som jag kollade upp och blev genast väldigt nyfiken. Skickade inköpsförslag till biblioteket en fredagseftermiddag och på lördagen kunde jag ladda ner e-boken. Det är en otrolig service! Bibliotek är bäst.

Lex Gracie försöker skjuta undan sitt förflutna, och sin identitet som Girl A – namnet medierna gav henne när hon som tonåring lyckades fly The House of Horrors och därmed frita sina syskon. Syskonskaran växte upp med en far som blev mer och mer radikaliserad, och en mor som inte gjorde mycket åt situationen. Till slut var de kedjade i sina sängar, utan mat eller möjlighet att gå på toaletten eller ens äta särskilt ofta.

Det har inte varit några problem att undvika föräldrarna. Fadern tog sitt liv när han fick klart för sig att Lex tagit sig ut och därmed kunde larma polisen. Modern hamnade i fängelse och har suttit där sedan dess – men nu har hon dött, och av någon anledning visar det sig att hon utsett Lex till testamentsexekutor. Lex och hennes syster vill göra något bra av det gamla huset som håller så många gräsliga minnen, en sorts kulturhus för umgänge och trevliga saker. Men för att kunna ordna med arvet måste Lex kontakta sina övriga syskon, en efter en. Det är ingen uppgift hon ser fram emot.

Narrativet skiftar mellan uppväxt och nutid, från att ha varit en ganska normal familj till den totala misären syskonen hamnade i. Hjärtskärande är bara förnamnet.

En otroligt stark berättelse om syskonskap, familj, konflikter och svek. Om hur en persons minnen och erfarenhet kan vara vitt skild från en annans. Om familjens mytologi, om vem som fortfarande tror på barndomens indoktrinering och vem som verkligen lyckats slå sig fri. Fantastiskt välskrivet, väldigt spännande och en riktig bladvändare. Årets bästa hittills, tror jag!

Hantverkaren (The Craftsman, #1) av Sharon Bolton

Nu när jag är klar med Lacey Flint-serien är det inte annat att göra än att ge mig på Sharon Boltons andra böcker – det finns ett gäng fristående, men jag upptäckte att Hantverkaren är första delen i ännu en serie, och att del två just var på gång på svenska, så jag valde den först.

För trettio år sedan, 1969, gjorde Florence Lovelady ett namn för sig inom Lancashire-polisen när hon grep Larry Glassbrook för en hel radda barnamord där offren begraves levande. Glassbrook erkände mordet och hamnade i fängelse och nu är han död. Florence reser tillbaka till Sabden för att vara med på begravningen. Hon har sin tonårsson med sig, och maken ska ansluta när han jobbat klart i Paris, för att den lilla familjen ska kunna ha en trevlig semester vid vackra Pendle Hill.

Men historien börjar visa tecken på att upprepa sig. Händelserna 1969 nystas sakta men säkert upp, parallellt med berättelsen från 1999. 1969 var det inte speciellt lätt för en ung kvinna att ta sig in i den grabbiga polisvärlden, kvinnliga poliser titulerades fortfarande WPC (Woman Police Officer) och fick slita hårt för att göra sin röst hörd. Florence har det verkligen inte lätt när hon vill få fram sina argument och spår, och tar då och då saken i egna händer – hon är en riktig tuffing.

Vid Pendle Hill finns en stark tradition av häxkonst (under 1600-talet bedrevs häxprocesser), och den har absolut inte avtagit bara för att 2000-talet närmar sig – tvärtom. Det finns många hänvisningar till häxkonst, örtmedicin och ritualer och det är ganska intressant att läsa insprängt i en mer klassisk thriller. Effektfullt. Småstadsmentaliteten (nå, Sabden är knappt en stad) är alltid klaustrofobisk tycker jag, och det är den sannerligen här. Alla känner alla, alla vet allt om alla. Nästan, i alla fall. Stämningen är obehaglig men trovärdig.

Är det lika bra som Lacey Flint? Nej, det är det inte. Men det är underhållande, spännande och annorlunda.

Andra som skrivit om Hantverkaren är Läsvärd eller inte?, Bokdamen, Bokraden, Hyllan, Fiktiviteter, Tofflan och enligt O.

Min Martina av Jon Jordås

Som jag skrev igår kan det vara lite lurigt med nytolkningar av böcker – särskilt sådana som man verkligen gillar. Gun-Britt Sundströms Maken är en sådan för mig, men jag blev genast väldigt sugen på Jon Jordås mer moderna tagning på berättelsen om Gustav och Martina. Må det bära eller brista, liksom.

Premissen är densamma – Gustav och Martina träffas på universitetet och börjar dejta. Gustav söker tvåsamhet, Martina vill absolut inte bli ihop. Hon vill vara fri, träffa andra och göra det hon vill men trots friheten längtar hon efter Gustav, tryggheten och närheten dem emellan.

