En söndag i stan

Jag gjorde allt lite nytta igår förmiddags – sedan skulle jag ju läsa ut bokcirkelboken… och somnade. Lite grann bara, men det var faktiskt väldigt skönt. 
 
Åkte ner till stan och hamnade vid Heden eftersom jag satt och drömde, vilket i och för sig inte gjorde något. Jag gick förbi St Jakobs kyrka som jag nog inte lagt märke till tidigare. Den var tidigare en metodistkyrka, är nu en del av Equmeniakyrkan. Jag har ingen direkt koll på dem men det är en rolig liten byggnad. 
 
 
…med små blåa blommor utanför. Scilla? 

 
Äsch, vad vet jag. Kan vara precis vad som helst. 
 
 
När jag gick hemifrån sken solen så vackert – det gjorde den inte när jag kom fram till Trädgårdsföreningen. Regnet hängde i luften – det blev inget, men jag tog en rask promenad. Och glömde fotografera något alls därinne för jag gick och lyssnade på Halta hönans hotell – så ni får en lånad bild på magnolior istället. 
 
 

Det svåra behovet av asiatiskt höll i sig, så Sushi Mamaya fick ännu ett besök. 

 
 

Sedan var det dags för en mindre sväng på stan. Gick via Vasaplatsen och tittade på lite andra blommor. Vackra, naturligtvis – men är det inte lite udda att de är planterade såhär? 

 
 
 

Det är ju här som Erik Winter bor i Åke Edwardsons böcker – och i ryggen har jag Karin Boyes barndomshem. 

 
Gick till Indiska och köpte en klänning och en urtjusig termosmugg (hade tydligen 50:- rabatt liggande där), sedan till Espresso House för att läsa ut den evinnerliga boken och sedan för att träffa Elin, Moa och Ebbe på Kopps. En givande diskusson och mycket trevligt tjatter om allt möjligt i ett par timmar. Köpte med mig lite mat på vägen hem, såg ett avsnitt av LOVE (stay out of Caaaarlito’s way…) och gick sedan och lade mig med Kristina Sandbergs utomordentliga Ta itu – gud, vad bra den är. 
 
I lördags köpte jag en kombinationsförpackning med Amelia, Tara och Allt om Mat (?) och fick en chokladbit på köpet. 
 
 
Vill rekommendera starkt! Inget tillsatt socker och hög kakaohalt – och supergod. Och full av tryptofan, antar jag, för jag blev sömnig och go efteråt 🙂 

2016: 103 – Konsten att höra hjärtslag av Jan Philipp Sendker

Ja. Jag hade höga förväntningar på denna boken när det blev bestämt att det skulle bli månadens bokcirkelbok i en av mina cirklar. Den skulle ju vara så inspirerande och storslagen och härlig på alla vis! 
 
Det tycker jag väl inte att den var. 
 
För mig var det för tillrättalagt, för ordnat och för orealistiskt. En person i cirkeln tyckte att den var alldeles ljuvlig, en underbar saga och det kanske är så man ska läsa den? Det funkade inte för mig. Det finns för många krokiga frågetecken. 
 
Vad som händer? Tja. Julia Win är advokat på Manhattan. Hennes pappa Tim försvann för ett antal år sedan, och man har hittat brev som han har skrivit till en Mi Mi i Burma, där han ursprungligen kom ifrån. Julia åker dit för att ta reda på vad som hänt. 
 
Premissen är ju bra och intressant, det tycker jag. Det är alltid intressant när folk försvinner. 
 
Men sedan… nä. Hon träffar en person som vet allt om Tim – eller Tin Win, som han hette – och Mi Mi. Det blir förklarat hur han kan veta vissa av dessa saker i slutet, men inte alla. Dessutom står jag inte riktigt ut med dessa monologer som förklarar allt – det är för enkelt! Jag tror att Sendker är för bra för att använda sig av sådan banal berättarteknik. 
 
Pratade med S om den i måndags då hon läste den för ett tag sedan, och när hon inte heller var imponerad förstod jag att det är nog inte bara jag som inte fattar. Den är helt enkelt inte det där mästerverket som man hade väntat sig. 
 
