Författare: Annzah

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 3

 
Veckans fråga från Barnboksbloggen lyder: Skulle du vilja skriva en egen självbiografi om något som hänt i ditt liv? Finns det någon person som du gärna skulle vilja läsa en biografi av eller om? 
 
Spontant tänker jag att jag inte har något att skriva en självbiografi om – men när jag tänker efter så ja, kanske skulle jag ha något att komma med ändå. Kanske inte en självbiografi nödvändigtvis, men något baserat på vad jag har varit med om och rönt. Jag vet inte, det vore ju onekligen ett roligt projekt. 
 
Det finns många biografier jag vill läsa! I januari har jag läst två stycken av två roliga kvinnor – Ellen DeGeneres och Amy Poehler – och de jag är mest sugen på att hinna med innan månaden är slut är också två roliga kvinnor – Mindy Kaling och Tina Fey. Jag håller på med en lättläst biografi om drottning Kristina också, men den har jag liksom glömt av lite grann. Och så vill jag väldigt gärna läsa någon vettig biografi över Karl XII inom kort! 

2016: 7 – Hold me closer – The Tiny Cooper story av David Levithan

Jag blev ju alldeles bedårad av Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan – och särskilt av Tiny Cooper. När jag fick klart för mig att Tiny fått en egen bok – och inte bara det, utan en musikalroman – var det inget snack om saken – den måste jag läsa. 
 
Och det har jag då gjort, och det gick fort och var fantastiskt. Det var längesen jag läste en pjäs, så att säga – och jag har aldrig läst ett musikalmanus förut. Men det funkar! Det flyter! Och man kan kopplar lätt på sitt suspension of disbelief när det gäller Tiny. Jag menar – det är ju ingen som tycker att det känns naturligt att folk brister ut i sång mitt i allt, men äh, det går bra. 
 
Ljuvligt. Jag vill verkligen veta mer om Tiny och Will, och Will och Djane (förlåt, Phil och Djane) och… ja, hur det blir helt enkelt. Hoppas att mera kommer! 
 
Och – bonus för det skitsnygga omslaget som verkligen ser ut som ett småslitet repetitionsmanus 🙂 

Snökaos! Äntligen!

Såhär ser det ut utomhus: 
 
 
Och såhär ser det ut i busstidtabellen: 
 
 
De lär väl komma igång och ploga om inte alltför lång tid, men tills dess får jag snällt sitta där jag sitter. (Det är 2,5 km till närmaste knutpunkt och det är fysiskt omöjligt att promenera dit (brant nerförsbacke, bl.a) innan det har blivit plogat. Dessutom verkar det inte som om någonting funkar därifrån heller. Oh joy.) 
 
Men, tja. Nog önskar jag att jag hade vetat om det innan klockan ringde 05:30! 😉 

You’ll not see nothing like the mighty Quinn

Ni såg väl På Spåret i fredags? Isåfall kanske ni också har haft The Mighty Quinn på hjärnan sedan dess. Då kan ni få lyssna på den lite till här: 
 

På inspelningen från 1967 är det Klaus Voormann, som var kompis med Beatles i Hamburg och som formgav omslaget till Revolver som spelar flöjtintrot. Bra sak att veta om man ska gå på nördquiz, till exempel.

 
Texten är ganska härlig också.
 

Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn
Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn

Everybody’s building ships and boats
Some are building monuments
Others jotting down notes
Everybody’s in despair
Every girl and boy
But when Quinn the Eskimo gets here
Everybody’s gonna jump for joy

Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn

I like to go just like the west, I like my sugar sweet
But jumping queues and making haste
Just ain’t my cup of meat
Everyone’s beneath the trees feeding pigeons on a limb
But when Quinn the Eskimo gets here
All the pigeons gonna run to him

Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn
Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn

Let me do what I wanna do, I can’t decide at all
Just tell me where to put it
And I’ll tell you who to call
Nobody can get no sleep, there’s someone on everyone’s toes
But when Quinn the Eskimo gets here
Everybody’s gonna want to doze

Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn
Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn
Come all without, come all within
You’ll not see nothing like the mighty Quinn

—Bob Dylan

Bokbloggsjerka 15-18 januari

 
Jag glömde helt av jerkan i helgen. Jag glömde av en massa saker jag hade tänkt göra – jag är så trött, så trött! Men i veckan tänker jag komma igång med träningen igen efter dessa segdragna förkylningar och det lär ju hjälpa. Plus att det ju nu börjar bli märkbart ljusare på morgonen och eftermiddagen. Tänk, när det fortfarande är ljust när man går och lägger sig! Dit längtar jag nu. 
Fast först längtar jag såklart efter Kanarieöarna och solen där. 
 
