Rosenregimen av Elin Bengtsson

Jag lade Rosenregimen i min TBR på Goodreads så fort jag fick höra talas om den, och sparade ner den i min e-boksapp, och tänkte läsa den på en gång. Men plötsligt hade ett halvår gått – som så ofta – men jag får nog sluta känna mig ”skyldig” över sådant, det finns liksom inte hur mycket tid som helst och oftast är det ju helt rätt tid just när andan faller på att faktiskt plocka upp en viss titel. Även om man såklart kan drabbas av en viss fomo när alla läser något nytt… 🙂 
 
Vår berättare, Niko, har flyttat från landet till en universitetsstad – vi vet inte varifrån eller vart – för att läsa genusvetenskap. Hon vill göra allt, prova sina vingar, när hon pratar med sin mamma refererar de båda till henne som en kråka och det är en fin och varm liknelse dem emellan tycker jag. 
 
Inom kort träffar Niko Emmy på en buss. Något händer genast, och de flyttar snabbt ihop. Men Niko vill leva, dansa, vara fri och uttrycka sig, medan Emmy vill ha krukväxter, matlådor, städat och ordnat. Kärleken finns där, absolut, men snart även klaustrofobi, inrättning i ledet, våld och begär, klass och makt. Och det är så otroligt välskrivet. Jag sög verkligen i mig boken i ett par sittningar, ville aldrig lägga ner den för jag måste bara få reda på vad som skulle hända, eller snarare hur det skulle hända för hur det går vet man praktiskt taget på första sidan. 
 
””Det finns ett våld som smakar florsocker på läpparna, ett pudrat våld över ansiktet, den som inte förstår det vet ingenting. Det finns alltid strax under rosenbladen, strax under de såsiga tallrikarna, i alla lägenheter, inte bara i vår.” 
 
Otroligt bra – missa inte – boken finns att köpa här eller här. Och kolla omslaget! Så fantastiskt fint. 

Smakebit på søndag, 17 mars 2019 – The Stone Circle av Elly Griffiths

(null)

Det är söndag igen och det är St Patrick’s Day! Glöm därmed inte att ha på dig grönt idag, för annars kan det komma en leprechaun och nypa dig…
(null)

Dagens Smakebit är inte irländsk, även om en av huvudpersonerna, Cathbad, är från Irland. Ja, bi har gissat rätt, det är senaste Ruth Galloway-boken jag äntligen hade tid att börja med igår, och som nu har fått mig att kliva upp jättetidigt, för
tanken på en stund med kaffe och Ruth var bara oemotståndlig. 
(null)

(null)

Än så länge bjuder Göteborg på ösregn och blåst denna söndag. Jag har hört ryktas om scones lite senare, och i eftermiddag ska vi hem till mina föräldrar på middag. Tills dess: läsning, stickning, kanske se klart filmen vi började på igår
innan jag blev så sömnig att jag knappt förstod svenska språket (Isn’t it romantic med fabulösa Rebel Wilson), lite lagom sådär. 
Denna veckan är jag bara på kontoret två dagar, på tisdag ska vi vara hemma hos vår högsta chef hela dagen och på torsdag åker en kollega och jag till Köpenhamn för att delta i Nordic Business Travel Summit under torsdag och fredag. Omväxling
förnöjer och nu kan jag faktiskt börja räkna ner till vår semester! 
Önskar dig en underbar dag 💝 Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten. 

 

(null)

På spaning efter den tid som flytt I: Swanns värld av Marcel Proust

Karin Eggert Kraft på Kraft Kulturproduktion anordnar en Proustcirkel i samarbete med Göteborgs Litteraturhus, som jag, med lite skräckblandad förtjusning, bestämde mig för att hoppa på. Vi har nu träffats två gånger och läst första delen i Prousts jätteverk – À la recherche du temps perdu. 
 
