Katt på hett plåttak av Tennessee Williams

 
         

 

Det var faktiskt när jag läste dagboksboken som jag fick ett sådant sug efter att läsa Tennessee Williams. I ett utdrag, jag tror att det var Lars Norén, nämns Glasmenageriet och just den har jag aldrig läst. Däremot hittade jag den i en samlingsvolym med Linje Lusta och Katt på hett plåttak, vilka jag läste på universitetet och fullständigt älskade. Just Katt på hett plåttak har jag faktiskt sett i West End också, i ovan produktion – första gången det var en helt afroamerikansk ensemble (vilket väl egentligen bara är intressant eftersom pjäsen utspelar sig på en bomullsplantage i amerikanska Södern). Känner ni igen James Earl Jones och Phylicia Rashad som spelade Clair Huxtable i Cosby
 
 
 
 

Och det är en riktig familjekrispjäs. Big Daddy fyller sextiofem och familjen samlas på plantagen – Big Mama, sonen Brick och hans nervösa hustru Maggie, andra sonen Gooper och hans också ganska labila fru Mae samt deras barn (ni kanske minns the no-neck monsters från häromsöndagen). Big Daddy är på gott humör – han har just kommit från läkaren där han fått reda på att han minsann är fullt frisk. Resten av familjen vet att det inte är sant – han är döende i koloncancer. Brick och Maggie får inga barn, av en naturlig anledning – och en stor del av familjen tror att det har med att göra att Brick egentligen är gay, eftersom han började supa som en tok när vännen Skipper dog. 
 
 
 
 
Alltså – livslögner! Oj, vad de ljuger – praktiskt taget så att de tror på sig själva. Konfrontationer! Drama! Försök till återförening! Och ännu fler livslögner. 
 
 

Låter det tråkigt? Det är det inte – det är faktiskt ganska rafflande. Det är ju över 10 år sedan jag läste den och sisådär 8 sedan jag såg den – vissa bitar mindes jag helt klart, andra inte alls. Det är en helt fantastisk pjäs – jag ska försöka få tag på filmen från 1958 med Liz Taylor och Paul Newman, också. 
 
 

 

Tyvärr verkar det inte att få tag på den översatta texten – men här kan man köpa den på engelska 🙂 

Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang

Åh, jag är ju så förtjust i de äldre deckarna – Trenter, Christie, Sjöwall-Wahlöö och framför allt kanske just Maria Lang. Det var kul att upptäcka att jag faktiskt inte hade läst alla sex som Norstedts gav ut för några år sedan som e-böcker – och nu när jag har lyckats återuppliva mitt bibliotekskonto ska jag försöka ta mig igenom allt som finns att tillgå – tyvärr många färre titlar än man kunde ha hoppats på! Men Tragedi på en lantkyrkogård finns på både Storytel och Nextory, för er som pysslar med sånt 😉 
 
För en gångs skull lyckades jag gissa rätt på mördaren tidigt i berättelsen – men det vet jag ju aldrig förrän vi faktiskt landat i slutet. Oftast läser jag bara på och för det mesta blir jag någorlunda förvånad (och ibland bara irriterad efter som mördaren inte introduceras förrän alldeles i slutet). Men nu kopplade jag ihop ett och annat och det finns ju någon viss triumf i det… 
 
I denna boken ska Puck och Eje fira jul hos Pucks farbror, kyrkoherde Tord Ekstedt. Julefriden är fullständig, särskilt som dottern Lotta fått en kattunge i present – men när grannfrun Barbara Sandell kommer i festklänning och berättar att hennes man Arne är försvunnen sätter intrigerna igång. När Puck strax därefter, i jakt på kattungen, hittar honom ihjälslagen i hans egen butik sätts allting på sin spets. 
 
Naturligtvis kommer vår vän Christer Wijk hastande för att få rätsida på mordet… 
 
Jag älskar detta, som sagt. Det finns Langdeckare som är betydligt mer engagerande och spännande, men plockar jag upp en sådan här bok vill jag veta på ett ungefär vad jag får. Och jag får vad jag vill ha! Mycket bra och som alltid puttrigt spännande och med lite intressanta slängar kring relationer och känslor. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

Asterix och hans tappra galler av Goscinny och Uderzo

 
Välkomna till en ny inläggsserie på bloggen där jag ska skriva djupa analyser av alla Asterixalbum! Eller inte 😉 Men åh, vad roligt det var att återse Asterix och gallerna! Kolla här för länk till alla albumen, läsbara på dator eller platta! 
 
