Böcker – Sida 17 – Stories from the city, stories from the sea

Genombrottet – hur släktforskaren löste dubbelmordet i Linköping av Anna Bodin och Peter Sjölund

True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.

Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.

Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.

Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.

Bögen är lös av Edvin Törnblom

Jag gillar Edvin Törnblom så himla mycket. Vissa tråkiga personer tycker att han är för mycket och syns överallt och visst är han mycket och visst syns han ofta MEN det är välförtjänt. Han är rolig, allmänbildad och verkar vara en väldigt varm och fin person. Därmed var det en självklarhet att lyssna på Bögen är lös när den kom ut. (Den var också utmärkt för min återinskolning i ljudboksvärlden, författarinläsning och knappt fem timmar lång.)

Här har vi en blandning av hjärtskärande berättelser om mycket mörka stunder, till hysteriskt roliga anekdoter, inspirerande personer och händelser och mycket matnyttig information om queerhistoria och om livet som queer, såväl i Sverige som utanför våra gränser.

Välformulerat och lättillgängligt med mycket av den karaktäristiska humor jag förknippar med Törnblom. Mitt enda problem är att ”obscen” och ”obskyr” verkar ha bytt plats med varandra några gånger (kanske har det helt enkelt blivit fel i inläsningen). Men det gick faktiskt bra ändå, och om jag som är så grinig med sådant kan se mellan fingrarna så måste det ju vara en riktigt bra bok. Borde läsas i skolor.

Boken kan man köpa här.

Smakebit på söndag, 5 juni 2022 – Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

Bloggen börjar äntligen få lite fart igen – tro det eller ej, men det blir mer tid till sådant sedan jag började jobba igen i början av maj. Tänk, tänk om jag skulle lyckas komma i fas och slippa försöka komma ihåg sådant jag läste för flera månader sedan…

Utmaningar är alltid kul och motiverande, och jag tycker ju att just Smakebitarna som Betraktninger håller i är himla trevliga. Jag glömmer ibland och ibland passar det inte, men idag så!

Vi kör Irland i juni på Kaffe och Kultur och en av mina favoriter genom tiderna är Maeve Binchy. Vinter i drömhuset, eller A week in winter som den heter på engelska blev hennes sista roman och den har legat på vänt hos mig i flera år. Nu passar det ju bra att plocka upp den.

Ibland brukade Chicky promenera längs klipporna på kvällen och se ut över Atlanten. Det gav henne alltid kraft. Folk hade haft mod nog att sätta sig i små skrangliga båtar och segla ut över det krabba havet utan att veta vad som låg framför dem. Det kunde väl inte vara så svårt att öppna ett hotell?
När hon sedan kom in igen skyndade miss Queenie sig att laga varm choklad åt de båda och säga att hon inte hade varit så lycklig sedan hon var flicka, sedan hon och hennes systrar brukade gå på jaktbal och hoppas att de skulle hitta stiliga unga män att gifta sig med. Det hade aldrig blivit av, men den här gången skulle det fungera. Stone House skulle bli verklighet.
Ur Vinter i drömhuset av Maeve Binchy, Norstedts: 2014

Sedan annandag pingst slutade vara helgdag är det väl ingen som bryr sig så värst mycket om just den helgen, men fira det som firas bör säger jag (och dessutom har vi bröllopsdag imorgon och det är ju ledigt tack vare nationaldagen) så vi åkte till havet och åt lunch på Café Sjöboa i Fiskebäck. Räksallad till mig och hamNburgare till Johannes – ja, välkommen till Göteborg 😉

Summan av alla synder (Kommissarie Gamache, #12) av Louise Penny

Gamache, Gamache, denna serie får aldrig ta slut! Detta är den senaste boken som översatts till svenska – som tur är finns det fem till som jag kan läsa på engelska. Jag har faktiskt inte läst någon av dem på originalspråk, slår det mig nu – och det finns ett och annat som jag har undrat över hur det är formulerat i original, så det passar ju bra.

I denna tolfte bok i den ljuvliga sviten sitter Armand Gamache på rektorsstolen på polishögskolan i Québec. När boken tar sin början sitter han och går igenom ansökningar som hans företrädare antingen markerat som antagna eller inte. När han hittar en mapp gällande en ung kvinna som heter Amelia Choquet beslutar han sig, efter mycket stötande och blötande, att anta henne trots att hon redan fått avslag. Hon är piercad, tatuerad, förbannad och med ett förflutet som man utan tvekan kan säga har varit rent olämpligt för en polis. Men av en anledning som vi inte får klart för oss förrän längre fram beslutar han sig ändå för att hon är välkommen.