Gustav har alltid letat efter att hamna rätt. Han har provat att vara kristen, han har provat att vara nykterist och nu är det dags att prova livet som Martina vill att han ska leva – någon sorts polyamoröst liv som ligger långt ifrån vad han egentligen önskar sig. Dags att ladda ner dejtingappar, således, och se vad som finns därute (det visar sig mest vara svartsjuka och mörker).

Just sociala medier och dejtingappar är ju långt ifrån Sundströms berättelse från 70-talet, men berättelsen om de unga tu, deras känslor och ideal, är praktiskt taget likadan. Det är intressant att placera en berättelse som faktiskt inte är äldre än drygt 40 år i vår nya tid, och det synliggör verkligen hur mycket livet har förändrats sedan dess vad gäller digitalisering och samhällets infrastruktur.

Jag har lite svårt att hänga med i vilken tidsålder vi befinner oss – Covid-19 nämns, men en bit senare verkar vi befinna oss i #metoo-hösten 2017. Även terroristdådet på Drottninggatan 2017 nämns, och det låter som om det var alldeles nyligen i tankarna kring uppförandet av bättre skyddsåtgärder på gatan. Har Covid-19 tryckts in utan tankar på att övrig handling verkar vara ett helt annat år, eller ska boken representera flera år kring 2020 utan att det är viktigt exakt när? Det blir lite udda.

Men underhållande och tankeväckande är det. Karaktärerna har antagit en annan form än originalen, tycker jag, då Gustav känns ganska grådaskig och Martina näst intill hjärtlös. Är detta extremerna vi befinner oss i idag? Det tror jag inte riktigt. Men Jordås debutroman är läsvärd – särskilt om man har läst Maken och har den referensramen med sig.

Boken finns att köpa här.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

Bikupan av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit en av mina favoritförfattare och jag ställde mig i kö på Bikupan så fort den blev tillgänglig på biblioteket. Det tog sin lilla tid, men den som väntar på något gott, ni vet. Och det var absolut värt väntan. Detta är en helt fantastisk roman på prosalyrik – där jag tycker att Sarah Crossan är som allra bäst.

Ana och Connor har haft en relation i tre år. Båda är gifta på varsitt håll, det finns bara en enda utomstående person som känner till förhållandet, de träffas på hotell och hemliga platser närhelst chansen finns.

Så plötsligt händer det otänkbara – Connor dör i en olycka och det visar sig att Ana, som är advokat, har utsetts till hans testamentsexekutor. Änkan Rebecca ringer och ber henne inleda arbetet, eftersom hennes man har dött. Mitt i sin häftiga chock och sorg tvingas Ana hantera dödsboet tillsammans med änkan – för vad annat kan hon göra?

Hon känner sig totalt ensam i världen, trots man och två barn, för det finns ingen som delar hennes minnen. Men det finns förstås en person som delar hennes sorg – änkan Rebecca. I sin förtvivlan och uppgivenhet söker hon sig just åt det hållet. Det kan aldrig gå väl, förstås – men Ana måste prova.

Trots att språket är väldigt luftigt och lättläst är det intimt och tar verkligen på djupet. Även om jag aldrig varit i denna situation kan jag känna igen mig i Anas känslor kring sorg och hur svårt det är att hantera när känslan plötsligt sköljer över en, när man minst anar det. Otroligt hantverk. Och väldigt fina Londonmiljöer.

Andra som har skrivit om boken: Bokkoll, Malins bokblogg, Sofies bokblogg, Fiktiviteter och Den läsande kaninen. Boken finns att köpa här.

The man I think I know av Mike Gayle

James DeWitt har hållit sig lugn sedan Incidenten. Han har flyttat från sin tjusiga takvåning inne i Birmingham, hem till sina föräldrar igen – för hur mycket han än försöker så kan han inte klara sig själv längre. När Incidenten skedde var han nyvald som parlamentsledamot och oerhört framgångsrik inom fastighetsbranschen. Nu är han raka motsatsen till succé.

Det är Danny Allen också. Han har just fått reda på att han inte längre kan få a-kassa och är därmed på väg rakt ner i botten. Han är nykter alkoholist sedan många år tillbaka, men är nära ett återfall när han går på ett AA-möte och beslutar sig för att göra något av sitt liv – även om det ”bara” är att börja jobba på ett vårdhem.

James hamnar på vårdhemmet när hans föräldrar får en kryssning i bröllopsgåva av James och hans syster – eftersom brandkåren kom sist han var ensam hemma och försökte steka bacon. Och James känner igen Danny. Sist de sågs var Danny den mest framgångsrike eleven på den fina privatskola de båda gick på. Hur har han hamnat här? Och varför vägrar han att erkänna att han och James känner varandra?

