Etikett: Albert Bonniers Förlag

Ett gott nytt år av Malin Stehn

Malin Stehn var ett nytt namn för mig – hon har skrivit en hel drös med barnböcker tidigare, men de har inte kommit i min väg. Jag är ganska selektiv vad gäller spänningsromaner, då det finns så otroligt många och det är verkligen inte alla som lever upp till namnet. Många är förutsägbara och i det närmaste banala – men nu talade både omslag och baksidestext till mig, så jag plockade upp den.

Familjedramer är ofta en lyckad fond för spänningsromaner, så även här. Det är nyårsafton och en kompisgrupp vuxna firar tillsammans – för så har de alltid gjort. Numera kanske inte kvinnorna Lollo, Nina och Jessica har så väldigt mycket gemensamt, men vanan vinner. Samtidigt har några av barnen fest tillsammans. Lollos 17-åriga dotter försvinner från festen – men det vet ingen förrän dagen därpå, när mardrömmen slår till mitt i bakfylla och ångest.

Tre personer får varsitt narrativ och det blir väldigt lyckat. Tidsperspektivet förflyttas, vilket också fungerar bra. Läsaren får reda på lite i taget om vad som hänt i det förflutna och vad som händer på nyårsnatten, vilket för att intresset bibehålls. Dialogen är trovärdig liksom interaktionen människorna emellan. Det är lättläst utan att vara simpelt och med gott driv och flyt.

Boken kan man köpa t.ex här.

The man who died twice (The Thursday murder club, #2) av Richard Osman

Richard Osmans romandebut, The Thursday Murder Club, var bara alldeles ljuvlig och det var så välkommet att se att bok nummer två redan var på väg. Ännu en författare som kommer att få mig att kasta mig på inköpsförslag-knappen på Göteborgs bibliotek, alternativt hastigt ställa mig i kö. Nu slutade detta med att den svenska versionen släpptes samma dag som den brittiska och jag kunde läsa den som e-bok på en gång. Kanske var det dumt att inte läsa på originalspråk, men det var inget varken jag eller boken led av.

En vecka har gått sedan slutet på första boken när Elizabeth får ett brev från sitt förflutna. Han har ställt till det för sig rejält, med pengar och diamanter, och vet att Elizabeth borde kunna hjälpa honom. Hon engagerar förstås sina vänner från bok ett i fallet.

Men det händer annat också. Ibrahim blir nedslagen och rånad när han besöker närmaste stad, och blir rejält skrämd. Är det möjligt att detta hänger ihop med Elizabeths brev?

Den underbara, något naiva men skarpa Joyce, bestämmer sig för att det är dags att antingen skaffa en hund eller ett Instagramkonto. Det börjar med det senare och det är så roligt att det är inte klokt – särskilt hennes användarnamn. Osman har haft den goda smaken att faktiskt skapa ett konto åt henne, hon har redan över 6000 följare och lägger upp mycket tjusiga bilder. Titta här bara!

Klurigt, lagom rafflande och väldigt brittiskt på det allra bästa sättet. Det är fantastiskt att Osmans debut flög rakt upp på nummer ett på alla listor och att bok två gör likadant. På publikationsdagen tror jag att böckerna låg på just plats ett och två på alla bestsellerlistorna i UK och det skulle inte förvåna mig om det fortsätter så ett bra tag. Jag hoppas att detta blir en riktigt lång och härlig serie.

Boken kan man köpa t.ex här på engelska eller här på svenska. Missa nu inte dessa!

Den sista vintern (Kommissarie Winter, #10) av Åke Edwardson

Åke Edwardson är en av de främsta Göteborgsskildrarna för mig. Det är han och Viveca Lärn och numera även Johan Nilsson och Lydia Sandgren. Fram till nyss har böckerna om Kommissarie Winter bara funnits som ljudbok på Storytel och det är de alldeles för långa och besvärliga för (för mig) – men nu, för ett litet tag sedan, började de publiceras som e-böcker också. Score! För jag vill ju gärna ta mig igenom serien – och detta är då del tio.

