Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!