Nu till frågan! 
 
Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?
 
Egentligen inte – jag har ju delat med mig om vilka utmaningar jag tänkt ta del av, men det är ju inga specifika böcker egentligen. Dock har jag tänkt att jag ska läsa hela sviten i Roman om ett brott – underbara dokumentären om och med Maj Sjöwall häromsistens påminde mig. Förra året hann jag bara med två, och Brandbilen som försvann har jag läst för inte så längesen, så det blir sju stycken i år. Känns hanterbart! 🙂 

Smakebit på søndag, 17/01-2016 – Wolf Hall av Hilary Mantel

 
Jag är så glad att jag har ett jobb som jag tycker om att gå till, och att eventuell söndagsångest därmed inte har med jobbet nästa dag att göra. Därför kan jag på det stora hela njuta av mina söndagar – och alla Smakebitar! 
 
Till nästa söndags bokcirkelträff ska vi ha läst Wolf Hall av Hilary Mantel. Jag har haft lite svårt att komma igång med den i ärlighetens namn, men har nu passerat 10%-märket och tror att jag nog ska kunna komma i land. 
 
Veckans Smakebit är mycket kort – och kommer faktiskt från en bit längre fram i boken än där jag faktiskt befinner mig. Men poetisk licens, och så vidare – jag tycker att det är ett fantastiskt kul citat. 
 
 

”At New Year’s, he had given Anne a present of silver forks with handles of rock crystal. 

He hopes she will use them to eat with, not stick in people.”
 
Ur Wolf Hall av Hilary Mantel, Fourth Estate: 2015 
 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar – och ha en riktigt härlig söndag!  
 
 

Girls, säsong III

 

 
Jag plöjde tredje säsongen av Girls när jag nyligen råkade ha obegränsat wi-fi och en gratismånad på HBO Nordic, och jag slutar aldrig att förundras. Främst över Lena Dunham och hennes oerhörda talang, men även över hur irriterande jag tycker att Adam är – jag KAN inte ta honom på allvar och jag kan verkligen inte tycka synd om honom. 
 
Girls är riktigt, riktigt bra. Och de gör säkert helt rätt som nu har bestämt sig för att lägga av efter säsong 6. Man kan inte hålla på hur länge som helst, och Dunham själv pratade om att hon gärna vill att karaktärerna ska få bli vuxna på ett vanligt vis också. Jag har börjat på säsong 4 och Hannah har flyttat till Iowa för att gå på deras Writers’ Workshop graduate school ~ sedan får vi väl se. 
 
Men jag vill gärna rekommendera serien för den är så vansinnigt bra. Och när jag ändå är igång vill jag rekommendera Lena Dunham’s podcast, Women of the Hour – nu sänds den inte längre, i alla fall inte just nu, men de gamla avsnitten finns på Podcaster, bland annat. Så himla bra och intressant. Jag lyssnade på avsnittet med hennes mamma när jag gjorde julgodis och det var så härligt. 
 
Lyssna, titta, njut. Och ja, lär lite grann också. Vi kan nog alla lära oss av Lena D. 

The Inbetweeners 2

 

Ja, kära nån. Vad ska man säga? 

 
Simon och Will har börjat på universitetet. Neil har, av förklarliga skäl, inte gjort det. Jay har åkt till Australien – för att leta efter Lucy som han råkade dumpa i förra filmen – fast han säger förstås till killarna att han lever lyxliv hos sin farbror som äger en stor nattklubb och det ena med det tredje. 
 
De tror honom – såklart – och bestämmer sig för att åka dit. Det är väl det studielån är till för – så att studenter kan åka på semester? 
 
Naturligtvis bor Jay i ett tält i sin farbrors trädgård och jobbar som toalettvakt på den där nattklubben. Och ja. På den vägen är det. 
 
Alltså – det är ju roligt. På sitt väldigt speciella sätt så är det kul. Så länge man lägger feminismen och Bechdel utanför salongen, så att säga. En bit när de är på en vattenpark och roar sig är så rolig att man får magknip – fast det egentligen är så juvenilt att man dånar. 
 
The Inbetweeners var helt enkelt bättre som serie. Men på något sätt tycker jag ändå att filmerna är sevärda, om man nu gillade serien. Gjorde man inte det avskyr man filmerna – inget snack om saken. 
 
Men det är inte ett par bortslösade timmar ändå – man kan lära sig många nya svärord och eufemismer…!