Detta är en helt underbart fin berättelse om vänskap och familj. Om hur oväntade skeenden i livet kan vända allting upp och ner, och om hur man faktiskt inte alls alltid kan bestämma själv i vilken riktning livet ska gå. Sakta men säkert får läsaren reda på vad som har hänt i både Dannys och James liv som resulterat i att de nu befinner sig där de är.

Jag har nämnt förut att Mike Gayles tidigare romaner i lad-lit-genren är fantastiskt roliga och träffsäkra, men han är minst lika bra nu när han skriver romaner med tyngre ämnen såsom En halv värld bort, och All the lonely people – och nu The man I think I know. Gayle vann en Outstanding Achievement Award utlyst av Romantic Novelists Association här i veckan vilket är välförtjänt, men han skriver absolut inte bara romance – även om man nog skulle kunna kalla detta en bromance.

Boken finns att köpa här.

Smakebit på søndag, 7 februari 2021 – Lena Nymans dagböcker och brev

Denna veckan har det varit svinkallt ute, för att vara Göteborg. Härom morgonen när jag gick upp var det -13, som enligt appen skulle kännas som -21. Då är man inte tuff som sydlänning van vid kustklimat. Men det har varit otroligt vackert väder, blå himmel och strålande sol och hur mycket jag än hatar isgata så är det fantastiskt fint när det blänker i den så att man så när blir bländad.

Och solnedgångarna, förstås.

Igår fick jag hem en bok som jag köat på på biblioteket i månader, nämligen Lena Nymans dagböcker och brev, sammanställda av Isabel Andersson. Jag har hört mycket om boken – många nämner att hon var otroligt duktig på att skriva, och jag ser verkligen fram emot att läsa. Smakebiten kommer från början, året är 1962 och Nyman är 18 år, precis på väg in i skådespeleriet.

Jag vill träffa en pojke som jag tycker mycket om, och jag vill ge mig, hela mig till honom och uppleva något fint, riktigt, spännande, underbart, roligt och vad man vill tillsammans med honom. Men jag vill inte, och känner det precis som om jag inte orkar ta det ansvar som följer med. Är detta kvinnan i mig som börjar födas?

Eller håller jag bara sådär i allmänhet på att bli vuxen. Ibland tycker jag att jag vandrar i och utför saker i en värld som är fruktansvärt snäv och vardaglig. Jag vill nånting. Nånting annat. Jag vill inte gå i detta inskränkta någonting. Jag vill uppleva massor av saker, hisnande ting som ruskar om en.

Jag skulle vilja gå på luffen. Inte som man gjorde förr i tiden. Lite modernare. Åka tåg eller något annat fortskaffningsmedel. Stanna där jag vill och inte åka från den platsen förrän jag fått ut allt jag kan från den. Sen fortsätta till nästa ställe och nästa. Och hålla på så i flera år.

Tänk att komma till små byar som ligger långt bort, helst i Asien. Ställen dit turister aldrig far. Orörda platser. Där man om man har tur och förmåga kan få lära känna människor. Människor som inte lever, tänker och fungerar som vi.

Också en flykt från ansvar. Om jag mitt i alltihop skulle bli realistisk så tänker jag: ”Vad skulle jag göra efter dessa år på luffen?” Svar: ”Ingen aning”. Helst fortsätta som förut tills jag inte orkar längre eller dör. Alltihop är så dumt att man nästan skrattar. Jag bara flyr från mig själv.

Jag vet precis vad jag vill ägna mig åt. Jag har redan börjat nosa lite grann på mitt kommande yrke och upptäckt att det är mycket svårt och krävande. Det fordrar en massa uppoffringar från vederbörande. Det fordrar en massa koncentration.

Ur Lena Nymans dagböcker och brev, Ellerströms: 2020

Det blir en lugn söndag idag. Lite frisk luft ska jag allt få mig till livs, men allra mest vill jag ligga på soffan med Lena Nyman i händerna. Får se vad det blir av det!

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten!

The sick rose av Erin Kelly

Erin Kelly är en av de författare vars böcker jag alltid försöker få tag på så fort något nytt kommer ut, ända sedan Grenar av gift som tog mig med storm för ett antal år sedan. Men just denna har blivit liggande, av någon anledning – men nu har jag alltså läst.

