Jag lade Rosenregimen i min TBR på Goodreads så fort jag fick höra talas om den, och sparade ner den i min e-boksapp, och tänkte läsa den på en gång. Men plötsligt hade ett halvår gått – som så ofta – men jag får nog sluta känna mig ”skyldig” över sådant, det finns liksom inte hur mycket tid som helst och oftast är det ju helt rätt tid just när andan faller på att faktiskt plocka upp en viss titel. Även om man såklart kan drabbas av en viss fomo när alla läser något nytt… 🙂
Vår berättare, Niko, har flyttat från landet till en universitetsstad – vi vet inte varifrån eller vart – för att läsa genusvetenskap. Hon vill göra allt, prova sina vingar, när hon pratar med sin mamma refererar de båda till henne som en kråka och det är en fin och varm liknelse dem emellan tycker jag.
Inom kort träffar Niko Emmy på en buss. Något händer genast, och de flyttar snabbt ihop. Men Niko vill leva, dansa, vara fri och uttrycka sig, medan Emmy vill ha krukväxter, matlådor, städat och ordnat. Kärleken finns där, absolut, men snart även klaustrofobi, inrättning i ledet, våld och begär, klass och makt. Och det är så otroligt välskrivet. Jag sög verkligen i mig boken i ett par sittningar, ville aldrig lägga ner den för jag måste bara få reda på vad som skulle hända, eller snarare hur det skulle hända för hur det går vet man praktiskt taget på första sidan.
””Det finns ett våld som smakar florsocker på läpparna, ett pudrat våld över ansiktet, den som inte förstår det vet ingenting. Det finns alltid strax under rosenbladen, strax under de såsiga tallrikarna, i alla lägenheter, inte bara i vår.”
Stories from the city, stories from the sea 