Kategori: 2010-tal

 

Som jag har skrivit om förut har jag läst Lisa Jewell länge – sedan de första böckerna som kom ut i slutet på 90-talet. Förändringen är verkligen markant och det är ju alltid trevligt med utveckling – även om jag nog tycker att hon var bättre när hon skrev ”mellanböckerna” – post chick-lit, pre spänning – såsom Fågelburen och Sanningen om Melody Browne och 31 Dream Street. 

 

I en kuststad bor den ensamstående mamman Alice, med hundar och barn och sitt arbete som konstnär – hon gör konstverk av gamla kartor. En dag hittar hon en man på stranden – utan identitetshandlingar och minne. I Croydon (tror jag att det var) sitter Lily – nygift sedan tre veckor men med en försvunnen man. Det visar sig att mannen hon tror att hon har gift sig med inte existerar och därmed kan polisen inte hjälpa henne – hon måste leta själv. 

 

Delar av boken är förstås extremt förutsägbara, men det finns en sidoberättelse som gör det hela betydligt mer intressant. Jag missförstod dock ett tidshopp vilket gjorde att jag fick spola tillbaks en bit, men det är ju sådär med ljudböcker… missar man tre ord kan man missa trettio år! 

 

Jag tror att det skulle kunna bli en riktigt bra miniserie av Jag fann dig. Jag gillar miljöerna så himla mycket – engelsk kuststad, alltså, Croydon saknar jag inte – och jag kan se det hela för mig. Det är positivt! Jag tycker kanske inte att Jewell kommer med något nytt här och är alltså inte översvallande – men visst är det underhållande. 

 

 

Stella bor i New York och jobbar på karriären. Och på att dejta och träffa kompisar och ja, det där man ska göra på Manhattan som twenty-something. När hennes mormor i Connecticut blir sjuk blir hon tvungen att ta pendeltåget dit fyra kvällar i veckan för att ta hand om henne. Strax innan mormorderns oundvikliga död berättar hon att Stella har en moster Matilda – Tilly – som lämnade familjen i tonåren. Man vet bara att hon bor någonstans i öknen i Nevada. 

 

Stella känner att hon behöver lämna dödsbudet personligen, och reser till Nevada för att leta reda på Tilly. Hon hittar henne på en campingplats för långtidsboende – trailer park, om du vill –  där hon lever ett djupt destruktivt liv med alkoholen som bästa vän och värsta fiende. Det finns en son också, en lyckad sådan, som lovat hjälpa till när modern blir nykter, om det någonsin sker. Till slut bestämmer sig Stella för att göra det hon kan och flyttar ihop med Tilly och sonen i San Francisco. Det är väl egentligen här den verkliga kampen börjar. 

 

Vi får en väldigt drabbande berättelse av Jamison – kontraster, minnen, kärlek, missmod, övermakt och sorg. Det blir en berättelse om tre generationer av kvinnor, parallellt med berättelsen om det nutida livet i Kalifornien – jag älskar det. Så välskrivet och genomarbetat, riktigt skickligt. Hjärtskärande, vackert – och på sina ställen riktigt humoristiskt. 

 

 

 

Jag fick hem denna från Forum för länge sedan – men just då hade jag inte tid (jag hade alltså inte beställt den, så otacksam är jag inte) och den blev liggande. Nu har jag dock äntligen läst den, när tid och lust fanns! 

 

I lilla Gullspång, på Vänerns östra sida, försvinner den unga tjejen Annabelle spårlöst. Charlie Lager på Stockholmspolisen skickas dit tillsammans med en kollega för att nysta i vad som kan tänkas ha hänt – vad de andra inte vet är att hon faktiskt är uppvuxen i Gullspång, utan någon särskild lust att återvända. Men plikten kallar och det är dags att göra nytta. 

 

Det blir en komplex berättelse – eller två, egentligen – där jag visserligen misstänker slutet ganska fort, men inte hur vi ska nå dit. Jag tycker att Bengtsdotter skriver fantastiskt bra, och förstår att detta är starten på en serie – jag ser hemskt mycket fram emot att läsa mer om Charlie Lager. 

 

Och som alltid – glesbygd! Småstad! Klaustrofobi! Mycket lyckat i en spänningsroman, det kryper sig på på ett mycket effektivt sätt. 