Och hur går det då, undrar du, som vet hur jag känner inför gigantiska persongallerier och tjatiga gubbar. Jo, förvånansvärt bra, får jag säga! Läsningen flyter när jag väl kommer igång, men jag måste läsa stora sjok i taget för det är svårt att motivera mig till att sätta mig ner och läsa, det är det. 
 
Jag kommer såklart inte försöka ge mig på att recensera Proust, någon måtta får det vara, men jag ville skriva några rader ändå. Jag tycker väldigt mycket om somliga av beskrivningarna, frankofil som jag ändå är parallellt med anglofilandet, och det gynnar min läsning att jag var i Frankrike såpass nyss och hade turen att både få vara ute på landet som i Paris och i några mindre städer. Jag ser liksom Monets Giverny för mig när jag läser om Prousts Combray, även om jag nu förstått att hans Combray inte är samma Combray som det som ligger utanför Caen, men just husen, allt det gröna, vägar och fält. Det är bra bilder att ha i sinnet 🙂 
 
Det är lite svårt att få tag på böckerna – av någon anledning kommer de inte i svenskt nytryck – men man kan med fördel kika på e-böckerna, som även innehåller resuméer och ordentliga register. Finns säkert i en app nära dig, men kan även inhandlas här eller här. 

Jag ljuger ibland av Alice Feeney

Jag lyssnade på Jag ljuger ibland, men lånar denna bild av Boktokig Eva Boström för att visa hur boken tar sin början: 
 
 
I vanliga fall hade jag sagt att det är tråkigt att veta att man har med en opålitlig berättare att göra reda från början, på samma sätt som jag avskyr när säljtexter pratar om en ”twist” i böcker. Men i detta fallet kommer det ju så att säga direkt från berättaren, och då köpte jag det och tyckte att det gav mervärde till läsupplevelsen. Bra drag av Feeney! 
 
Ja, upplägget ser ni ju här – vi träffar Amber när hon ligger i koma på sjukhus, det är några dagar efter jul och hon har ingen aning om vad som har hänt. Hon är fullt medveten om allt som pågår omkring henne, men kan inte röra sig eller kommunicera med sina besökare på något sätt. 
 
Vi följer Amber i dåtid, på jobbet på radiostationen och i relationen med sin man och sin familj, i nutid, där hon ligger i sjukhussängen och berättar om sina förnimmelser, och i dagboksanteckningar från barndomen. Sakta men säkert knyts berättelsen samman – men kom nu ihåg att man hela tiden måste minnas att Amber ljuger ibland. 
 
Det är spännande, det flyter på bra och jag tycker att Feeney tar upp viktiga ämnen här. Jag ska inte säga för mycket, men bitar av boken är väldigt aktuella. Jag tycker att det är välskrivet och jag beundrar författare som lyckas hålla i många trådar som faktiskt knyts samman på ett tillfredsställande sätt. Många håller inte med mig, särskilt vad gäller slutet, men det får stå för dem. Jag gillade denna och hoppas få läsa mer av Alice Feeney. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane

Jag har gillat Mhairi McFarlane sedan hon kom som ett stjärnskott för några år sedan. Jag tycker att hennes böcker är väldigt roliga, på ett brittiskt och lite torrt sätt, samtidigt som de tar upp viktigare och djupare ämnen också. Dessutom är hon otroligt gullig! Hade turen att få prata lite med henne på ett mingel på Bokmässan för några år sedan. 
 
Hur det lyckats gå mig förbi att hon skrivit en ny bok är ett mysterium – jag hörde inte från förlaget förrän efter att jag redan läst ut den, bara det är lite konstigt – jag inbillar mig att jag ändå håller näsan ovanför vattenytan vad gäller brittisk utgivning, men uppenbarligen är jag inte så bra på det som jag tror. 
 
Georgina Horspool bor i Sheffield, delar lägenhet med en smått galen kvinna och jobbar på stadens kanske sunkigaste italienska restaurang. När en restaurangkritiker dyker upp en kväll offrar ägaren Georgina för att själv inte få en dålig recension – och när hon kommer hem till sin pojkvän, den halvkände komikern Robin, tidigare än tänkt hittar hon honom i sängen med sin assistent. Vilken kväll, va? 
 
