Kategori: 2010-tal

 

Jag har varit i Oxford en hel del, och tyckte att det var underbart roligt att läsa en fin skildring av den underbara staden. Just kring Cowley Road, där en stor del av handlingen är försatt, har jag varma känslor. 

 

Ellis och Michael är i tolvårsåldern när de blir bästa vänner – en djup och varm vänskap, som en dag slår över i något mer. Men innan vi får veta så mycket om det hoppar vi tio år fram i tiden, då Ellis är gift med Annie, och Michael inte verkar finnas i närheten. Vad kan det vara som har hänt, egentligen? 

 

Detta är en helt underbar skildring av vänskap, av kärlek och av samspel mellan människor. Det är finstämt och stillsamt, vemodigt och vackert. Riktigt, riktigt fint. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

Men jag älskar grammatik, ja till och med satsdelar, och Sara Lövestam är en av mina stora idoler, så jag blev väldigt glad när Piratförlaget ville skicka mig ett recensionsexemplar av hennes nya bok – Grejen med ordföljd. Stort tack för det! 

 

Det är många år sedan jag pluggade någon form av svensk grammatik – närmare tjugo – och kring tolv sedan jag pluggade någon form av lingvistik överhuvudtaget. Mycket sitter ju på ren instinkt, jag vet hur det ska låta och se ut och ungefär varför, men somligt är bortglömt. Och somligt har helt sonika bytt namn! Predikatsfyllnad is no more, det heter numera predikativ. Imperfekt heter preteritum! 

 

Och vad är det nu en bisats är igen då. Jag hör och läser det mest i ett sammanhang jag irriterar mig på, ”han nämnde i en bisats att…” och döm om min FÖRTJUSNING när Lövestam också stör sig på detta. För det är fel! Säg parentes! 

 

Jag njuter fullt ut, av att få lära mig, att få fräscha upp minnet, att få skratta åt Lövestams underbara exempel och fotnötter och av att det finns folk som brinner för språket och folkbildningen. Vilken alldeles fantastisk sfi-lärare Sara Lövestam måste vara! Jag längtar redan efter nästa bok, som jag tror kommer att handla om adverb (<3 ❤ <3) och tänker läsa om Grejen med verb och Grejen med substantiv och pronomen rätt så snart. För det är så härligt att få vistas i Lövestams grammatiska bubbla! 

 

Boken finns att köpa här eller här, och är sannerligen en riktig pärla som många kan ha nytta och njutning av. Missa inte! 

 

 

 

 

Dystopier är inte min bästa genre, som ni säkert vet, men nu behövde jag en för att avsluta Sommarbingot och blev påmind om just denna, som jag fick för längesen.

 

Den är lagom lång och i en form som jag älskar – prosalyrik, mina damer och herrar – så jag tog den och läste den praktiskt taget i två svep. Det är väldigt nyttigt att läsa om hur vår värld kan förändras från den vi är vana vid och göra oss till flyktingar, praktiskt taget över en natt. 

 

Det är dessutom väldigt fint att denna berättelse är så otroligt full av hopp, kärlek, värme och gemenskap. Jag njöt i stora drag. Missa inte, för all del, den är otroligt läsvärd. Finns att köpa här eller här. 

 

Lisbet är snart sju år och bor hos sin farmor Sambakungen, med piratkatten Sixten. Hennes föräldrar är på långresa, just nu i Karibien någonstans, och är inte speciellt intresserade av sin dotter. De skriver ibland och påminner om tandborstning och sådär, men mer är det inte. Sambakungen är inte riktigt som andra vuxna – hon gillar geléhallon och att tantsnuska med sin gamla flickvän Agatha Fox, som också är agent, och att göra glassagne och så. Ja, och att anordna internationella cykeltävlingar på internationella cykeltävlingsdagen, förstås. Men hon hatar skolan, och allt som har med den att göra. 