Winter hör hemma i Vasastan – han bor på Vasaplatsen, och det är alltid lika trevligt om man lyckas tajma läsning eller lyssning med att åka där förbi. Handlingen i Den sista vintern är också förlagd till Vasastan.

En patrull kallas till en lägenhet där en man i svår chock möter dem – han har upptäckt att hans sambo ligger livlös i sängen bredvid honom. Han grips för mord, men nekar. En kort tid därefter händer exakt samma sak en liten bit bort – även där nekar mannen till brott. Polisen räknar med att de kommer att erkänna i sinom tid, men det verkar inte riktigt bli så. En ung kriminalassistent upptäcker något som inte riktigt stämmer i båda lägenheterna och blir indragen i händelserna.

Edwardsons böcker är inte riktigt som ”alla andra” deckare. De är mer psykologiska, skrivna utan krusiduller, meningarna är ofta korta och det finns ett slags introspektion som ger en annan dimension till särskilt polisernas karaktärer. Något som kan driva mig uppåt väggarna ibland är användandet av namn. Alltför ofta används både för- och efternamn på poliserna och det ÄR inte nödvändigt, jag förstår att Aneta är Aneta Djanali och att det inte plötsligt kommit ännu en Aneta till Skånegatans polisstation. Det känns lite som när man skrev uppsats och skulle komma upp i femtusen ord och därmed passade på att utöka med lite extra namn och kanske en nationalitet för att fylla ut. Nu förstår jag att det inte är Edwardsons avsikt, men ändå. Lite babbligt. (Udda nog finns faktiskt ännu en Erik i just denna bok.)

Spännande och smart är det, hur som helst, och jag kommer såklart att läsa färdigt serien. I augusti kom del 13 ut, åtta år efter del 12, så vem vet hur länge vi får hänga med Erik Winter? Denna slutar på en riktig cliffhanger ska sägas, men eftersom det blev fler böcker är det inte så spännande som det säkert var att läsa den som nyutkommen…!

Boken finns att köpa t.ex här.

Den inre kretsen (Anders Knutas, #3) av Mari Jungstedt

Jag upptäckte en massa luckor i min Mari Jungstedt-läsning när jag skrev om Där den sista lampan lyser häromsistens och plockade därför upp en gammal titel för lite lättsam deckarläsning i början av semestern. Det kan vara lite mysigt att göra så, eftersom jag redan känner karaktärerna (och vet hur det går för dem…) och inte behöver sätta mig in i något nytt sammanhang.

Det är högsommar på Gotland, och en grupp studenter som vanligtvis pluggar arkeologi i Uppsala ägnar sig åt en utgrävning på en hamnplats från vikingatiden på öns västra sida. Efter en festkväll försvinner en ung nederländsk kvinna, som senare hittas ritualmördad på en liten fågelö i närheten. Och morden stannar förstås inte där. Anders Knutas, Karin Jacobsson och de andra får verkligen något att bita i, vid sidan om sina som alltid lagom trassliga privatliv.

Ett trassligt privatliv har även SVT-journalisten Johan. Han är placerad på Gotland för att bevaka sommaren, och mordgåtorna är onekligen mer spännande än små triviala inslag. Emma, som han är galen i och vill flytta ihop med är höggravid med hans barn, men hon verkar inte speciellt intresserad av att bo tillsammans och ta relationen till nästa nivå (för mig är det lite besvärligt att förstå hur man då behåller ett barn, men…).

Alltsammans är lagom förutsägbart och kräver inte speciellt mycket av läsaren. Och det kan ju vara otroligt skönt ibland!

Boken kan man köpa här.

