Smakebit på søndag, 10/04 – 2016 – Konsten att höra hjärtslag av Jan Philipp Sendker

 

Ikväll är det dags för bokcirkel! Månadens bok är Konsten att höra hjärtslag av Jan Philipp Sendker, och som vanligt läser jag färdigt i sista minuten. Detta är en medveten strategi – jag läser ju så fort, och har jag läst ut boken som ska diskuteras flera veckor i förväg glömmer jag lätt bort sådant jag vill komma ihåg. Därför brukar jag alltid läsa det sista under samma dag, eller dagarna innan, vi ska träffas. 

 
Så – därifrån kommer således veckans Smakebit! 
 
 
 
 

”Ansiktet var täckt av sand. Tin Win kände sandkornen på läpparna och mellan tänderna. Han låg i vägdammet och kände sig lika hjälplös som en skalbagge på rygg. Han var gråtfärdig. Inte för att han hade gjort sig illa utan av rede och skam. Han hade sagt åt Su Kyi att hon inte skulle hämta honom den här dagen eftersom han tänkte gå hem ensam från klostret. Han hade varit så övertygad om att han efter alla dessa år skulle hitta vägen själv.” 

 
Ur Konsten att höra hjärtslag av Jan Philipp Sendker, Forum: 2014
 
Jag vet inte vad jag tycker hittills. Boken har ju hyllats till skyarna på de flesta ställen, men än så länge kan jag väl inte påstå att jag ser storheten. Diskuterade den med S på jobbet häromdagen också, hon läste den i höstas och förstod väl inte heller riktigt vad som var så oerhört med den. Men vi får se, den kanske övertygar mig! 

Bokbloggsjerka 8 – 11 april

 

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan hos Annika lyder: Berätta om en bok (eller flera) som du tycker är riktigt spännande!

 
Åh, det finns många, såklart. Men jag har nu i veckan lyssnat på en gammal favorit, som antagligen var det mest spännande jag hade läst fram till 20-årsåldern i alla fall när jag började bredda mig lite, och det är Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe, i uppläsning av Tomas Bolme. 
 
 
Det är kanske femtonde gången jag läser den, och jag blir fortfarande alldeles till mig i slutet. Ja, ett par gånger innan slutet också, sekvensen med gravöppningen är ju bara… Åh, så spännande den är! Och så välskriven, framför allt. Jag ryser bara jag tänker på den, än idag. 

Lena Dunham om Lena Andersson

Detta är ju några dagar sedan nu, men jag bara måste skriva om Lena Dunhams hyllande av Lena Andersson i Lit Thursday på Lennyletter! 
 
 
Så coolt! Och det är inte första gången amerikanska Lena hyllar en svensk Lena, hon har även skrivit om Lena Nyman för inte så länge sedan. 
 
Hur som helst, detta är riktigt roligt. Och lika roligt och på samma tema är att Teater Tamauer gör extraföreställningar av den hyllade teatereföreställningen av Egenmäktigt förfarande och Hanna och jag lyckades få biljetter till 20:e maj. Ska bli jätteroligt, verkligen! 
 
På tal om Lena Dunham, förresten, hur bra är inte nya säsongen av Girls? Så himla mycket bättre än förra tycker jag – Shoshanna i Japan, Marnie i Central Park och avsnittet jag såg igår när Hannah pratar med rektorn… alltså, det är helt fantastiskt! Dessutom har önskeparet fått ihop det… ja, det går bra nu. 

Tapet för en bibliofil (och en kaka för en slik)

 
Har ni sett va?! Så himla snygg. Och ser ganska äkta ut på håll. Var skaffar jag mig en sådan fondvägg? 
 
Ida och jag var på Brogyllen. Hon blev inspirerad av min citronmarängpaj från häromdagen, jag hade mycket väl kunnat ta en idag med men det blev någon sorts kladdig chokladhistoria istället. Med björnbär! Det var inte igår. 
 
 

Nu – handla och göra lite praktiska saker. Sedan bara ta det lugnt för hela slanten, om inget annat spännande dyker upp 🙂 Glad lördag på er, hoppas att ni har det minst lika bra som jag! 

2016: 98 – Room av Emma Donoghue

Wow, alltså. Det är mitt första ord. 
 
Jag har förstås hört talas om Room – som nyss blivit film, Oscarsbelönad sådan. Den kom ut i Sverige redan 2010 under namnet Inlåsta, men jag minns inte att jag hörde något om den då, inte i Storbritannien heller? Men jag kanske minns fel. 
 
Jaja. Det spelar ingen roll. Nu är den läst. 
 
Femårige Jack bor med Mamma i Rummet. Det är 20 kvadrat stort, ljudisolerat och utrustat med två kokplattor, toalett och badkar. Det har ett takfönster. Och det är inrett i ett skjul i Svarte Mans trädgård. Jack har aldrig varit på utsidan, men det har Mamma, som blev kidnappad av Svarte Man när hon var nitton år och student. Det är även, som ni kanske har gissat, Svarte Man som är far till Jack. 
 