Jag har haft den i diverse listor i appar och grejer ett bra tag, men uppenbarligen inte lockats tillräckligt. En person i cirkeln tyckte att den var en riktigt skön verklighetsflykt från det stressiga vardagslivet och en oro hon bär på, och det var väl inte direkt så att jag var motvillig till att plocka upp den och läsa klart, men jag njöt inte direkt av läsningen heller. 
 
Så – ingenting för mig, men fantastisk för väldigt många andra. Så är det ibland! 

Veckans bokbloggsfråga – vecka 15

 
Det är dags för Veckans bokbloggsfråga, och denna vecka undrar Carola som följer: 
 
Tycker du om att läsa deckare? Vilken typ av deckare föredrar du i så fall, kluriga pusseldeckare, polisromaner, hårdkokta kriminalromaner eller något helt annat? Vad är det som gör en deckare till en bra deckare? Och vad tycker ni om de deckare för barn som har blivit så populära de senaste åren? 
Ja, jag tycker om att läsa deckare – men de ska vara bra! Haha. Jag gillar pusseldeckare à la Agatha Christie allra bäst, särskilt när de utspelar sig i en svunnen tid – det är ju så charmigt att läsa Trenter, Sjöwall-Wahlöö och Lang, utan mobiltelefoner och mail. Det blir så mycket mer spännande då, när man inte får reda på allt på en gång utan kanske får vänta på posten från USA i en vecka. 
 
Polisromaner kan också vara bra – om de är någorlunda realistiska. Nu vet ju inte jag hur det är att arbeta som polis, men jag tycker ändå att man kan känna på sig lite hur det ligger till – och förstås om persongalleriet är sympatiskt. Alla är väl lite trötta på de halvalkade 50+-kommissarierna som är trötta både på jobbet och livet. Men jag gillar Jungstedts, Kallentofts, Anna Janssons, Gerhardsens och Edwardsons poliser mycket. Sedan är det kul när en annan person spelar ”huvudrollen” snarare än poliserna, såsom hos Ninni Schulman och Grebe/Träff. 
 
En bra deckare… ja. Den måste fånga en, men får inte bli för beroende av cliffhangers i varenda kapitel heller. Sedan gillar jag när lagom mycket privatliv får vara med i berättelsen. 
 
Vad gäller deckare för barn så har jag bara läst tre (tror jag) av Lasse-Maja-böckerna, och jag älskar dem! Tycker att de är hur bra som helst! Roliga och jämställda och använder ett språk som inte snackar ner till barnen utan som även vuxna kan tycka är roligt. Tänker även på Ture Sventon, som ju inte direkt kommit ut under de senaste åren – jag älskade dem som barn och läser gärna om dem än idag. Så himla roliga! 

Besökstoppen!

Jag registrerade mig på Besökstoppen i förra veckan – torsdags, kanske – mest på skoj, det kan vara kul att ha lite koll. Särskilt efter att jag upptäckte att jag ligger högre än självaste Kissie på denna listan på Bloggportalen! (Som främst verkar bestå av just bokbloggar faktiskt, intressant!) 
 
Och döm om min förvåning när jag har klättrat upp till plats 22 på dessa få dagar – jag har ju inte ens en hel vecka i undre räkneverket. 
 
 
Detta är naturligtvis jätteroligt – men jag måste ju fråga – vilka är ni, allihopa? Säg hej! Följ gärna på Facebook också om ni vill, där är vi inte många (och jag är urdålig på att använda mig av verktyget). 

2016: 102 – Konsten att vara Caroline av Peter Barlach

Nu är jag ambivalent igen, hörni! 
 
Jag skrev i bokforumet att jag hade så svårt att betygsätta denna – vissa bitar är bra nog för en fyra, men vissa tycker jag tillräckligt illa om att vilja ge en svag tvåa. 
 
Ännu en ojämn historia, med andra ord. 
 
Jag kan bli lite trött på böcker som gärna vill vara så väldigt realistiska, med realistiska huvudpersoner och allt vad det innebär – men så händer helt vansinniga saker och det ska bara vara helt naturligt? Och då menar jag inte magisk realism och sådant, utan bara det där med att huvudpersonerna kommer undan med de sjukaste grejerna. 
 