Han fattar även ett beslut om att anställa sin gamle parhäst och sedermera ovän Michel Brebeuf. Ingen förstår riktigt varför, men som vanligt har Gamache ett alldeles eget resonemang.

I Three Pines har Olivier och Gabri hittat en massa gamla tidningar och andra papper i väggarna. Ruth Zardo och Reine-Marie Gamache hjälper dem att sortera, och man hittar en väldigt speciell, svårtydd karta. Gamache ger en kvartett studenter i uppdrag att ta reda på varför kartan är märklig och att forska vidare i den – bland dessa fyra finns Amelia Choquet. Och naturligtvis sker ett mord på skolan ~ i offrets rum finns en kopia av kartan och det fanns bara fyra. Varför återfinns Choquets kopia i just det nattduksbordet?

Det händer förstås en massa annat också, och allt vävs ihop till en fantastisk historia, som alltid. Ibland kan jag känna att jag blir mer positivt inställd till böcker som hör till en serie som jag gillar i stort, även om de är slätstrukna, men böckerna om Gamache är verkligen strålande bra. Just denna fick fem stjärnor av mig på Goodreads, och sådana slösar jag inte med.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Parmiddagen av Martin Österdahl

Ebba och Marlon är ett rasande förälskat tonårspar, som har bestämt sig för att det är dags att deras föräldrar träffas. Det blir parmiddag på nyårsafton (bara det känns väldigt vågat) och det passar väl inte Ebbas mamma Lisa sådär väldigt bra – hon jobbar på hospice och en rejäl kris uppstår på jobbet, men the show must go on och hon måste ju ta emot sina gäster.

När Marlon och hans föräldrar kommer fryser Lisa till is. De är allt annat än främlingar och deras historia är extremt komplicerad, men ännu en gång, the show must go on för ungdomarnas skull, hur skavigt det än är.

Det hela slutar med två döda nakna kroppar i botten av en tömd pool (detta vet vi från sida ett) – men vilka är det som hamnat där, och varför har det hänt – och hur kommer det sig att de är nakna?

Ett veritabelt kammarspel som blir extremt spännande i perioder. Boken är väldigt lagom lång med sina 300 sidor, vilket är förmånligt för berättelsens tempo. Det är mycket som ska avhandlas och det hinner aldrig bli tråkigt. Alla är osympatiska, ingen är pålitlig och det blir kanske lite mycket på sina ställen för att ha någon trovärdighet. Men samtidigt – ibland behöver det inte vara helt och hållet trovärdigt. Det var underhållande om än inget litterärt mästerverk.

Jag läser gärna mer av Österdahl framöver (fun fact: han är ytterst ansvarig för Eurovision Song Contest). Boken kan man köpa här.

Au pif! Franska recept och små berättelser av Emma Hamberg

Jag är Emma Hambergs största fangirl. Har älskat henne sedan Singel i stan och annat i VeckoRevyn på 90-talet (och, som jag har berättat förut, tog med mig en bild på hennes frisyr när jag skulle klippa mig kort i 15-årsåldern) och jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Je m’appelle Agneta var rent ljuvlig, och när det var dags för fransk kokbok från det ”riktiga” klostret Agneta bor i blev lyckan gjord.

Det var givetvis redan kö på biblioteket när den väl kom in, så jag lyssnade på ljudboken – som inte innehåller recepten, men alla små underbara berättelser och anekdoter från Provence upplästa av Emma själv – det är underbart. Jag har frankofila drag, gick fransk inriktning på gymnasiet och håller just på att slipa upp min mycket ringrostiga franska på Duolingo (619 dagar i sträck nu!) – och längtar alltid till Frankrike. Just Provence har jag aldrig besökt, men det står i allra högsta grad på min lista.

Jag har nu den fysiska boken hemma, och bläddrar i den så fort jag äntrar rummet där den ligger och är snygg på skrivbordet. Tyvärr ska den tillbaka till biblioteket om bara några dagar, så nu gäller det att suga ut allt. (Troligtvis kommer jag inte att kunna låta bli att köpa den längre fram.) Recept och bilder, tagna med en gammaldags kamera, är underbara. Kanske får det bli en riktig fransk sommar i köket för mig! Det finns så mycket livsnjuteri i denna bok och det är otrolit inspirerande.