 

Lisbet gillar mest att rita, rakt ur fantasin. Men när det kommer ett kort som berättar att Lisbet måste börja skolan blir Sambakungen fruktansvärt ledsen. Nästan som om någon hade dött! Och hon berättar att detta är lite som om någon faktiskt hade dött – sommaren. För nu blir det bara korta, korta sommarlov kvar. Och i skolan tvingar de en att rita strandskator och sånt, som ska se ut exakt som i verkligheten… Farmor och Lisbet måste alltså få ut absolut allt ur denna sista sommar. Och vi får följa med! 

 

Det är fruktansvärt roligt, ickenormativt, HBTQ-vänligt, rörigt och stökigt, färgglatt och alldeles, alldeles underbart. Missa inte. Det spelar ingen roll om du är ett barn över 35, jag lovar. Det är en fantastisk läsupplevelse. 

 

Finns att köpa här eller här! (Och e-boken har illustrationerna intakta, det är det ju inte alla som har.) 

 

Jag är dessutom alltid svag för en bra Londonskildring, vilket utlovades – så det var inget snack om saken. 

 

Red, Leo, Rose och Naomi blir ihoptussade under en musiklektion. Ingen av dem passar in särskilt väl i skolan, men de är väldigt olika. Livet suger lite lagom, men musiken och gemenskapen gör ändå allting bättre, och det verkar som om bandet Mirror, Mirror kan ha en ljus framtid. Tills Naomi försvinner under en lång tid, och till slut dras upp medvetslös ur Themsen. 

 

Rose flyr genom att festa, Leo försvinner in i ett ensamt mörker men Red, vår berättare, måste ta reda på vad det är som faktiskt hänt. Många vändningar, mörka hemligheter, ledtrådar och avslöjanden leder till slut till en förklaring – men det är inte smärtfritt för någon. 

 

Jag tyckte riktigt mycket om denna roman, som är väldigt mogen för att vara en debut. Jag tror att många håller med mig om att somliga klichéer i ungdomslitteraturen börjar bli tjatiga, men detta är inte tjatigt – det är fräscht och riktigt välskrivet. Rekommenderas! 

 

Boken finns att köpa på svenska här eller här och på engelska här eller här. 

 

Det är väldigt svårt att skriva om dessa böckerna utan att säga för mycket, eftersom jag vet att det är sidoberättelsen som vi följt sedan bok 1 som är en stor del av lockelsen med dem. Därför får jag vara så god att hålla truten kring det, och fokusera på handlingen i kort. 

 

Vi återser en person från förra boken, som har försatt sig i stora skulder genom spel. Han försöker rädda sin situation med att spela mera, och vi kan ju själva räkna ut hur bra det brukar gå. Hans företag gör stora siffror och det finns massor av pengar på klientkontot, men själv är han nästintill barskrapad – något hans fru absolut inte får få nys om. 

 

Parallellt med detta har en ny stadion byggts för Brighton & Hove Albion, som till råga på allt ska spela sin allra första match i högsta fotbollsligan, the Premiership. Ett bombhot kommer in, och det blir några svåra timmar för arenans ledning och säkerhetspersonal. Hur bör man agera? Roy Grace ska gå på matchen, liksom vår vän med spelskulderna, Kipp Brown, och det blir ingen vanlig lördag för någon. Kipp tappar bort sin son Mungo i myllret av människor, och när de lämnar stadion hittar han honom ingenstans. Senare på kvällen kommer sms:et varje förälder fasar för: ”We have your son. If you wish to see him alive again you will not contact the police and you will follow our instructions very carefully.” 

 

Det blir, som vanligt, en rafflande historia med mycket koppling till den albanska gruppen som befolkar Brighton och Hove. Tidvattnet, som jag nu upplevt på nära håll i somras, spelar en stor roll och det är ju så otroligt spännande – det är helt omöjligt att påverka och har sådana oerhörda krafter. 