Paul blev mobbad och misshandlad i skolan, tills Daniel dök upp. Daniel blev hans beskyddare och i gengäld känner Paul att han står i tacksamhetsskuld till honom. När de blir äldre blir han således indragen i ett liv i kriminalitet, men det som börjar med småtjyveri av metallskrot eskalerar ganska snabbt. När boken börjar sitter Paul och Daniel i varsitt förhörsrum hos polisen, misstänkta för mord. Paul blir lurad till att tro att Daniel erkänt, och går därmed med på att vittna mot honom i utbyte mot sin frihet. Han skickas iväg till en gammal herrgård där ett projekt drivs för ungdomar ”på glid”, med att restaurera den gamla trädgården så att den förhoppningsvis ska bli en turistattraktion.

Bland personalen på herrgården finns Louisa. Hon har också massor av mörka hemligheter i sitt förflutna, men hon har försökt trycka undan dem och sina svåra skuldkänslor i många år. När Paul dyker upp ser hon sin gamla kärlek igen – de är fruktansvärt lika, och Paul och Louisa inleder snart en relation i den lilla husvagnen där hon bor i smyg.

Berättelsen består främst av flashbacks – Pauls uppväxt och ungdom i Essex, och Louisas liv i en välbeställd familj i västra London, där hon försöker revoltera genom att klä sig alternativt och jobba på Kensington Market, men varje kväll går hon hem till det stora tjusiga huset. En dag träffar hon en kille i marknadsståndet där hon jobbar med kristaller och eteriska oljor och innan hon vet ordet av ingår hon i hans gäng – han är med i ett lite halvstort rockband. Men det slutar inte väl, och Louisa flyr – först för att bli trädgårdsmästare, sedan vidare till herrgården. Flashbackarna är faktiskt mer intressanta än den mer ”nutida” berättelsen.

Det finns lite situationer där jag verkligen inte kan förstå karaktärernas agerande, hur mycket jag än försöker, och jag har svårt att komma särskilt Louisa inpå livet. Det finns mycket potential som inte utnyttjas i den här berättelsen och det är synd. Slutet känns lite hafsigt och ogenomtänkt – det påminner om hur noveller slutade på mellanstadiet när man plötsligt fick slut på tid eller plats eller inspiration. Men okej underhållning är det, ändå. Jag hade bara väntat mig mycket mer.

Titeln The Sick Rose kommer ur William Blakes dikt med samma namn:

O Rose thou art sick. 
The invisible worm, 
That flies in the night 
In the howling storm: 

Has found out thy bed
Of crimson joy:
And his dark secret love
Does thy life destroy.

William Blake: 1794

Boken finns att köpa här.

Nemesis (Miss Marple, #12) av Agatha Christie

År 2008, eller något i den stilen, inledde jag mitt projekt att läsa alla Miss Marple-böcker. Spegeln sprack från kant till kant hade jag läst tidigare, men jag köpte resten i pocket och har uppenbarligen sugit på dem länge. Den sista – trodde jag – var Nemesis, så när jag läst färdigt var jag jättenöjd med att vara färdig med projektet. Men det finns ju en till! Sleeping murder, eller Miss Marples sista fall, är nummer tolv. Detta förstod jag när jag läste Dubbelporträtt, där Christie berättar för Kokoschka att hon har en bok färdig som ska publiceras efter hennes död.

Nåväl – jag har läst elva av tolv, i alla fall!

Miss Marple har en stillsamt liv, sedan doktorn har sagt åt henne att hon inte får lov att anstränga sig. Hon får gå korta promenader, men inte ägna sig åt sin älskade trädgård. Hemhjälpen, nästan sällskapsdamen, Cherry har flyttat in i vindsvåningen tillsammans med sin man och tar hand om – och förmanar – Miss Marple noga.

En dag anländer ett brev som Miss Marple sorterar ut blanda alla tråkiga kuvert som bara innehåller räkningar och annat krafs. Det är en advokatfirma i London som skriver och ber henne komma till deras kontor för ett möte. Mötet ger inte så mycket mer klarhet än att Mr Rafiel, som hon träffade i Karibien, har gått bort och lämnat en smärre förmögenhet till Miss Marple, om hon utför ett uppdrag åt honom. Det är bara det att hon inte får veta vad uppdraget går ut på.

Några dagar senare anländer ett brev från Mr Rafiel, postat lagom så att Miss Marple ska få det efter besöket på advokatbyrån. Där finns biljetter till en bussresa kring herrgårdar och trädgårdar i England – men ingen vidare förklaring. Men Miss Marple – nyfiken som hon är – går på bussen. Här finns alla möjliga människor, ett par yngre men de flesta medelålders och uppåt. Hur ska hon kunna lösa uppdraget utan att veta någonting om vad det går ut på?

Naturligtvis sker en mystisk död utmed vägen och Miss Marple hamnar i rätt riktning – och till slut till en lösning på såväl mord som Mr Rafiels uppdrag. Underhållande och klurigt, ibland lite långsökt och rörigt, men absolut i sann Marple-anda.

Boken finns att köpa t.ex här.