Au pif! är ett uttryck som betyder ungefär ”på en höft”, eller lite allmänt spontant sådär. Jag lagar all mat au pif – decilitermått och sådant kommer bara fram när det ska bakas och inte ens då orkar jag mäta upp mjöl om jag ska baka bröd, så detta är helt i min smak på så många vis. Vive le pif!

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Höga Visan på Palermovägen av Annette Bjergfeldt

Det finns så mycket berättarglädje i Höga Visan på Palermovägen, som jag läste i samband med Danmarksmånaden på Kaffe & Kultur. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig – på sätt och vis trodde jag att det skulle vara en klassisk feelgood, och jag skulle nog kalla det feelgood i meningen att det är en riktigt njutbar bok att läsa.

En rysk-dansk-svensk familj under samma tak på Palermovägen i Köpenhamn – det är lika färgstarkt som det låter. Det är både sorgligt och vardagligt men framför allt otroligt charmigt och kul. Bjergfeldt skriver med en sanslös humor – berättelsen om flodhästen som syns på omslaget är så rolig att tårarna rinner. Ryska mormodern är gammal cirkusflicka, pappan är svensk och älskar sina brevduvor, huvudpersonens tvillingsyster slickar folk i ansiktet som ömhetsbetygelse och mamman är gammal flygvärdinna som älskar flärd, glamour och nattkräm och huvudpersonen själv siktar på konst som sitt värv.

Det är en ljuvlig roman. Äventyr, kärlek, mörker och kolsvart humor. Och jätteroliga anekdoter.

Missa inte denna, som jag höll på att göra. Boken kan du köpa här.

Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh

Jag ska naturligtvis inte ge mig på att recensera några nordiska gudasagor, men jag vill ändå passa på att tipsa om denna samling av Katarina Harrison Lindbergh. Här återberättas de klassiska myterna på ett lättsamt och trevligt sätt, som funkar för både yngre läsare och vuxna. Somligt kan jag utantill, somligt känner jag till, somligt har jag aldrig tidigare träffat på och fascineras av. Jättefin, upplysande och underhållande bok!

Bra timing också, kan jag tycka, så att inte Marvel får slut på gudar. (Eller att Marvel-fansen tror att de har hittat på Loke och gänget själva…)

Boken kan man köpa t.ex här.

Mad about you av Mhairi McFarlane

Det känns alltid lite som julafton när en ny Mhairi McFarlane dyker upp. Jag kunde omöjligt vänta på biblioteket men fyndade den på Kindle Store för $8.

Harriet är den av de populäraste bröllopsfotograferna i Leeds, men avskyr allt vad romantik och slisk heter. När hennes pojkvän, den framgångsrike Jonathan med tjusig bakgrund har den dåliga smaken att fria till henne inför hela sin familj känner hon sig tvingad att säga ja, men väl åter på tu man hand förklarar hon att hon inte kan gifta sig med honom – hon tror helt enkelt inte på äktenskapet. Jonathan blir förstås förkrossad och Harriet flyttar hastigt och lustigt in i ett ledigt rum hos en man som hyr ut en del av sitt vackra hus. Det visar sig att Harriet och Cal, som hyresvärden heter, har en gemensam historia – fast de aldrig träffats förut.

Men som vanligt hos McFarlane är det inte bara roligt och rom-com. Detta är en roman som handlar om gaslighting, skadliga relationer och att ta sig därifrån. Harriet springer nämligen på sitt ex och hans fästmö på ett bröllop där hon arbetar. Deras relation var definitionen av osund, och hon beslutar sig för att skriva ett brev till hans fästmö för att varna henne. Då bryter helvetet löst totalt och Harriet måste, ännu en gång, ta sig ur en riktigt giftig härva.

Som tur är har hon fint stöd runt omkring sig. Bästa väninnan Lorna är en utmärkt bikaraktär, och även hyresvärden Cal och hans kompis vars namn nu flyr mig (Sam?) stöttar henne – men det är några vänskaper som formas mot slutet som gör att jag jublar.

Så – mörkt och starkt, men med mycket värme och humor. Recensionerna går verkligen isär, men jag blev inte besviken. Omslag och baksidestexter kan vara väldigt vilseledande vad gäller ”böcker skrivna av brittiska 30-någonting-kvinnor” – de är käcka och pastellfärgade och allt låter som en romance. Detta är mycket, mycket mer än så.