 

Jag älskar böckerna om Roy Grace och hans familj och kollegor. Jag vet att många har tröttnat men jag är fortfarande helt med på tåget. Extra roligt att läsa böcker från Brighton också, när det inte var så längesen jag var där. Boken kan man köpa här eller här! 

 

Jag har inte läst så mycket av Hassen Khemiri tidigare – men det jag har läst har jag tyckt hemskt mycket om. Jag älskade Jag ringer mina bröder, till exempel, så till den grad att jag lyssnade på den två gånger efter varandra. Jag läser även gärna Hassen Khemiris inlägg i kulturdebatt och allmän debatt och tycker att han är fantastiskt intressant och kompetent. 

 

I Pappaklausulen träffar vi flera komponenter av en och samma familj. Sonen som är en pappa. Pappan som är en farfar. Systern som är en dotter. Pojkvännen som tror att han är en pojkvän. Och fler. 

 

Pappan som är en farfar återvänder till Sverige, det land han övergivit, var sjätte månad för att pyssla med pappersarbete. Varenda gång blir det stort pådrag, och alla i familjen som han lämnat – inklusive ex-hustrun – tvingas med i karusellen som gäller att se till att han har någonstans att bo, att han äter, att han går till läkaren. Men nu måste det vara nog – den vuxne mannen måste lära sig att stå på sina egna ben, och den neurotiske sonen som är en pappa måste helt enkelt skriva om pappaklausulen. Det är lättare sagt än gjort. 

 

Runtomkring är någon gravid, någon kämpar med sin juristkarriär i kombination med att vara förälder. Sonen som är en pappa förstår inte hur hans liv numera handlar om våtservetter och lekland och kring alltsammans svävar en röst av ett spöke – av en dotter som aldrig blev vuxen. 

 

Det är, som ni förstår, en otroligt ovanlig roman. Helt fantastisk, ibland dråplig, ibland fruktansvärt sorglig. Alla karaktärer får prata, och alla får respekt. Även de som genom en annan berättares ord låter som förfärliga människor får berätta sin sida av historien och ge oss andra infallsvinklar. 

 

Jag är djupt imponerad av Hassen Khemiri, som definitivt är en av våra viktigaste och mest begåvade unga författare. Vilken roman han har skrivit! Om familjeband, om blod och vatten, om hemligheter, lögner och respekt. Och om att stå upp för sig själv, och för varandra, när det blåser. 

 

Boken finns att köpa här eller här. Missa för jösse namn inte. 

 

Det blir förstås ingen enkel resa ändå, men efter många nätter på kompisars soffor, några katastrofala dejter, ett och annat tvivel på om hon verkligen gjort rätt, besvikelse, lycka, skratt och gråt landar hon – efter en vända i Hollywood – till slut i Rågsved, där hon äntligen kan börja om med sig själv i främsta rummet. 

 

Jag har följt Davidsson i diverse kanaler under många år och blev väldigt glad när jag hörde att hon hade en roman på gång – ställde mig snabbt i kö på bibblan och hade nog tur, för det tog inte lång tid innan jag hade den i min hand – och läste under varje möjlig stund. Skickade citat till vänner, skrattade högt på sina ställen och ville slänga boken i väggen för jag blev så förbannad på Rikard och hans syrra (och några andra) på andra. Boken är uppdelad i månader och korta avsnitt inom varje månad och det funkar väldigt bra för mig. 

 

Jag tycker att Anna Suvanna Davidsson har lyckats alldeles ypperligt med denna debut. Den bär sig i såväl driv som språk, den tar upp riktigt svåra ämnen på ett tillgängligt sätt och jag känner så otroligt mycket för Tess. Hon är en välrundad karaktär med så mycket mänsklighet att hon blir exceptionellt trovärdig. Visst är det draget till sin spets ibland, men jag köper allt. Riktigt bra, missa inte – boken finns att köpa här eller här.