Genom kontakter får hon nys om ett jobb på en pub, men när hon börjar inser hon att chefen är hennes ungdomskärlek, Luke, en relation som inte slutade så väl. Men – det verkar inte som om han kommer ihåg henne alls. Hur konstigt är inte det? 
 
Det är så trevlig läsning, som sagt mycket brittiskt och roligt men även med allvarliga partier. Här finns sorg, före detta partners som inte släpper taget, familjekonflikter, förväntningar och kriser. Fantastiskt bra, tycker jag! Välskrivet, fint ihopsytt och med mycket bra språk. Översättningen flyter inte hundra för mig, men jag är lite kinkig ibland. 
 
Boken finns att köpa här eller här!

Höga berg och djupa dalar

 
 
Nog fick jag semla på fettisdagen allt! Bestämde även att islattesäsongen var igång (eftersom jag kom direkt till kaféet från gymmet). Sedan dess har det givetvis varit minusgrader och snöat, men det väljer jag att inte låtsas om. 
 
 
Åsa Arpings föreläsning om Onkel Toms stuga var väldigt bra! Jag hade hunnit läsa halva boken kvällen innan och blev absolut sugen på mer. Dessa föreläsningar görs av Textival i samarbete med Göteborgs Universitet, så det är ”riktiga” universitetsföreläsningar som följs av seminarium för de som går kursen. 
 
 
Var djupt insnöad på pico de gallo ett tag och gjorde en underbar sallad baserad på de smakerna ihop med avokado. Can’t get enough! 
 
 
Sedan gjorde jag en ansiktsmask med kol i som jag aldrig gör om. Fanskapet ville inte lossna! Jag fick skrapa med naglarna och en nagelborste och till slut en våt handduk, gräsligt. Usch! 
 
 
En kväll lagade vi dragonkyckling med gröna bönor, mandelfyllda oliver och basmatiris. Jättegott! 
 
 
Att hälsas av tête-à-tête-påskliljor till frukost gör alla mornar bättre ❤ 
 
 
Lade äntligen vantarna på denna i förra veckan! Har inte ens hunnit börja men det kommer… 
 
 
Vann på Primetime för första gången 😉 
 
 
Och lagade pasta al limone, vilket jag aldrig gjort förut men det var så himla gott! 
 
 
 
Sallad och maräng på Internationella Kvinnodagen, innan bio: 
 
 
Mycket bra, väldigt intressant – jag måste läsa Moa. 
 
 
Lördag! Som sagt – man kan vänja sig vid detta utan större bekymmer…! 
 
 
Jag köpte Love Hearts på The English Shop på fredagen ❤ 
 
 

 
Det var tomatsåsens dag i lördags och jag tackar sällan nej till att laga långkokt tomatsås…! 
 
 
Hittade även maltvinäger på The English Shop, så det var liksom ingen diskussion om att vi var tvungna att ha rejäla pommes frites till middagen…
 
 
…som var vildsvinsbiffar! Det var fantastiskt gott faktiskt. 
 
 
Till kvällen och mellofinalen, som jag faktiskt inte kunde motstå att se på eftersom jag verkligen hoppades på Arvingarna… det gick ju sådär 😉 
 
 
Tog mina nya tights på en morgontur till Friskis på söndagen men var inte i form (hade inte ätit ordentlig frukost) så det blev några minuter på crosstrainern och 3 km på bandet bara. Ibland får man lyssna på kroppen med, det var veckans fjärde pass ändå. Men tightsen är gräsligt sköna! Och rätt snygga faktiskt. 
 
 
Oklar post-it i busskuren. Rumpa? Tuttar? Ett oskyldigt W? Vem vet. Ni ser att det ligger ett par där i körbanan också men jag klev inte ut och kollade… 
 
 
Fick frukost hos J. Blåbärspuffar i müslin! 
 