Så jag vet inte vad jag tycker om Konsten att vara Caroline. Det är väl andemeningen i denna kommentar. Men det finns två böcker till om henne – en som är en fortsättning och en som är en prequel, och jag kommer garanterat att läsa dem – för denna har ju någonting som intresserar mig. Jag vet bara inte riktigt vad det är. 
 
En sammanfattning från förlaget: 
 
”Tjugofemåriga Caroline väntar på att livet ska börja. Drömmen är att öppna en egen tapasrestaurang. Problemet är bara att det fattas minst en halv miljon i startkapital. Så tills vidare får hon nöja sig med jobbet i delidisken på matjätten Maxfood.

Mellan arbetspassen lagar hon mat, träffar fel typ av män, umgås med sin pappa, en småkriminell, före detta stjärnkock, och får upp ögonen för ensamstående mamman Bente. Hon försöker också närma sig sin egen mamma, som fastnat i sorgen efter Carolines lillebror.

Så en dag får Caroline en högst annorlunda förfrågan från en kollega. Hon erbjuds delta i ett brott, som om det lyckas, skulle kunna gjuta liv i hennes drömmar …Konsten att vara Caroline är en modern Robin Hood-skröna – en varm och skruvad roman med mycket humor och spänning.” 

 
Ja. Skruvad är ett bra ord! Och nu när jag läser denna baksidestext blir jag liksom sugen på att läsa om den med ett annat perspektiv – men det orkar jag nog inte. 
 
Så – det är ingen dålig bok. Men jag kan verkligen inte bestämma mig för om den är bra heller…! 

2016: 101 – I väntan på Bojangles av Oliver Bourdeaut

Åh, denna underbara lilla roman! Så full av charm och humor – men även mörker. En riktig saga – en riktig pärla. 
 
En pojke växer upp med sina föräldrar. Och en trana, Mademoiselle Umbärlig, som husdjur i den stora våningen, där pappan gjort om det rutiga golvet till ett damspel med en massa kuddar, och där mamman får ett nytt förnamn varje dag, och där föräldrarna dansar slowfox, allra helst till Mr Bojangles. Det är bara den skivan som får spelas på grammofonen – till annan musik finns en hifianläggning. Bara Bojangles. 
 
All post slängs i en stor hög i hallen, som man kan hoppa i. Den är alldeles mjuk! Och med jämna mellanrum kommer föräldrarnas vän Senatorn på besök och dricker cocktails. 
 
De har ett slott i Spanien, endast eftersom modern försökte imponera på någon på en middag någon gång och ljög om att de hade ett. Så då fick de ju köpa ett. 
 
Men en dag ringer skattmasen på dörren och tillvaron riskerar att rasa. Mamman glider in i sinnessjukdom, och blir till slut inlagd. Men hon trivs inget vidare med sjukhuslivet – för lite jazz, för lite vin, för lite skratt – så pappan och sonen får formulera en plan för att försöka få hem henne igen. 
 
Och på den vägen är det. 
 
Ja, charmigt, humoristiskt men med en touch av melankoli. Så himla fint. 
 

2016: 100 – Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe

 
Jag läste denna förra vintern – och har ju, som jag skrev tidigare idag, läst den minst femton gånger i livet. Om inte fler, det skulle egentligen inte förvåna mig. 
 
Men nu passade jag på att lyssna på den, i uppläsning av Tomas Bolme, så jag kan ju skriva lite om det i alla fall – för förra årets recension gäller ju fortfarande. 
 
Och jag vill rekommendera ljudboken, för det var underbart att lyssna! Jag tänkte när jag såg att den fanns att åh, hoppas att det är Helge Skoog som läser – men Bolme är the next best thing! Jag menar – han är ju till och med notarius publicus i På minute när inte Skoog är tillgänglig, så nog har de någon sorts korrelation 😉 
 
Supermysigt. Hoppas att barn fortfarande läser Maria Gripe, de är fantastiska spännande, magiskt realistiska böcker. Mmm! 
 