Flicka, kvinna, annan (Girl, woman, other) av Bernardine Evaristo

Jag började läsa denna på engelska någon gång förra året, men körde fast flera gånger om. Ingen aning om varför, för egentligen har jag inte svårare att läsa på engelska än svenska – snarare tvärtom, för ofta börjar jag ”översätta bakåt” i huvudet och så blir det bara rörigt. Men nu blev det som så att jag inväntade den svenska versionen av Girl, woman, other som kom ut för några veckor sedan. Så blir det ibland – och översättningen var för övrigt alldeles utmärkt 🙂

Skulle jag sammanfatta romanen skulle jag säga att den handlar om att vara svart kvinna i Storbritannien, men egentligen är det inte riktigt sant och absolut inte så ”binärt”, eller vad man ska säga. Det handlar om så otroligt mycket mer, om att vilja passa in kontra att vilja revoltera. Om att vilja bevisa sig i ett vitt patriarkalt samhälle, om att vägra ha en vit person i släkten eller att tillåta transpersoner på sin kvinnofestival. Ingen är perfekt.

Tolv olika röster får komma till tals, och ramberättelsen är en teateruppsättning som pjäsförfattaren Amma sätter upp på National Theatre. Det är inte många svarta dramatiker som fått chans att göra detta – och vissa tycker att hon säljer ut sig. I publiken finns många med koppling till henne – alla har sin egen historia och alla får berätta den. Mycket bra upplägg.

Romanens syntax är något helt nytt för mig och det är väldigt trevligt att läsa. Boken är förvisso upprörande, men den är även väldigt underhållande. Jag uppskattar hur nyanserad den är, och vilket brett spann den har. Riktigt bra.

Boken kan man köpa t.ex här. Den vann Bookerpriset 2019.

Allt vi inte sa av Sara Osman

Det nyttigaste för mig vore defintivt att alltid plocka upp böcker utan förväntningar. Det gjorde jag med Allt vi inte sa, eftersom jag trodde att det skulle vara lite fluffig bubblig feelgood, baserat på titel och omslag. Och det är inget fel på sådant, men jag brukar hålla förväntningarna på rimlig nivå där, i alla fall.

Men, så positivt överraskad jag blev. Allt vi inte sa är en fantastisk debut och jag kan knappt bärga mig tills det kommer mer från Sara Osman.

Vi följer tre kvinnor kring 30 (tror jag) i Stockholm. Sofia är briljant ung advokat på karriärsstegen, med somaliska föräldrar och tvång att ständigt hantera folks fördomar. Caroline hoppade av juristlinjen för att istället bli influencer, men slänger maten hon fotograferar till Instagram och är aldrig nöjd med antalet likes. Och Amanda, som är Sofias barndomsvän, lider av psykisk ohälsa och självmedicinerar genom vilt festande. På ytan är de vänner, men det kokar under ytan.

Vi vet från start att det hela kommer att kulminera på midsommarafton, och vi känner till datumet som handlingen befinner sig på hela tiden. Det blir effektivt! Vi vet dessutom från start att det som nu händer på midsommarafton resulterar i att en person befinner sig på en institution av något slag – men inte mer än så. Berättelsen kryper fram och har en sällan skådad nerv i denna typ av roman.

Osman skriver klurigt, smart och väldigt roligt, utan ett överflödigt ord. Det är lättläst utan att någonsin bli banalt och hon bemästrar inre monologer på ett mycket bra sätt. Dessutom rasar hon igenom samhällsproblem – bristande jämställdhet, rasism, marknadshyror och klass samt mycket annat får sig en släng av sleven.

Det är imponerande att få in så här mycket handling och spänning på 300 sidor roman tycker jag. Otrolig debut, missa för all del inte denna i sommar.

Boken finns att köpa här.

Fråga mig igen (Ask again, yes) av Mary Beth Keane

Det tog mig lite tid att plocka upp Fråga mig igen och jag har identifierat varför – jag tyckte att omslaget var så likt Små eldar överallt. Som visserligen är en utmärkt roman i ungefär samma genre, men… ja, jag vet inte. Det är inflation i vissa sorters omslag – detta är en sort, en annan är förstås alla evinnerliga omslag med kvinnor sedda bakifrån. Men nu var det inte det det gällde.