 
Lila tulpaner som jag köpte på lördagen. Så ofantligt fina! 
 
 
Lunch! Tonfisksallad med citronvinägrett. Älskar tonfisk! 
 
 
Och min kvällsmat – halvtinad mango och hallon med kokoskvarg. 
 
 
Proustcirkel i måndags, med hemgjord apelsinsaft! Cirkelledaren är så himla ambitiös och skön. 
 
 
Tisdag, på väg till lunchträning. #färgförfan ❤ 
 
 
Men såhär blek EFTER träning? Jag vet inte… 😉 Mycket bra pass, men kom tillbaks till jobbet till mail från researrangör som har ställt in ”vår” avgång till Holland. SUCK! Det är inte så lätt för J att få ledigt hur som helst som det är för mig, så det blev några jobbiga dagar efter detta, får jag säga. Jag är en planeringsjunkie och detta var gräsligt. Känner dessutom att jag verkligen behöver ledigt och luftombyte, så det var tungt. Men det ordnar sig, ska ni se 😉 
 
 
Men levlade upp till 40 tack vare äggsynk med enligt O! 
 
 
En riktigt god caesarsallad på Henriksberg inför quiz med fyra herrar… 
 
 
…som vi vann! Delvis för att jag gjorde en otrolig gissning på folkmängden i Göteborgs kommun på nyårsafton 😀 Det var otroligt kul, precis vad jag behövde den dagen. 
 
 
I onsdags slutade jag lite tidigare för jag hade en helt otroligt tät eftermiddag och kväll planerad. Först Titanic – the Exhibition med Sofia. Intressant! Lite tungt och lite tillrättalagt, men väldigt bra. 
 
 
Därefter snabb befordran till Stadsbiblioteket för Internationell Författarscen med Yoko Tawada och Aris Fioretos, följt av Cry-Baby på Bio Roy! Så otroligt kul att se den igen, har sett den miljoner gånger men nu var det många herrans år sedan sist. 
 
 
Men var är RENEN? 
 
 

 
 
Igår jobbade jag hemifrån för jag skulle vaccinera mig på eftermiddagen. Mitt hemmakontor har bästa frukosten alltså. 
 
 
 
Läste lite poesi under fikarast och lunch. 
 
 
Och lite mer på biblioteket eftersom jag var på torget en timme innan jag behövde… 
 
 
 
Bam! Känns bra. Enklaste vaccinationen jag har varit med om får jag säga. 
 
 
Johannes och jag åt en semla på eftermiddagen innan han skulle iväg till jobbet, så jag gjorde en ganska lätt middag. Stekte vaxbönor och gröna bönor i citronolja, kryddade med citronpeppar och avslutade med citronbalsamico. En bit stekt lax till! Fint som snus. Och strax efter detta löste sig hela Hollandskalaset medelst att vi får resa en dag tidigare och J fick ledigt, så det var ju som en sten från mina skuldror! 
 
Idag är det fredag! Jag var på Friskis på lunchen och vi har haft GDPR-utbildning på eftermiddagen så dagen har flugit förbi. Ikväll blir det hela veckans avsnitt av Alla mot alla, hoppas jag, och tacos!

Five feet apart av Rachael Lippincott

På vårt bokbingo på forumet där jag hänger finns en ruta för böcker som kommer på bio (eller som annan film, antar jag) under 2019. Jag hittade en lista på Goodreads där Five feet apart fanns med, och den råkade finnas som ljudbok på Storytel precis när jag behövde en ny bussbok, så jag bestämde mig för denna. Omslaget spelade in, det måste jag säga. Så otroligt vackert – och det har en betydelse för boken också. 
 
Boken säljs in som passande för den som gillade Förr eller senare exploderar jag – och visst finns det gemensamma beröringspunkter, främst då att båda huvudpersonerna är svårt sjuka ungdomar. 
 
