Författare: Annzah

10 things I hate about you

 

 
Jag har naturligtvis sett denna – men jag hade nästan inga minnen av den. Nu är det ju sjutton år sedan den kom ut, så det är kanske inte jättekonstigt att jag har glömt bort den. 
 
Flavorwire har en mycket bra artikel om varför denna fortfarande på sitt sätt är ledande inom modern feminism i popkultur. Läs den – den är kanon. 
 
Det är både fint och sorgligt att se Heath Ledger som ung och relativt välmående. Men jag måste erkänna något – jag höll på att bli tokig på vad jag tyckte var en skitdålig australiensisk accent. Men där fick jag – han är ju från Australien. Men jag vidhåller att jag aldrig hört en australiensare prata som han gör, och då har jag både träffat, jobbat och bott med säkert ett hundratal sammanlagt, om inte fler. 
 
Men det är en bra film! Lagom mysig och puttrig samtidigt som den är tänkvärd. Och jag gillar moderniseringar av Shakespeare – ni vet säkert att denna är löst baserad på Att tämja en argbigga, eller The Taming of the Shrew. Som jag förresten har sett på Regent’s Park’s Open Air Theatre för längesen, den var utmärkt! 

2016: 6 – My point… and I do have one av Ellen DeGeneres

Ja – det finns inte så mycket att säga om memoarer eller självbiografier egentligen – men detta är ju väldigt kul att läsa, eftersom den kom ut flera år innan Ellen gjorde det. Så att säga. Lite kul! 
 
Sitcomen Ellen gick på TV i USA och var oerhört populär. Ellen blev en av stand-upkomikerna som lyckades landa en egen show – jämför med Seinfeld och Roseanne – och det blev supersuccé av det. Och den var ju verkligen hur bra som helst, jag skulle lägga den i topp 10 sitcoms! 
 
Hur som helst – boken består av essäer på olika ämnen skulle man kunna säga, med massor av sidospår och helt knökfullt av charm. Precis som Ellen! 
 
Jag gillade den massor. Snabbläst är den också. Läs den om du får tag på den! Om inte, så hör av dig för jag kan hjälpa till 🙂 

Naomi and Ely’s no kiss list – filmen

 

 
Bara några korta ord om denna underbara film baserad på den minst lika underbara boken med samma namn – detta är en helt underbar film. Jag hann inte se den i en sittning och kunde inte sluta tänka på när jag skulle ha tid att titta liiiite till, även om det bara var tio minuter… ah! 
 
Victoria Justice och Pierson Fode i huvudrollerna är helt otroliga ~ Justice är så vacker att man får ont i tänderna – men alla rollinnehavare är riktigt, riktigt bra. Fantastiskt bra film, hands down – men läs boken först! 🙂 

2016: 5 – Naomi och Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn och David Levithan

Här gjorde jag ett klassiskt misstag och dömde hunden efter håren – eller the book by its cover – jag tycker att ungdomarna på framsidan av den svenska utgåvan ser så himla unga ut – tretton-fjorton, typ – och att detta därmed var en sådan där mellanåldersbok. 
Fel! Så är det ingalunda. 
 
Såhär står det på baksidan: 

Naomi och Ely har vuxit upp i samma hus och varit oskiljaktiga sedan de var små. De är bästa vänner och Naomi älskar (och är förälskad i) Ely, och Ely älskar Naomi (men föredrar killar).

För att ingen ska komma i vägen för deras vänskap skapar de en kyssförbudslista över personer som ingen av dem får kyssa. Och det fungerar bra – tills ett ödesdigert litet tuggummi dyker upp på fel plats vid fel tillfälle och rubbar deras relation i grunden. Och så var det ju det där med Bruce, Naomis pojkvän, som är så tråkig att det inte finns anledning att sätta honom på listan, väl?

Ja – jag tror att ni förstår vart det barkar, med dunder och brak. 

Och åh, så bra det är. Miljön – Manhattan, aldrig norr om 14th Street – är helt fantastisk. Det är svårt att föreställa sig hur det är att växa upp i West Village, men det måste vara ganska häftigt ändå… 

Dialogen är rapp och vass och vansinnigt rolig, men – nu känns det som om jag har skrivit om detta hela dagen i olika kontexter – balansen mellan humor och allvar är helt perfekt avvägd. Jag älskar Cohn och Levithan. Levithan har jag ju läst ”ensam” också, men Cohn har jag inte provat ännu – men det ska jag. 

Så himla bra. Ännu en gång. Filmen var också ljuvlig, mer om den inom kort! 

2016: 4 – Simon and the Homo Sapien Agenda av Becky Albertalli

Författaren Andrew Smith har blurbat på framsidan av Simon and the Homo Sapien Agenda – ”A remarkable gift of a novel” – och jag kunde inte hålla med mer. Vilken pärla! 
 
Simon Spier är sexton år och gay – men inte öppet. Den ende som egentligen vet är mailkompisen Blue, som han kommit i kontakt med genom skolans Tumblr-konto. Simon vill inte ha något drama i sitt liv – förutom på scenen i skolmusikalen. Men en dag hamnar hans mailkonversationer i fel händer, och personen som kommer på honom sätter igång en utpressningsplan – han vill att Simon ska se till att han får ihop det med Simons tjejkompis Abby. 
 