Och jag är glad att det blev en värdig vinnare av plats #100! 🙂 

2016: 99 – Utan titel av Anna Charlotta Gunnarson

Åh, detta är så dumt. Jag läste denna för längesen. Såpass längesen att jag inte riktigt kan säga när det var, men förra året någon gång. Och jag har sökt i arkiven och i bloggen och googlat och allt möjligt för jag var helt övertygad om att jag hade skrivit om den, men nu har jag tydligen inte det. Så den får falla in i ledet för detta året i alla fall – jag har faktiskt tänkt läsa om den. 
 
Anledningen till att jag kom att tänka på den var för att jag håller på och lyssnar på Allt vi säger är sant, som jag helt missade när den faktiskt sändes kontinuerligt. Och så nämndes denna i ett avsnitt, det om fika i ungdomsböcker, och då insåg jag att jag har ju läst den men när var det? Och så hittade jag den inte – and here we are now. 
 
Jag tror att ni förlåter mig för att jag använder baksidestexten denna gången, med tanke på omständigheterna…: 
 
”Hon är vanlig, osynlig, utan titel. Hon kör med pastellfärger och stängd dörr, trots pappas önskan om att hon ska ha sotade ögon och skrika åt honom, för då hade han kanske kunnat förstå. Han är den som avgrundsgråter. Hon är den som tänker att det finns olika sätt att göra uppror på.
 
Hon hänger hemma hos Angèle och tillsammans har de en bakblogg. Att fylla plåt efter plåt med kardemummabullar är också ett sätt att gråta.
 
Hon kastar sig om halsen på brorsan de få gånger han kommer hem och hälsar på. Men han har börjat försvinna. Han är nykär och pluggar långt, långt bort. Hon måste svälja intensivt för att inte gråta när han går. Hon skiter i pappa men det är svårt. Han tar bara över med sina berättelser från förr om mamma, om hur det var då. Om lungcancer och döden. 
 
Hon tjuvröker i tyst protest på sitt hemliga ställe i parken. Bara där infinner sig lugnet. Men en dag saknas en cigg i det väl undangömda paketet. Någon vet. Någon har sett.

Anna Charlotta Gunnarson ger oss en rå, rolig och rörande roman om sorg och separation och om att gå vidare och fortsätta leva trots att man inte vet hur.”

 
Ja – sista meningen är en ypperlig sammanfattning. Det enda rebelliska som huvudpersonen kan ta sig för som pappan skulle bli tokig över – rökning – är precis det hon gör. Och genom detta lilla fritidsintresset träffar hon en alldeles speciell liten person. 
 
Jag visste liksom att jag skulle gilla denna, för jag gillar Anna Charlotta Gunnarson så mycket, och jag gissade inte fel. 

Härliga helg

 
Jag har ju varit svår på asiatisk mat denna veckan och det höll i sig. Såpass att jag åkte ner till Sushi Mamaya igår och hämtade dumplings. Och det var värt den lilla resan (det tar inte särskilt lång tid) – rackarns, vad goda de var! 89:- för tolv stycken med ris och en god kålsallad – till och med sojasåsen var godare än vanligt. Kan rekommenderas. Och för den som är intresserad såg jag att de säljer husets vin för 33:- glaset, det är ju nästan löjligt. 
 
Köpte med mig lite lösgodis på Hemköp (forna Bogö Livs!) också och hade sedan en väldigt skön kväll med ypperliga LOVE på Netflix (äntligen har jag kopplat vem Mickey är – det är ju hon som spelade Mimi-Rose i Girls!) och så ganska tidigt till sängs.
 
Vet inte om det var något särskilt i stan igår, men det var otroligt brötigt på utsidan någon gång vid halv tre – men det tystnade väl och jag somnade om. Vaknade jättetidigt vilket kan vara ganska skönt, och nu har jag äntligen tid att se Det mest förbjudna på SVT Play! 
 
 
Den gick ju under påsken, men då var jag bortrest med mamma och pappa som inte hade något särskilt intresse av den, så jag tittar nu, med kaffe och ett bloggfönster uppe – passar perfekt en skön söndagsmorgon. 
 
Och det är dessutom en mycket vacker söndag, så jag ska väl åka ner på stan lite senare. Ska ju läsa ut min bok, det kan ju passa fint att göra det med en latte på en uteservering, till exempel! Det är bara 5 plus ute upptäckte jag just, men det kan ju vara betydligt varmare i solen 🙂