Jag lyssnade på Jag ljuger ibland, men lånar denna bild av Boktokig Eva Boström för att visa hur boken tar sin början:
I vanliga fall hade jag sagt att det är tråkigt att veta att man har med en opålitlig berättare att göra reda från början, på samma sätt som jag avskyr när säljtexter pratar om en ”twist” i böcker. Men i detta fallet kommer det ju så att säga direkt från berättaren, och då köpte jag det och tyckte att det gav mervärde till läsupplevelsen. Bra drag av Feeney!
Ja, upplägget ser ni ju här – vi träffar Amber när hon ligger i koma på sjukhus, det är några dagar efter jul och hon har ingen aning om vad som har hänt. Hon är fullt medveten om allt som pågår omkring henne, men kan inte röra sig eller kommunicera med sina besökare på något sätt.
Vi följer Amber i dåtid, på jobbet på radiostationen och i relationen med sin man och sin familj, i nutid, där hon ligger i sjukhussängen och berättar om sina förnimmelser, och i dagboksanteckningar från barndomen. Sakta men säkert knyts berättelsen samman – men kom nu ihåg att man hela tiden måste minnas att Amber ljuger ibland.
Det är spännande, det flyter på bra och jag tycker att Feeney tar upp viktiga ämnen här. Jag ska inte säga för mycket, men bitar av boken är väldigt aktuella. Jag tycker att det är välskrivet och jag beundrar författare som lyckas hålla i många trådar som faktiskt knyts samman på ett tillfredsställande sätt. Många håller inte med mig, särskilt vad gäller slutet, men det får stå för dem. Jag gillade denna och hoppas få läsa mer av Alice Feeney.
Stories from the city, stories from the sea 