Nu måste Simon kliva ur sin bekvämlighetszon – på fler än ett sätt. Och det blir inte enkelt. 
 
Men det blir fantastiskt roligt! Samtidigt som det är varmt och väldigt fint och inkännande. Hela vägen igenom, faktiskt. Jag älskade den, och den är redan nu en stark contender till platsen som Månadens bästa bok hos Mias bokhörna. 
 
Becky Albertalli är en helt ny bekantskap för mig, och jag hoppas på att göra närmare och tät bekantskap med henne för jag är oerhört imponerad av Simon och hans värld. Så himla bra. 

Det är inte lätt när det är svårt…

 

 
 
 
 
 
Det blir fel ibland. Till exempel när Barnkanalens textning dyker upp på partiledardebatten… 
 
((Ja, jag vet att SVT har gått ut och förklarat att det inte är utsänt av dem, utan att man på gamla TV-apparater kan välja vilken textning man ska ha, något sådant. Nu tycker inte jag att detta ser ut att vara en gammal TV-apparat, snarare tvärtom, men… strunt samma. Det är roligt i alla fall!)) 

Manhattan – min första Woody Allen!

 
Ja, det är faktiskt sant – jag tror att detta måste vara min första Woody Allen! 
 
Och jag ska inte bli långrandig. Men jag älskade den! Ännu en gång beundrar jag förmågan att kombinera humor med allvar, och jag tycker att alla de tre kända namnen på postern gjorde ypperliga jobb – men även Mariel Hemingway som spelar Tracy, Woodys karaktärs love interest som är 27 år yngre, eller vad det nu var. 
 
Och ja – Ernest Hemingway var hennes farfar 🙂 
 
Fick flera tips på andra Allen-filmer att ta mig an framöver på Facebook, och jag har allt en plan för det. Visste verkligen inte om jag skulle falla så pladask som många gör, men det verkar onekligen så! 

Pulp Fiction – quality never goes out of fashion!

 
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Pulp Fiction – som nog måste vara min favoritfilm, alla kategorier. Den är så fantastisk att det är inte klokt. 
 
Men jag har bara sett den på bio två gånger – en gång på Palladium, kanske sommaren… 1999, eller något sådant, när de körde klassiker i någon vecka. Och så förra lördagen, när Bio Roy visade den som ”uppvärmning” inför The Hateful Eight som hade premiär där i veckan. (Underligt nog är Roy enda biografen inne i stan som visar den – är inte det jättekonstigt?) 
 
Och ja – det är några år sedan jag såg den sist. Och det märktes, för vissa bitar hade jag glömt bort – fast jag kom ju ihåg dem utantill när de väl kom. Och jag hade definitivt glömt ordningen på vissa av bitarna. När man har sett den ett par gånger vet man ju i vilken ordning allting egentligen händer, men inte nödvändigtvis hur det är ihoppusslat i filmen. 
 
Men, åh, det är så mästerligt bra! Och soundtracket går ju inte heller av för hackor. B och jag simultanlyssnade på det på jobbet för några månader sedan, men det är ju något alldeles särskilt när man ser den gamla rullbandsspelaren köra igång och så kommer Urge Overkill… aaah, jag rös och gör det fortfarande! 
 
 
Kul att det var rätt många yngre personer där också, som säkert inte var födda när filmen kom. Hörde några susande viskanden typ ”Är Bruce WILLIS med?!” och skrockade lite för mig själv. 

2016: 3 – Yes Please av Amy Poehler

Jag har ingen jättestark relation till Amy Poehler. Har säkert sett henne i Saturday Night Live några gånger, har sett några avsnitt av Parks and Recreation (och har tänkt göra en insats och se mer, snart) och så har hon ju varit med lite i brorsans serie Welcome to Sweden, som jag först inte gillade något vidare men jag får villigt erkänna att den växte på mig, som man säger. 
 
Ändå kände jag att jag verkligen ville läsa hennes bok – och efter mycket om och men lyckades jag få tag på den till plattan. Och det är jag så glad för! 
 
Amy Poehler är en vansinnigt rolig tjej. Men hon är inte bara rolig – hon är driftig, smart och klok också. Det var en ren fröjd att läsa dessa ”memoarer” – hon är ju inte så gammal – och det är på något sätt väldigt härligt att läsa om kändisars tidiga år inom showbiz, tycker jag. Det känns ju nästan som skadeglädje när man läser om vissa vansinniga boendesituationer och så – men även om jag nu aldrig varit inblandad i showbiz så kan jag ändå känna igen mig, i det där unga, brinnande, ambitiösa. Men det är inte för ambitiöst, för det ska ju vara roligt också! 
 
Och det är det. Hela vägen igenom. På ett ömsint och på många vis faktiskt ganska lågmält sätt. Inte hela tiden – ibland är det allt annat än lågmält – men det är samtidigt fint. Hon skriver om viktiga och känsliga saker också, och jag kommer alltid att beundra denna styrka och förmåga att kombinera humor och allvar. Som ni säkert vet! 
 
Jag rekommenderar denna å det varmaste – mycket bra. Ser fram emot att bekanta mig mer med Amy P! Och för den delen flera andra som hon talar om, som Tina Fey och Mindy Kaling. Vi behöver fler roliga tjejer, helt enkelt! Amy Schumer har redan hittat sin plats i mitt hjärta – mer om det snart!