Etikett: Spänning

Vi var tretton i klassen (Christer Wijk, #26) av Maria Lang

Jag jobbar mig sakta men säkert genom Maria Langs utgivning, och har nu kommit fram till nummer 26 i ordningen – men det är nummer 25 för mig, för jag har inte läst novellsamlingen Ögonen. Noveller är inte min starkaste sida, det gäller att jag är på rätt humör så jag sparar den tills det verkar vara dags nästa gång 😉

Det är en ganska rörig historia, tycker jag. Även huvudpersonerna verkar osäkra på hur många de faktiskt var i sin klass, när det är dags att sammankalla till en återträff à la vårfest. Somliga bor på skolan, somliga kommer inresande, ett par stycken blir mördade och Christer Wijk kommer med knivskarpa slutsatser och en prydlig tabell naturligtvis att klara upp fallet.

Jag var kanske ofokuserad när jag läste, för jag minns knappt såhär några veckor senare vad som hände och varför, men jag skyller faktiskt på berättelsen i mesta mån. Det är inte bara den gamla Kindergarten-klassen som ska ses, det är blandade familjemedlemmar och lärare och någon rektor och de rör sig alla på för liten yta – i skolbyggnaden. Ofta är ju det en bra premiss för en pusseldeckare men här håller det inte riktigt hela vägen för mig.

Beatrice (Charlie Lager, #3) av Lina Bengtsdotter

Charlie Lager vaknar utan att komma ihåg något från kvällen innan, som så många gånger förr, när hon skickas till Karlstad där en niomånaders bebis har försvunnit. Föräldrarna är i chock, lokalpolisen näst intill handlingsförlamad och medierna är aggressiva. Hur ska hon lyckas nysta upp detta, när ingen verkar speciellt intresserad av att berätta hela sanningen?

Föräldrarna är miljardärer och äger tjusigaste huset på Hammarö, och pappan har gått på Lundsberg (här kallad Abrahamsberg, oklart varför). De rika människorna i boken har inga skrupler, anser att allt kan köpas för pengar och utnyttjar folk i sin omgivning hej vilt. Jag håller med Feministbiblioteket om att det blir lite platt.

Det är hyfsat underhållande läsning, men jag tycker inte att Beatrice lever upp till de tidigare två böckerna (Annabelle och Francesca) – Lagers vilda livsstil och bristen på karaktärsutveckling hos henne gör att det inte riktigt funkar att allt på den fronten ser likadant ut, tre böcker i rad. Förhoppningsvis händer det något i nästa bok, för jag gillar att läsa om Västergötland och småortsmiljön – även om det som alltid gör mig lite klaustrofobisk, när alla vet allt om alla hela tiden.

Bengtsdotter skriver bra och drivet men som sagt, jag hoppas på mer och bättre framöver.

Find them dead (Roy Grace, #16) av Peter James

För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.

Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.

Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.

Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.

Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.

Big summer av Jennifer Weiner

Jag har varit väldigt förtjust i Jennifer Weiners böcker sedan jag hittade In her shoes och Good in bed i en second hand-butik i Golders Green i London där jag jobbade ett tag. Härliga berättelser i fina miljöer och alltid med ett kroppspositivt anslag. Så även här, där huvudpersonen Daphne Berg är plus size-influencer, hemmahörande i New York men en stor del av handlingen utspelar sig på Cape Cod. Ja, det suger i resetarmen…!

När hennes före detta bästa väninna Drue – de har inte pratat med varandra på sex år – plötsligt hör av sig och ber Daphne vara hennes hederstärna blir Daphne osäker. Det är riskfyllt att släppa in Drue på livet igen, men samtidigt vore det inte helt fel att gå på årets societetsbröllop som del av brudföljet, och att få tillbringa en långhelg på Cape Cod. Så Daphne tackar ja – för hon är faktiskt inte längre den osäkra, självutplånande sidekicken som hon var i high school. Men kan hon stå emot Drues charm och manipulation?

Weiner lyckas förmedla en otroligt fin och ömsint berättelse om vänskap, familj och om de saker som är viktiga på riktigt – men här finns även ett spänningselement som funkar riktigt bra och som jag absolut inte förväntade mig. Det ger en skärpa till boken, som annars hade riskerat att fastna i chicklit/feelgood-facket. (Nu tycker jag inte att chicklit eller feelgood, det förra i synnerhet, är något dåligt – men orden har ju en viss innebörd för oss.) Weiners humor är härlig och jag njuter alltid i hennes sällskap. Upptäckte att jag har missat flera av hennes böcker på senare år – det får jag göra något åt, för jag tycker att hon är fantastiskt bra.

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Jag sträckläser inte böcker så ofta nu för tiden – en kombination av brist på sammanhängande lästid och koncentration, tror jag. Men när Goda grannar blev tillgänglig började jag läsa så fort jag fick möjlighet och det tog mindre än ett dygn för mig att läsa färdigt. Bara det är ju något av ett gott betyg på boken.

Jag pendlade väldigt mellan om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg på Goodreads. Det kändes spontant inte som om det skulle bli en fyra, eftersom jag upplevde att jag räknade ut hur allt hängde ihop lite för tidigt och eftersom jag tyckte att somliga av personporträtten blev för platta och intetsägande, men när jag sedan funderade och insåg att det tagit mig mindre än 24 timmar att läsa vilket väl då ändå indikerar att det är en fängslande bok.

Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, fokuserade på just familjen och vad man är villig att göra för att skydda dem som står en nära. I Goda grannar följer detta tema med, skulle jag vilja säga, och flyttar in i ett villaområde i den lilla staden Köpinge. Det är lite Desperate Housewives över området – konformistiskt, på något vis, där alla gör likadant som sina grannar. Klipper den ene gräset gör resten av grannarna det också.

Micke och Bianca och deras två små barn flyttar hit från Stockholm, för att fly undan något mörkt i sitt förflutet. Efterhand får vi lära känna resten av grannarna och det är då sannerligen en brokig skara med ett förflutet både sinsemellan och var för sig. När en olycka med dödlig utgång sker börjar allt rullas upp, ur tre olika berättarperspektiv och ur två olika tidsperspektiv – före och efter olyckan. Det funkar bra, men det är tur att jag läste boken och inte lyssnade, för då hade jag nog inte förstått någonting.

När jag nu reflekterar över läsningen, en månad efter att jag plöjde den, inser jag att jag nog tyckte mer om den än jag trodde då. Kanske var jag lite besviken över att jag själv listade ut hur det skulle gå, men det har jag väl smält nu och kan hantera 😉 Det blir aldrig riktigt spännande à la thriller, det tycker jag inte, men det smygande, långsamma och lite subtila är inget dumt grepp.