Jag åt lunch med Therese för några veckor sedan och samtalet gled förstås in på böcker. Hon nämnde denna som en sådan där roman som man kan sakna ibland, som sträcker sig över lång tid och faktiskt funkar som en sorts modern epik, trots att det kanske inte borde gå att göra så många år såpass kompakta som de blir här. Men det är skickligt och väl utfört, och det är en riktig njutning att läsa – även om det absolut inte är någon feelgood vi har med att göra här.

Två unga familjer flyttar in på samma gata i en småstad en bit utanför New York. Männen är poliser och har jobbat tillsammans inne i stan under en period, men deras fruar går inte riktigt ihop. En av dem vill bli vän med den andra, men hon stöter bort henne så gott hon kan utan att vara otrevlig. Kalla det intuition. Men när båda paren får barn – Peter och Kate – ungefär samtidigt och de blir goda vänner är det nästan omöjligt att hålla sig på varsin sida staketet, så att säga. Och det är det som leder till den stora katastrofen. Ett av barnen ber om hjälp hos den andra familjen och inom några få minuter är ingenting sig likt.

Vi får följa alla huvudkaraktärer i sin egen berättelse, från 70-talet till nu. Det finns onekligen lite varierande minnen från vad som hände då. Missbruk och psykisk ohälsa är ständigt närvarande, liksom tankar kring varför det blev som det blev. Hemska saker händer och ibland är det otroligt mörkt, men som berättelse sett är det inte avgrundsdjupt heller. Keane gör ett ypperligt jobb med att hålla texten på en lagom nivå och även om man inte alltid håller med det huvudpersonerna tar sig för ger författaren läsaren en chans att åtminstone försöka förstå dem. Skickligt som bara den, tycker jag.

Boken finns att köpa här.

Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker

Det är inte alltid som det funkar toppen med icke-skönlitteratur som bokcirkelbok, men jag blev ändå glad när Barnen på Hidden Valley Road blev månadens bok i min ena cirkel. Det är en slags kombination av facklitteratur och biografi, om en otroligt fascinerande familjekonstellation i Colorado under efterkrigstiden och ända fram till nutid.

Don Galvin gjorde karriär i militären, medan hustrun Mimi var familjens matriark som kämpade hårt med att hålla samman hemmet. Ingen bagatell när man får tolv barn under en tjugoårsperiod, varav tio pojkar – och varav sex diagnostiseras med schizofreni.

Familjens otroliga kamp skildras varvat med kapitel om forskning och olika rön kring sjukdomen som fortfarande är höljd i dunkel. Det finns teorier om varför man drabbas, men anledningarna är så vitt skilda och det är otroligt fascinerande. Fascinerande är även familjen Galvins sjukdomshistorik, och hur så många drabbade i samma familj gav forskningen en otrolig chans att studera den gemensamma anamnesen och kanske komma något närmare sanningen om sjukdomen.

Det är väldigt spännande att få sätta sig in i detta. Det är otroligt brett och det verkar inte som om det finns ordentliga sanningar någonstans – men jag tror att det är bra att något lite mer lättillgängligt skrivs kring schizofreni då jag är övertygad om att väldigt många fortfarande tror att schizofreni har med personlighetsklyvning att göra.

Robert Kolker har sammanställt boken på ett väldigt lättillgängligt vis – man behöver inte veta speciellt mycket i förväg för att kunna ta sig till texten. För mig blev det lite långt och delvis upprepande – men det går fint att hoppa över de mer vetenskapliga kapitlen om det blir lite tungt. Det gjorde definitivt jag mot slutet!

Boken finns att köpa t.ex här.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag har inte läst speciellt många nobelpristagare, och har oftast ingen vild lust att göra det heller – även om jag verkligen gillar ett par stycken, såsom Ishiguro och Pinter. Nu valdes Tokarczuk, 2018 års pristagare till månadens bok i Bokcirkeln Varmprat – kul val, som jag tänkt läsa ett bra tag.