Stella har cystisk fibros (och tungt kontrollbehov) och har bott på sjukhus av och till hela livet. När hon hamnar på sjukhus denna gången har hon egentligen inte alls tid att vara sjuk – hon tycker att hon behöver ta hand om sina föräldrar, som nyligen har separerat. Hon ber dem inte ens om hjälp för att ta sig till sjukhuset, utan fixar en Uber och tar sig dit själv. På sjukhuset finns personalen som har känt henne sedan hon var liten, och just denna gång finns även bäste vännen Poe inlagd. De har följt varandra genom sjukdomen sedan de var små, och nu börjar det bli kritiskt för Poe – han är från Colombia och hans föräldrar har blivit utvisade, men han får vara kvar i USA tills han fyller 18 eftersom han får livsviktig vård. Artonårsdagen närmar sig med stormsteg, och han vet inte vad han ska göra. 
 
En annan som räknar ner till 18-årsdagen är Will – men av andra anledningar. När han blir 18 får han lov att bestämma själv över sin vård och han är så trött, så trött på alla rutiner, mediciner och återfall – han har också cystisk fibros, men har dessutom åkt på en ytterligare infektion som gör att han petats från transplantationslistan. 
 
CF-patienter får inte komma varandra närmare än sex fot – 180 centimeter, ungefär. Smittar de varandra med infektioner kan det vara totalkört, för man får som sagt inte lov att få nya lungor om man inte håller sig så frisk som det går. 
 
Stella och Will träffas, naturligtvis, och fattar tycke för varandra, sina gigantiska olikheter till trots. Kan det funka att komma lite, lite närmare varandra? Fem fot, till exempel? 
 
Det är en fin berättelse, och jag tyckte om att lyssna på den – även om jag blir lite galen på huvudpersonerna. De berättar varsitt kapitel och ibland vill man bara ta den ena och slå den andra med. Men det finns humor i allt mörker och det behövs, annars vore det outhärdligt. Det är inte bara sjukdomen som är tragisk i boken, jag fastnar egentligen ännu mer för ett annat öde. Jag tror att detta kan bli en riktig dundersuccé och hoppas att filmatiseringen blir fin. 
 
En fråga dock, som någon kanske kan svara på – flera gånger under berättelsens gång berättas det om parfymer som personalen på lungavdelningen har på sig. Är det inte ganska jättekonstigt att personal på en sådan vårdinrättning har parfym på sig? Annars gillade jag att jag lärde mig mycket om cystisk fibros av boken. Jag har jobbat tillsammans med en kille som har cf, som blev tillsagd som ganska ung att han inte skulle se sin tjugoårsdag. När vi började jobba ihop var han 22 och nu är han 36, så det verkar ju funka ändå… 🙂 
 
Boken finns att köpa här eller här – jag antar att den kommer att komma på svenska framöver, det känns absolut som något för den svenska marknaden. 

Au Pair av Cecilia Hansson

Jag tror att det var på Fredrik Strages Instagram som jag först hörde talas om Cecilia Hanssons Au Pair. Sedan stod den i skyltfönstret på Hedengrens när jag var i Stockholm senast och då blev jag påmind – sedan tog det ett litet tag till innan jag faktiskt plockade upp den. Det är en tät vår vad gäller bokcirklar, författarsamtal, föreläsningar och annat.
 
Men den fanns charmerande nog som e-bok i någon av mina appar, och det blev nästan sträckläsning av den, jag tror att det tog två sittningar. 
 
Huvudrollen i Au Pair kan sägas vara Wien, då staden återkommer flera gånger under berättarens liv. Cecilia Hansson är poeten mitt i livet som mött Wien om och om igen under livet, och hon berättar om första gången hon kom dit, som saxofonspelande ung kvinna i slutet av tonåren, då hon blev kär i sin tysklärare. Var det ingenting? Eller någonting? 
 