Mamma ser till att Jack får ett någorlunda bra liv. De har gympa och läser och ser på TV (under begränsad tid). Äter så bra de kan och får en söndagspresent av Svarte Man varje söndag. Men varje kväll när Svarte Man kommer och ska lägga sig hos mamma får Jack sova i garderoben så länge. 
 
Till slut, efter att de fått elen avstängd, börjar Mamma prata om att de måste ta sig därifrån, och utarbetar en plan. Först ska de låtsas att Jack är sjuk, men det går inte Svarte Man på. Det blir dags att ta till mer drastiska åtgärder än sjukdom. 
 
Detta är en så oerhört gripande bok. Den berättas hela tiden ur Jacks perspektiv, vilket såklart blir väldigt intressant. Och något mer som förstås är så intressant är att han vet ju inget annat – därför är han egentligen inte rädd under tiden i Rummet. Förstår ni hur jag menar? Han är väl inte överförtjust hela tiden, men han tror att allt på TV är på låtsas, att affärer och sådant endast finns där i TV-apparaten. Och det är så himla speciellt. Så har han ju sitt eget språk också, vilket verkligen adderar till briljansen. 
 
Jag älskade denna boken. Förfasades av den, naturligtvis, men älskade den! Donoghue inspirerades av Fritzlfallet när hon skrev den, men detta är inte en sann historia som många tror. Jag pratade med ett par personer häromdagen som nyss sett filmen och som påstridigt påstod att så var fallet, men det är alltså inte sant. 

2016: 97 – Vem är Björn och vem är Benny? av Fredrik Lindström och Hasse Pihl

Ja, kära nån. Var ska man börja? 
 
Detta är en underlig och ojämn bok, full av mysterier och hittepå-förklaringar – men i vissa fall, även vetenskap. På det viset är detta en ypperlig övning i att lära känna herr Kjell Kritik! 
 
Men det är ganska mycket kvalificerat ordbajsande också – vilket såklart inte är särskilt chockerande med tanke på vilka det är som har skrivit. Jag lyssnade på boken och hade ganska kul åt den – början, som handlar just om hur svårt folk har att skilja på Björn och Benny, är jätterolig. 
 
Och en bit om varför låtar fastnar i huvudet är också väldigt bra. Där är jag ganska övertygad om att förklaringarna faktiskt är sanna, alltså att långtids- och korttidsminne är två helt skilda saker och att anledningen till att man får en låt på hjärnan är för att korttidsminnet väldigt gärna vill lära sig den – och att bästa sättet att göra sig av med en envis låt alltså är att lyssna på den. 
 
Däremot förklaringarna och funderingarna kring Björn och Benny – t.ex att de funderade på att byta namn med varandra men Björn backade ur när han insåg att det inte innebar att han skulle få vänslas med Annifrid, eller att det tog jättelång tid att komma på ABBA (de testade innan med ABAB och BABA och BBAA osv. in absurdum) – ja, det är ju kvalificerat babbel, helt enkelt. Men helt okej underhållning! 
 
Jag har dock väldigt svårt för Hasse Pihls röst. Tycker att det låter lite som om han har gröt i vägen – så det är mindre njutbart. Men jag gillar att lyssna på Fredrik Lindström – och jag kommer alltid ha stor beundran för folk med livlig fantasi! Och ja – den är drygt tre timmar lång och passar således bra att lyssna på när man åker buss eller för den delen jobbar. Helt okej, således. 

Fredagslunch

Har verkligen snöat in på asiatiskt denna veckan – häromdagen var det indonesisk curry, i förrgår och igår pad thai och idag gick vi ut och åt och det blev marinerad biff med risnudlar och annat gott. För gott var det verkligen – särskilt sedan jag fått i lite Sriracha… 🙂 
 
 
Restaurangen heter Sweet and Sour och kan rekommenderas! 
 

The Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood – filmen

 

 
Jag passade på att se Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood i lördags när jag råkade ha en ograverad eftermiddag (hur skönt?!). Jag älskar böckerna och jag tyckte riktigt bra om filmen! Blev särskilt förtjust när jag upptäckte att Maggie Smith, av alla brittiska personer, spelade Caro! Böckerna och filmen utspelar ju sig främst i Louisiana, så jag hade inte väntat mig att se henne där. Men hon är naturligtvis ljuvlig, som alltid. 
 
Och filmen var bra! De har ändrat i strukturen lite grann, men det gjorde ingenting. Det var faktiskt ett ganska roligt grepp att tanterna kidnappade Sidda och flög henne första klass till Louisiana istället för att bara skicka boken. 
 
Så, se den, för all del! Och läs böckerna också. Före eller efter spelar nog egentligen ingen roll 🙂