Det är en väldigt speciell roman, absurd och excentrisk och bitvis väldigt rolig. Huvudpersonen Janina är såväl broingenjör som lärarvikarie och översättare av William Blake till polska – och så ställer hon horoskop, också. En väldigt speciell person och berättare, med andra ord. Just nu är hon en av de få bofasta i en liten by nära tjeckiska gränsen där hon passar husen i närheten som står tomma under vintern. En av grannarna hittas död – mördad – och Janina är övertygad om att det är djuren mannen jagat som dödat honom. Fler mäktiga män hittas döda och fler indicier och bevis pekar på att det är just djuren som tar sin revansch på jägarna.

En väldigt annorlunda bok, som delvis känns som en deckare och delvis som något av Kafka. Jag har själv diverse funderingar kring jakt och etik, och detta var riktigt intressanta resonemang. Det gjorde ingenting alls att jag förstod ganska tidigt hur det hela hängde ihop – det var fängslande att läsa ändå. Vackert språk, spännande miljöer och en lagom dos humor.

Boken finns att köpa här!

Shuggie Bain av Douglas Stuart

När Shuggie Bain fick massor av uppmärksamhet tack vare att Douglas Stuart fick Booker Prize 2020 jämfördes den överallt med författare såsom Edouard Louis och Hanya Yanagihara. Med andra ord – det var ganska tydligt att det inte skulle vara särskilt upplyftande läsning.

Det är det inte heller, men det är alltid upplyftande att läsa något så oerhört välskrivet som Shuggie Bain – för den är verkligen helt fantastiskt bra.

Året är 1985, platsen är Glasgow och premiärministern är Mrs Thatcher. Fattigdomen och missbruket är stort i staden, männen har blivit arbetslösa på grund av den politiska styrningen som stängt ner gruvor och annat, kommunala bostäder är slitna och nedgångna.

In i detta föds Shuggie, som son till den vackra Agnes och kvinnokarlen Hugh – big Shug. Hugh är taxichaufför med en kvinna i varje gathörn, Agnes försöker hitta lyckan i postorderkatalogerna som gör henne skuldsatt, i att ta hand om sitt utseende och i burkarna med extra stark öl som hon gömmer i handväskan och häller upp i tekoppar.

Under den vackra ytan råder alltså kaos, hon är svårt alkoholiserad. Hennes äldre barn tar avstånd från henne, Hugh flyttar henne och Shuggie till ett litet hus i stadens utkanter där skvallret är hänsynslöst – men Agnes har alltid drömt om att ha en egen ytterdörr. Det får hon här, men Hugh lämnar dem där och flyttar ihop med sin flickvän istället.

Shuggie tvingas ta hand om sin mamma, som är en gräslig tyngd på honom samtidigt som hon är hans ledstjärna i livet. En väldigt dålig ledstjärna, förstås, men han är så djupt nere i medberoendet att han inte ser det. Och förresten finns det ingenting han kan göra åt sin situation ändå. Han försöker växa in i sin egen personlighet, men är för mjuk och god för att passa in någonstans. Han kämpar med att förstå sig själv och sin sexualitet, men det är lättare sagt än gjort för de flesta och för någon i Shuggies situation ter det sig nästan omöjligt.

Detta är en otroligt innerlig, sorglig och naken berättelse. Upplyftande är den inte, men egentligen inte så deprimerande att läsa heller för Shuggie är en överlevare, han kämpar så gott han kan och försöker navigera sig fram trots misären. Många recensenter skriver om hur arga de är på Agnes – jag kan inte riktigt vara det, för det är tydligt att hon är så fruktansvärt djupt nere i sitt missbruk. Hon menar inte att vara som hon är, men hon är så sjuk.

Otvivelaktigt en av årets bästa böcker. Helt magnifik. Finns att köpa här.