Albumen på sidan är alltså på engelska, och det var ju superroligt att läsa på ett annat språk – gallerna har mycket fyndigare namn här. Majestix heter Vitalstatistix, Miraculix heter Getafix och några av romarna heter Marcus Ginantonicus och Crismus Bonus. Mycket skojigt! 
Jag har inte läst så många Asterixalbum, faktiskt. Tio, kanske? Det fanns en hög där vi bodde i Hunnebo när jag var liten, och dem kan jag väl både utan och innan, men just detta första har jag inte läst förut. Man måste för all del inte läsa dem i ordning, men det är ju lite kul ändå. Här får romarna i ett av lägren i närheten nys om att de okuvliga gallerna är just okuvliga, och de skickar in en gubbe för att wallraffa lite och ta reda på vad deras knep är. Det spårar förstås ur när byn har en av sina stora fester och ska dansa någon sorts gallisk squaredance och rycka varann i mustascherna… 😀 😀 😀 
 
Härlig avkoppling är det i alla fall! Det är bra att ha lite distans till dem, detta är från 1959. Nu innehöll väl detta inga särskilt stötande stereotyper men de kommer, jag har distinkta minnen av väldigt karikerade afrikaner, bland annat. Men en får ta det med en nypa salt, om man kan. Jag kan! 
 
Albumet finns att köpa här eller här

Farligt att förtära av Maria Lang

 

 
Åh, jag älskar dessa gamla svenska deckare så gränslöst! Stieg Trenter och Maria Lang är favoriterna. Jag är ganska säker på att jag redan har läst denna för några år sedan, men det verkar inte som om jag har skrivit om den när jag söker i bloggen. (Fast nu när jag sökte i arkivet här hittade jag den och jag hade faktiskt skrivit om den här. Googlefunktionen i bloggen är hopplöst dålig.) 
 
Det är en Puck-bok, och den andra av Langs deckare. Jag tycker, nu när jag har läst fler, att man känner av skrivarglädjen i denna på ett annat sätt än i de som kom längre fram. Det är härligt. Jag gillar skildringarna av Stockholm skarpt också, jag är inte särskilt bevandrad i hufvudstaden men gillar verkligen att läsa om den! 
 
Puck har fått ett vikariat i ett läroverk där även fästmannen Eje arbetar. Hon ska undervisa i litteraturhistoria inför studenttentorna, och på avslutningsfesten ska ett litet drama som Eje skrivit uppföras. Men det blir inte riktigt som tänkt, då en av skådespelarna segnar ner död mitt i skådespelet och inom kort hittas ännu en person mördad – båda med gift som kan hittas i kemicum – men vem har nyckeln dit? 
Christer Wijk kommer såklart farande och reder upp det hela. Och det är läsnjutning på hög nivå! Jag blir lite sotis på alla som hittar en massa Langdeckare så fort de får syn på en loppis – jag antar att jag bevistar fel ställen. 
 
Jag använde frasen ”gemytliga giftmord” för att beskriva denna på Instagram, och vidhåller vid att detta är en ypperlig beskrivning. Det är ju, trots ond bråd död, väldigt mysigt. 
 
 
 
Boken finns att köpa här och här

Fem svarta höns av Nevil Shute

 
Detta var sista boken jag behövde klämma för att bli klar med Bokutmaningen 2016 och punkten En bok din mamma rekommenderat. Mamma har pratat om denna länge men jag har väl känt på mig att det inte riktigt är min sorts bok. Och det kan jag inte säga att det är heller, men jag kan fortfarande uppskatta att det är en bra och välskriven roman. Den är bara lite lång. Och långsam. Och så. 
 
Boken börjar med att en ung kvinna i efterkrigstidens London, Jean Paget, får reda på att hon har ärvt massor av pengar. Hon bestämmer sig för att lägga en del av pengarna på att anlägga en brunn i Malaya, där hon spenderat tid under kriget. Vi får sedan följa hennes minnen ifrån den tiden, dels som krigsfånge och dels som del av ett malayiskt samhälle och till slut när hon återvänder till England. 
 
Och till slut, i ”nutid” har hon fått sina pengar och reser åter till Malaya för att bygga brunnen. Hon får reda på att en man hon träffade under sin första tid där, Joe Herman som var den som stal titelns fem svarta höns och dömdes till döden för brottet, har överlevt sitt straff och åkt till Australien. Hon reser dit för att leta rätt på honom – det är bara det att han i sin tur har rest till England för att leta rätt på henne. 
 
Så ja. Mycket romantiskt och väldigt l å n g s a m t – men en fin berättelse ändå, som hade kunnat vara 150 sidor kortare. Ja, jag vet, jag säger så ganska ofta 😉 
 
Och den historiska aspekten är väldigt, väldigt intressant. Trots att jag har läst en kurs i Post-Colonial Fiction just i England vet jag nästan ingenting om Malaya. Nu vet jag mycket mer! 
 