 

 

I Borta bäst stiftar vi bekantskap med Sylvia – en medelålders, prydlig, svensk kvinna. Som är hemlös. Ja, faktiskt! Hon bor i sin bil och spenderar dagarna på IKEA. Gör morgontoalett, äter rester från folks tallrikar, provligger sängar och ja, råkar väl somna ibland och får en åthutning. Sedan går hon hem till bilen och sover där och så börjar allting om igen. 

 

Läsarens första fråga är förstås – hur har det blivit såhär och varför har Sylvia inget hem? Historien vecklas så sakteliga upp (kanske lite väl sakteliga i min smak, egentligen) och det är riktigt intressant. Extra intressant är ju att allting på något vis beskrivs så normalt när det naturligtvis är allt annat än just normalt. Sylvia är en ganska otrevlig och dömande person som inte alls drar sig för att ge folk som har det sämre än hon diverse tips och råd om mode och fotvård, men visst värms känslorna för henne upp ju mer vi får följa henne. 

Extra intressant är relationen till en kvinna hon träffar på vägen – någon som sannerligen inte ber om ursäkt för sig och är väldigt rolig. 

 

Mycket underhållande (men lite för lång) och pricksäker. 

 

 

 

På landet, omgärdad av djur (levande och döda), landsbygd, tystnad och ödslighet får Frankie en chans att fundera över det som hänt. Över tiden på konstskola, tiden i Dublin, tiden som arbetande på ett galleri. Och inte minst – sin egen mentala hälsa. Hon börjar fotografera igen, och genom detta återupptäcka konsten. 

 

Vi som läsare blir presenterade för massor av konstverk boken igenom – jag som egentligen inte är så konstbevandrad tycker att det är fantastiskt härligt med böcker som får mig att googla och leta och forska och ta reda på saker – detta är verkligen en sådan. Jag läste den som ”pappersbok” och hade hela tiden telefonen eller iPaden bredvid för att kunna bildgoogla konstverken som tas upp. 

 

Jag hade svårt att komma in i boken – eller egentligen att börja med den – men fastnade ganska snart totalt. Språket är underbart – det är inte lätt att skriva en bok utan egentlig handling, men Baume lyckas utmärkt. Jag hade äran och nöjet att lyssna på henne två gånger om på Bokmässan och blev väldigt sugen på denna – även om det tog lite tid att komma fram. 

 

Även titeln är förresten namnet på ett konstverk – en konstnär vid namn Richard Long vandrade fram och tillbaks över en äng i Wiltshire och förevigade därmed vår inverkan – eller åverkan – på naturen. Intressant och lite märkligt.

 

Boken finns att köpa här eller här – den har ännu inte översatts till svenska men låt oss hoppas! 

Jag är en av de få som inte läst Ljuset vi inte ser – ännu, för jag har tänkt göra det. Ett bra tag. Men som med så mycket annat… ja, ni vet. Det kommer saker emellan. Men när denna damp ner i brevlådan från Forum, väldigt vackert förpackad, blev jag förstås glad – den där famösa sparken i baken. 

 

David Winkler växer upp i Anchorage, Alaska. Här väcktes min nyfikenhet – även om jag blir stressad av glesbygdsskildringar är det något väldigt intressant med Alaska, jag vet inte vad. Han lever ett ganska tyst och inbundet liv, dras till vädret och är besatt av snö. Ibland drömmer, eller ser, han saker innan de händer – som en man som blir påkörd av en buss, och hur han kommer att träffa sin blivande hustru. Mycket riktigt, han träffar henne som uttänkt och de flyttar till Ohio. Väl där drömmer han att hans dotter kommer att drunkna medan han försöker rädda henne från en översvämning – för att undvika detta sticker han utan ett ord. 

 

Han reser hundratals mil bort och hamnar till slut på en karibisk ö, där han blir bästis med en familj som också har en liten dotter. De tar, av någon anledning för han är otroligt jobbig, hand om honom och hjälper honom tillrätta. Han stannar där tills han blir en ganska gammal man och arbetar som någon sorts vaktmästare på ett hotell. Det är dottern i familjen som tar honom under sina vingar som till slut visar honom Den Rätta Vägen. Genom en massa snöflingor. 

 

Ja, som ni hör var detta verkligen ingenting för mig. Skapandet av en handling genom idiotiska val av en huvudperson utan vuxen mentalitet eller social kompetens känns otroligt märkligt, språket är på sina stället otroligt vackert och poetiskt, på andra ställen bidrar det till den pekoral detta blir för mig. Nej, det här förstår jag överhuvudtaget inte hur det har blivit en bok – det kanske är jag som inte förstår något – och jag gillade början – men sedan spårade det ur fullständigt.