Lily Allen är dotter till showbiz-föräldrar som är välkända i Storbritannien, och när hon slog igenom 2006 tyckte nog de flesta av mina bekanta sådär som man kan tycka när kändisbarn plötsligt slår igenom. Jaha, en till utan talang som får skivkontrakt. Jag blev bara totalkär i hennes musik rakt av – jag minns faktiskt att jag hörde en av hennes låtar för första gången just på nyårsafton ett år, på Pizza Hut i Whitechapel som var det enda stället där det gick att få bord just en nyårsafton! (Det var Alfie, för övrigt.) Och jag tror faktiskt att de flesta andra ändrade sig rätt snabbt när de faktiskt hörde musiken, också.
I somras hade jag den stora äran att få se henne live på Way out West, vilket kanske inte var något remarkabelt framträdande men fantastiskt kul ändå, och när jag fick höra att hon skulle ge ut sina memoarer ”so far” kastade jag mig på inköpsförslagen på biblioteket för att få dem att köpa in den, och efter många långa veckor dök den äntligen upp och jag läste den på några timmar. Hon har gett ut den på ett litet egenutgivningsförlag till att börja med, och som jag förstår det plockades den sedan rätt snabbt upp av ett ”riktigt” förlag och har nu kommit ut som inbunden. Men detta är en ganska sladdrig storpocket och jag älskar det!
Det är rakt, ärligt, helt utan krusiduller – en berättelse om att växa upp som kändisbarn, med dess fördelar och nackdelar (främst nackdelar), om att plötsligt slå igenom, om att lyckas och tjäna pengar och att dricka för mycket och ta droger. Och om att gifta sig och få barn, om ett äktenskap som faller sönder, och om att våga hitta kärleken och lugnet i livet igen. Linjärt och öppet – jag älskar det och jag älskar Lily Allen. Det är smärtsamt att läsa om de fruktansvärda saker som unga tjejer i showbiz utsätts för, och det är väldigt bra att fler och fler synliggör dem. Och om hur lätt det är att halka snett, när alla omkring en gör det och det blir normaliserat. Starkt och modigt.
Stories from the city, stories from the sea 