 
 
Det är inte så lätt att hitta andra som har skrivit om boken på svenska, men det finns en hel del engelska recensioner om man googlar på A town like Alice, som den heter på engelska och som väl är en betydligt klatschigare titel. Den har blivit film också och fick då den upplyftande svenska titeln Våld i Malaya
 
Jag kan heller inte hitta den på svenska på någon nätbokhandel, men jag läste den på engelska och den är inte svår. Här eller här kan man klicka hem den. 

Smakebit på söndag, 4 december 2016 – Ja, se Lotta! av Merri Vik

 
Godmorgon och glad Andra Advent! Tänk, så tiden går. Tre arbetsveckor kvar innan jul och hela sexton dagars ledighet – det ska bli underbart. I år har jag inte planerat någon resa eller liknande, utan jag ska mest ha det skönt, träffa vänner och familj, läsa mycket, laga god mat, skriva, sticka, se lite bra filmer och serier, baka… och sova länge på morgnarna 🙂 
 
I veckan kom de första tre böckerna i Lotta-serien av Merri Vik ut som e-böcker på Storytel, och jag har hört från en säker källa att hela serien ska komma. Underbart! Jag tror att jag har läst de flesta, men inte alla – och det var ett tag sedan jag läste dem, förstås. Just denna, andra boken i serien, är nog en av dem jag har läst flest gånger men jag kommer inte riktigt ihåg allt ändå. 
 
När vi kommer in i berättelsen har det just uppstått dragkamp på ett trettondagskalas, då flickorna och pojkarna har kommit ihop sig om kvinnors rätt i samhället – ungefär så, i alla fall. (Boken kom ut i slutet på 50-talet, det kan vara bra att veta.) Lottas storebror Knatt står främst på flickornas sida, men anser ändå att vad gäller mod och armstyrka kan de väl ändå inte hävda sig mot pojkarna? Sagt och gjort – Lotta plockar ner en sammetssnodd från en gardinuppsättning och dragkampen är ett faktum. Dock blir det aldrig riktigt spikat vem som vinner, eftersom snodden går av… 
 
 
 

”Tant Bernhardina banade sig väg fram. Hennes ögon lyste och hon såg sig okynnigt och förväntansfullt omkring. 

– Var det den ursprungliga orsaken? sade hon. Eller hade ni blivit osams om något? 
Det hördes muttrande svar, men ingen sade något rent ut, och jag, som stod där med den ena halvan av snodden i min hand och just mötte mammas fundersamma och undrande blick, kände mig ganska enkel. Det var ju mitt fel, att diskussionen tagit en så drastisk och hårdhänt vändning. 
– Vi började med att diskutera, varför inte kvinnor ska ha tillträde till alla yrken, sade Maud, den äldsta av pysslingarna. 
Pauls pappa fnös, men tant Bernhardina såg fortfarande lika förväntansfull och road ut. 
– Ja, sen, sade Maud och slog ut med händerna, sen vet jag inte riktigt… 
Jag harklade mig, strök bort en droppe apelsinjuice ur pannan och sade: 
– Sedan var det mitt fel! Jag blev arg! Tyckte alla pojkar var malliga! 
– Ville ge dem bräckan? sade tant Bernhardina förtjust. 
– Ja! sade jag. Men snodden höll inte. 
Tant Bernhardinas skratt redde upp hela situationen.” 
 
Ur Ja, se Lotta! av Merri Vik, B Wahlströms Flickböcker: 1959 
 
 
Jag bara älskar omslaget, förresten – man får säga att flickorna är väldigt solbrända för att vara trettondagen i Norrköping (ja – man tror att det är Norrköping) i slutet på 50-talet, inte sant? 
 
Fler Smakebitar finns att hitta hos Mari på Flukten fra virkeligheten
 
 
Jag hade tankar på att åka till Frölunda Torg idag och titta efter en klänning till alla festligheter i december, men jag känner mig inte riktigt i form och tror att jag gör det efter jobbet imorgon istället. Jag ska nämligen tvätta i eftermiddag också och jag orkar bara inte stressa omkring i julhandeln. Det brukar vara lite lugnare i veckorna så jag tror att det är klokast. 
 
Ikväll kommer mamma och pappa över på lite adventsfika och julgodis, det ska bli mysigt! 
 
Önskar er en underbar andra advent, vad ni än ska hitta på! 
 

