J D Salingers Franny and Zooey är en sådan där bok som känns som om den pratas om mycket i amerikansk litteratur, amerikanska ungdomsserier, amerikansk film… och det är klart, Salinger och Räddaren i nöden kanske är den allra mest nämnda, citerade och hänvisade till ur det avseendet. Franny and Zooey hamnade i alla fall på min TBR-lista någon gång och den har lyckats hålla sig kvar trots att jag ibland röjer lite bland titlarna, så jag plockade upp den häromsistens och tänkte att den skulle vara kort och lättläst.
Det var den inte. Jag tyckte att den var så otroligt seg att ta sig igenom, även om jag tyckte om den i stort. Jag har för mig att jag tyckte ungefär samma som om Räddaren i nöden när jag läste den för många herrans år sedan, så Salinger kanske inte är för mig, helt enkelt.
Franny är en novell, som handlar om en ung studentska som tröttnar på egoismen och ytligheten omkring sig. Zooey är en kortroman, som handlar om Frannys nervsammanbrott i föräldrahemmet, och hennes bror Zooeys försök till att hjälpa henne genom broderliga goda råd och förståelse. Och långa monologer. Han är inte helt olik Holden Caulfield från Räddaren i nöden, det är han inte.
Upplägget är intressant, klaustrofobiskt och väl utfört. Men det blir tjatigt och långdraget och lite ointressant för mig. Ett bevis på att det här med klassiker inte alltid betyder att det är fantastiskt. Men helt okej.
Stories from the city, stories from the sea 
Vilken nostalgikick! Jag älskade Salinger när jag var ung på 80-talet och läste verkligen varenda bokstav han producerat (snabbt gjort, det var nog bara en tre, fyra romaner) på svenska och på engelska. Jag skrev uppsats om dem på engelskan och på svenskan. Förgäves har jag försökt få mina barn att läsa, men deras intresse har varit svalt (aka obefintligt).
GillaGilla