Genom åren återkommer hon till Wien. På reportageresor, för att läsa filosofi, för att hälsa på vänner, för att skriva poesi. I sinom tid blir hon hustru och mor, men Wien – och Walter – verkar hela tiden finnas med. När hon är 40+ och återvänder till samma korridor där hon först träffade Walter funderar hon över kärlekshistorien och dess betydelse. Det är intensivt och mycket fascinerande. 
 
Det är mycket nostalgi kring ungdomen, eller tiden som ung vuxen, vilket jag älskar. Det är även mycket litteratur, många passningar till andra författare, och jag blir särskilt sugen på att äntligen läsa Marguerite Duras. 
 
Älskade att läsa Au Pair! Rekommenderas varmt. Köp här eller här! 

Middagsmörker av Charlotte Cederlund

Jag fick tips om denna från diverse olika håll, och även om det inte riktigt är min grej tyckte jag att det lät kul att få läsa lite om samisk kultur ooch folktro, så jag gav den en chans. 
 
Det började inte bra, tyvärr, då uppläsningen lät som högläsning i tredje klass, med vartenda bokstav uttalad och helt utan flyt. Sedan fortsatte det inte speciellt bra heller, för redan efter någon timme hade jag noterat flera språkfel som bara inte ska få finnas i en utgiven bok. Vad sägs om ”knivvass” och ”blixtstilla”, och lite längre fram ”jag hade varken känt mig som något av det”? Nej, det lirar ju inte för mig. 
 
Sedan tycker jag att det är förutsägbart och ganska tråkigt, ibland onödigt brutalt och ofta extremt övertydligt. Mitt i en dödskamp kommer meningen: ”Jag har aldrig dödat ett djur. Jag vill inte att djur ska dö för min skull, det är därför jag har valt att inte äta kött.” Jaha du. 
 
 
Sedan tycker jag att man måste fundera lite grann på det här om att berätta en minoritets historia. Ungefär samtidigt som jag lyssnade på denna höll jag på med En halv gul sol, där det diskuteras om det verkligen är rätt att den vite mannen ska berätta Nigerias och Biafras historia. Här kan man diskutera om det är rätt att en svenska, helt utan kopplingar till Sápmi, verkligen ska berätta om samernas historia, kulturhistoria och förtryck. Jag tycker inte att det är så fräscht. 
 
Ingenting för mig, alls, alltså. Men boken finns att köpa här eller här, om du vill prova! 

Normal people av Sally Rooney

Jag gillade Samtal med vänner av Sally Rooney och blev glad när jag såg att en ny bok var på gång – Normal people borde komma ut på svenska i år, tänker jag mig. Jag köpte den som Kindle-utgåva, för jag var så sugen att jag kunde absolut inte bärga mig. 

 
Connell och Marianne växer upp i en liten ort på Irlands västkust, om jag förstår det rätt. Connell bor med sin ensamstående mamma, som försörjer dem genom att städa hemma hos folk – folk som Mariannes mamma, i de stora vackra husen. De är alltså från helt olika världar, sin hemort till trots – men kommer att stå varandra mycket nära, på ett något ovanligt sätt. 
 
De får båda en plats på universitetet i Dublin, och deras ovanliga vänskap, kärlek, symbios, lever kvar trots att de ibland inte har kontakt under längre perioder. Vi får följa med, ibland under längre perioder, ibland har det gått flera månader sedan sist.
 
Studentlivet är fullt av fester, tentor, draman, bråk och skrik och kanske framför allt missförstånd. Flera gånger blir det fel dem emellan för att de inte lyssnar på varandra, eller tror att den andra personen ska vara tankeläsare och förstå det outtalade. 
 
Det är dysfunktionellt och plågsamt på sina ställen, och det är en väldigt stark och gripande skildring av klass, och vad vi bär med oss, och vad vi kan och inte kan förändra hos oss själva. 
 
Normal people nominerades till Man Booker-priset strax efter att den kom ut, och det känns den väl värd. Särskilt som jag skulle vilja säga att den är hyfsat lättillgänglig, för praktiskt taget alla som intresserar sig för människor och relationer. 
 
Boken finns att köpa här eller här.