2016: 316 – Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

 
Jag läste denna i en kurs på gymnasiet och tyckte väldigt mycket om den. När vi skulle välja cirkelbok senast hade Oskar med denna som ett av sina förslag i genren ”dystopisk science fiction” – och trots att jag redan hade läst en röstade jag på denna för jag tycker verkligen att alla ska läsa den. (Vi brukar undvika att välja titlar som folk redan har läst, om det inte är så att personen som har läst inte har något emot att läsa om den – jag plöjer ju en del men somligt vill man ju verkligen diskutera också.) 
 
Nu läste jag inte om den i tryckt form, men jag lyssnade på den i omgångar under förra veckan. Den är därför inte helt färsk i minnet och jag håller denna text kort därför. 
 
En snabb överblick – Guy Montag arbetar som brandman i en dystopisk framtid där brandmän inte släcker bränder – de bränner böcker. Det hela handlar alltså mycket om censur, diktatur, ”storebror ser dig” och total förlust och avsaknad av kultur. 
 
Den är inte lång och inte svårläst, och även du som inte uppskattar dystopi och sci-fi kan nog tycka om den. Om inte annat bör alla läsa den, särskilt i dagens samhälleliga klimat där vi, om vi inte passar oss, kommer att befinna oss i en sann dystopi inom ganska kort… 

2016: 175 – Brooklyn av Colm Tóibín

Jag har inte läst något av Colm Tóibín tidigare, och jag trodde nog att Nora Webster skulle bli först ut då jag har haft den sparad i diverse appar ett bra tag. Men så såg jag trailern för Brooklyn på bio flera gånger om under hösten, och tyckte att den verkade så fin. Och senare insåg jag att det fanns en bok som var förlaga, och när jag såg att det var Tóibín kunde jag inte låta bli att ladda ner den också. 
 
Men – det har tagit tid innan jag faktiskt har plockat upp den, och när jag väl gjorde det blev det i ljudboksformat istället. Jag chansade vilt på att det skulle vara någon med riktigt vacker irländsk engelska som läste, och mycket riktigt – det är det. Niamh Cusack gör ett fantastiskt jobb. 
 
Det är tidigt femtiotal på Irland, och Eilis har inte så mycket att välja på i livet. Hon bor med sin mamma och syster, fadern är död sedan länge. Systern arbetar på kontor och visar inga tecken på att bli gift (ja, då blev man gift), och Eilis vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Men så får hon chansen att emigrera till New York, till Brooklyn, där hon kan få arbeta samtidigt som hon läser kvällskurser på Brooklyn College – och det blir en möjlighet hon bara måste ta. 
 
Naturligtvis blir det inte riktigt som hon tänkt sig i det trånga gästhuset, men hon får både arbete, utbildning och nya vänner. Tills något hemskt händer hemma på Irland och hon måste lämna allt och göra resan över havet ännu en gång – med en hemlighet i bagaget. 
 
Jag läste en recension där skribenten irriterade sig på att Eilis bara får allting hela tiden, och ja, så är det faktiskt. Hon får jobb och boende och utbildning och annat jobb och så vidare, på löpande band. När det väl händer något så är det förstås en stor tragedi, men annars känns det som om det flyter på lite väl enkelt här och där. Men det är klart – varför måste allting vara så förskräckligt jobbigt för att räknas? 
 
Jag tyckte att det var mysig lyssning. Jag klippte den i två-tre sittningar och tyckte om den, även om vissa bitar kanske var lite småsega. Men när det väl händer något är det så fint beskrivet. Tóibín hyllas ofta för att han kan gestalta stora saker i små händelser, så att säga, och det köper jag. Han dyker även ofta upp när man talar om män som skriver om kvinnor, vilket han gör på ett mycket övertygande sätt. Jag kommer att läsa mer av honom – antagligen blir det just Nora Webster härnäst. Men först ska jag nog passa på att se filmen 🙂 

2016: 167 – Mio min Mio av Astrid Lindgren

 

 
Ingen är mer förvånad än jag över faktumet att jag inte läst Mio min Mio förut. Jag har läst början, då den fanns med i en antologi som heter Sagorna som jag hade när jag var liten. Så Bo Vilhelm Olsson och Vanadislunden och tant Lundin i fruktaffären är alltså inte helt obekanta, men jag har aldrig läst hela berättelsen. 
 
Förrän i söndags! Äntligen! Mio och Jum-Jum fick vara mina följeslagare på en varm och skångrig buss på väg till frissan, och lite grann i största allmänhet på Backaplan också. Och det är ju en helt underbar berättelse. Förstås. Och ska man lyssna på Astrid Lindgrens böcker ska de naturligtvis vara författarinläsningar, och det är detta. 
 
Så fint och så bra. Riktig och välförtjänt klassiker! 
 
Och innan du frågar – nej, jag väljer att inte ge mig in på några teorier om död och elände. Jag tar detta som en fin fantasiberättelse, så var det bra med det 🙂