Stories from the city, stories from the sea

 

Det är 1991 när vi kommer till Battle Creek, Pennsylvania, för första gången. På Halloween har skolans fotbollsstjärna försvunnit, och tre dagar senare hittas han i skogen med en pistol i handen och en kula i huvudet. Den konservativa orten får plötsligt ännu mer vatten på sin kvarn, kring ryktena om satanister och kulter och riter i omgivningarna. 

Jag läste ganska nyss Rakkniven av Eva Ström, och tyckte hemskt mycket om den. När pressmeddelandet kom från HarperCollins Nordic om Maria Svelands Gråleken som även den beskrivs som en pendang till Fröken Julie blev jag nyfiken. Tack så mycket för recensionsexet! 

 

Jag måste erkänna att jag glömde bort Fröken Julie-biten och den slog mig inte alls under läsningen heller. Nu i efterhand tänker jag igenom handlingen och förstår nog inte helt och hållet heller, förutom att huvudpersonernas namn matchar hyfsat – Julia och Jesper istället för Julie och Jean – och klasskillnaderna. Julia kommer från en bullrig, kulturell, härlig och hyfsat välbärgad Stockholmsfamilj, medan Jesper kommer från en tystlåten arbetarklassbakgrund i Skellefteå. 

 

Nu har Jesper och Julia träffats, av en slump på en tillställning, och Julia blev gravid efter ett drygt halvår. Dottern Alice är nu fem månader när de reser till danska Amholt för att spendera en månads semester där i ett hus som de lånar av vänner till Julias föräldrar. Boken inleds med sjösjuka, och jag måste säga att jag sällan läst en bok med så mycket kräkningar i. Enormt mycket kräkningar. Kanske med flit, som en gestaltning av den illamåendeframkallande dåliga relationen Julia och Jesper lever i. 

 

För den är kass. Av och till kommer små glimtar av kärlek och godhet dem emellan, men generellt är det gräsligt att läsa. Jesper är urtypen av en kränkt vit man, det är otroligt synd om honom hela tiden och han vet inte hur han ska hantera någonting. Julia är utmattad, ledsen, känner sig förbisedd och börjar dricka för mycket vin. Snart bråkar de hela tiden och Jesper lämnar ön ett tag. Julia ser syner, men hon vet inte om de är på riktigt, eller om det är hallucinationer på grund av sömnbrist och alkohol. Hennes mamma kommer och försöker styra upp, men det går väl sådär och snart är Jesper åter på ön, vilket får tråkiga konsekvenser. 

 

Så. Mycket bråk, amning, kräkningar, kränkningar, sprit, sorg, desperation och mer bråk. Det är liksom det som ryms här och det blir faktiskt ganska jobbigt. Jag har gett boken en 3:a på Goodreads, för hur det än var vill jag fortsätta läsa och få reda på vad som faktiskt kommer att hända – och somliga bitar är fantastiskt fint skrivna. Jag tycker om att läsa de instuckna kapitlen som får rubrikerna ”Förtid”, om barndom och om när Julia och Jesper träffas. Då tror man, ibland, att det kanske ska bli bra, i förälskelsens rosa skimmer. 

 

Boken kommer inte att fastna hos mig, tyvärr, men jag avråder inte från att läsa den – jag tror att många kommer att tycka mycket om den. Den finns att köpa här eller här. 

Månadens språk hos Ugglan & Boken är en väldigt trevlig utmaning! Februaris språk är danska, och jag har valt att läsa novellsamlingen Kantslag av Dorthe Nors, med Minna saknar en övningslokal som kortroman ”i andra änden” av boken. Kul upplägg! Jag har tidigare läst Blicken, pilen, filen av Nors som jag gillade mycket. 

 

Novellerna är korta, hårda, vardagliga och ibland smått surrealistiska. Och ofta väldigt roliga. Det är en buddhist som får sparken, till exempel, och en flicka som besöker sin pappa, en flicka som just förlorat oskulden, och en kvinna som just begått ett mord. Det finns ett ord på engelska, moreish, något som är så gott eller bra att man bara vill ha mer, och så känner jag för Dorthe Nors noveller. 

 

Minna saknar en övningslokal är skriven på en sorts lyrisk prosa som för tankarna till statusuppdateringar på Facebook. En mening i taget, de flesta inleds med ”Minna…” såsom vi uppdaterade just Facebook förr, ni minns ”Sven-Roger steker ryggbiff” och ”Sara längtar till sommaren”. Och, förstås, ”Minna saknar en övningslokal”. Minna är artist, och saknar förvisso just en replokal men även ganska mycket annat i livet. Hon kommer till insikt om vad hon behöver göra för att ordna plats åt det som saknas. 

 

Riktigt trevliga läsupplevelser! Det är roligt att Dorthe Nors med denna samling nått internationella framgångar, för det är hennes texter verkligen värda. Boken finns att köpa här eller här – jag lånade mina som e-böcker på Göteborgs folkbibliotek, där de av oklar anledning är separata. 

Jag har många vänner som håller Chimamanda Ngozi Adichie som den absolut största stjärnan på litteraturhimlen. Och jag har tänkt läsa henne hur länge som helst, men har bara lyckats ta mig an Alla borde vara feminister än så länge. Jag är dålig på att plocka upp tegelstenar, särskilt som jag alltid har en massa annat att läsa till diverse bokcirklar och liknande. Men nu körde Kulturistan Mia En halv gul sol som tegelstensutmaning och då kändes det ju faktiskt som om det var läge. Med uppdelningar i ett antal sidor i taget blir det lite mer överskådligt – även om det slutade med att jag sträckläste flera veckor i taget det sista. 

 

För det är väldigt svårt att sluta. Man måste helt enkelt få veta hur det ska gå! 

Det är sextiotal, och vi befinner oss i Nigeria. Det finns tre olika spår som följer varandra – tonårige Ugwu som börjar jobba som en sorts ”huspojke” hos en akademiker, tvillingsystrarna Olanna och Kainene, döttrar till en mäktig man, och Richard, en vit brittisk man som befinner sig i Nigeria för att skriva en bok. Olanna träffar och lever tillsammans med Ugwus husbonde och Kainene lever tillsammans med Richard, så berättelserna knyts naturligt samman tidigt. 

 

Vi hoppar lite fram och tillbaka i 60-talet, men bokens fokus är främst när sydöstra Nigeria utropade sig till den självständiga staten Biafra, och inbördeskriget och svälten som följde. Om kolonialtiden och post-koloniala stater, om västerlänningar i dessa stater, om vem som har rätten att berätta en annans historia. Och, givetvis, om politik och rapportering runt om i världen. Om familj, giftermål, död och förtvivlan – men även om hopp, kärlek och att våga drömma. 

 

Det är så fantastiskt bra. Så gripande och engagerande, och så lärorikt! Nog har vi alla hört om Biafra och svälten, men jag visste inte hälften av vad som skedde och även om jag faktiskt har universitetspoäng i post-kolonial litteratur har jag inte läst något alls från Västafrika. Fokus i den kursen låg på andra platser vilket förvisso också var fantastiskt intressant, men jag hoppas verkligen att Adichies böcker kommer att få en naturlig plats i genren framöver. En underbar bok! Fruktansvärt hemsk, men så fantastiskt bra. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

Jag tyckte så mycket om Dumplin’ när den kom och har verkligen sett fram emot Puddin’, som marknadsförs som en ”companion novel” till Dumplin’ snarare än en uppföljare. Uppfriskande! (Jag gillade hennes Ramona Blue också.)